När hembygdsforskarna i Purmo väl kom byggaren Johan Backa på spåren
kunde de inte släppa honom. Han blev helt enkelt för intressant.
Dessutom finns det många sägner och
uttryck som fortfarande lever i Purmo och som har sin upprinnelse i den bemärkta byggaren Johan Backa som dog 1924, drygt 70 år gammal.
–
Laga inte så väl, så du svälter ihjäl, fick jag tidigt lära av min farbror, som säkert levde som min farfar Johan Backa
lärde, berättar Helge Löv, sonson till byggaren och en av de aktiva bland hembygdsforskarna i Purmo.
I sin
kartläggning av den fornstora Purmobon avlade hembygdsforskarna nyligen en visit i det hus som Nykarleby Missionsförsamling förfogar över
och som i tiderna byggdes av Backa.
Med egna ögon kunde Purmoborna se de kilar Backa använde sig av för
att räta upp tornet, som inte fick godkänt av Nykarlebyborna, när slutsyn hölls på det nybyggda brandkårshuset, som byggnaden
ursprungligen var avsedd till.
– Gå hem och ät, så rätar jag upp tornet under tiden, sade Backa,
vars uttryck fortfarande lever i Purmo.
Och kilarna under tornet ligger fortfarande där Backa lade dem.
–
Backa var inte bara byggare, utan en verklig mångsysslare, berättar Kurt Brandt.
Backa drev
mål i rätten och var också en mycket driven debattör. Själv blev han också instämd till rätten i Nykarleby, där
husägare yrkade på ersättningar för de fuskbyggen Backa signerat.
–
Det var inte frågan om att huset skulle vara varmt, utan ni skulle ha det byggt, replikerade Backa, som också beskyllde motparten för att
elda för ”rokot”.
Sådan var han Backa, som fort ville se
sina byggen färdiga.
– Vi vet att han byggde många hus i Nykarleby och en stor del av byggnaderna på
seminarieområdet är också Backas verk [dock inte direktors- och internatsbyggnaden], men på
den tiden var det sällan som ritningarna signerades, fortsätter Kurt Brandt.
I Forsby hade Backa sitt virkeslager
och i långa tider efteråt pratades det om Backas lindon i Forsby.
– Motsatt effekt blev det dock med brandkårshuset,
som byggdes för att släcka elden, men som i dag finns för att tända väckelsens eld i Nykarleby, filosoferar Brandt.
Brandkårshuset,
som byggdes strax före sekelskiftet [1893], har funnits i Missionsförsamlingens ägo sedan 1907. Brandkåren hade räknat med ekonomisk
handräckning av staden för att finansiera bygget. När en stor del av den frivilliga brandkåren emigrerat och när Nykarleby jernväg
dessutom slukade allt ur stadens kassa, så såg brandkåren ingen annan möjlighet än att göra sig av med nybygget, som först
köptes av postiljonen Herman Häggström. Han hyrde till en början ut huset till Missionsförsamlingen som slutligen köpte huset
1907.
1912 fick man elektricitet till huset och redan 1925 gjordes den första renoveringen.
–
Det känns också bra för en i rätt nedstigande led att se hur pietetsfullt man gjort den senaste renoveringen, berömde Helge Löv,
som tillsammans med de andra i forskargruppen överräckte ett porträtt av byggmästaren Backa till Missionsförsamlingen.
Foto:
Britt Sund
|
Det
finns bara ett porträtt av Johan Backa, som skydde kameran som pesten och som också skröt för fotografen Finn-Matt Mäenpää
att han aldrig skulle låta sig avporträtteras. Men till Andelshandelns 60-års historik hade han trots allt ställt upp i raden av de
andra bemärkta männen.
De få gånger Johan Backa sades skratta var i samband med att han skrämde
livet ur försäkringsinspektören, som kom för att kontrollera arbetarskyddet och försäkringarna vid Backas såg i Forsnabba.
Försäkringar
visste inte Backa vad det var, men för att visa inspektorn sågen, tog Backa den krokigaste stocken som fanns och lade den i maskineriet så
att hela såghuset skälvde som aldrig förr.
– Jag tror han springer än, sade Backa långt
efteråt och bjöd på en av sina sällsynta skrattsalvor.
|
