Det visade sig snart, att seminariebyggandet skulle bli staden övermäktigt vad finansieringen beträffar. Byggnadsplanerna kunde ej fullföljas på utsatt tid och seminariets verksamhet såg ut att äventyras på grund av lokalbrist. Bland stadsborna var man djupt orolig över vad man kastat sig in i. Gång på gång hade befolkningen trummats samman för att uttala sig i frågor, som den ej hade den ringaste kompetens att avgöra. Genom att på detta sätt bredda ansvaret kunde magistrat och seminarievänner driva saken vidare utan att själva ha någon klar uppfattning om var och hur det skulle sluta.

I okt. 1873 hade en kritisk punkt nåtts. Budgeten för seminariebygget hade överskridits, pengarna började taga slut; allt hade blivit dyrare än planerat. Nykarlebyborna sammankallades igen en gång genom trumslag på stadens gator och kungörelse i kyrkan för att avge sitt yttrande om vilka åtgärder de ansåg borde vidtagas. De hade ju enligt Kejs. kungörelsen av den 17 maj 1871 en gång för alla åtagit sig att bygga seminariet och ställa nödiga lokaliteter i övrigt till förfogande. Huvudbyggnaden borde ha varit färdig den 20 aug. och nu befann man sig redan i slutet av okt. Av de upplånade medlen återstod nu endast omkring 10.000 mk. Med detta belopp skulle seminariebygget ej kunna slutföras.

Först upplästes en tjänsteskrivelse från direktor F. Conradi. Häri framhöll han, att seminariet vid nästa läsårs början den 30 aug. 1874 komme att utvidgas med en klass och dessutom upptaga 10 nya interner. Till följd därav behövdes flera lokaler, bestående av en gymnastiksal, större än den nu begagnade, och 2 internrum. Han ville nu att borgerskapet skulle beredas tillfälle att uttala sig, huru detta behov skulle avhjälpas. 20)

Skrivelsen mottogs med stark ovilja av en del av de närvarande. Gårdsägarna, åkaren Abraham Eriksson, sjömannen Petter Forsström, arbetskarlen Matts Löfholm och änkan Helena Gädda förklarade, att de ville undandraga sig all delaktighet i seminariets och därtill hörande byggnaders uppförande, emedan de icke hade tillgångar därtill och icke heller tidigare samtyckt till de med seminariebyggnadens uppförande förenade kostnaderna.

Övriga av de ”ganska talrikt” närvarande invånarna motsade emellertid ovannämnda personers vägran ”såsom icke hörande till denna sak”(!). De förenade sig enhälligt om att arbetet på huvudbyggnaden genast skulle vidtagas och att återstoden av de upplånade medlen skulle användas för ändamålet. De ovannämnda gårdsägarna tillfrågades ytterligare, om de ej ville förena sig om detta beslut, men uppgav sig ”böra vidblifva sin förut afgifna förklaring och undslippa all befattning med Seminariebyggnadernas uppförande”. Styrmannen Johan Erik Sarlin 21) förklarade, att emedan han en längre tid varit stadd på utrikes sjöresa och således från första början, då frågan om seminariets uppförande blivit väckt, ej deltagit i de därom tillkomna beslut, ansåg han sig ej kunna yttra något i förevarande fall.

Därefter upplästes en skrivelse från byggnadskommittén, som för alla klargjorde den minst sagt bekymmersamma situationen. En hel del hade visserligen uträttats: två 2-våningshus hade byggts och den för seminariets behov inköpta Kjellmanska gården hade iståndsatts. Härigenom hade 27 ”boningsrum” och ett par uthusbyggnader blivit iordningställda och upplåtna till seminariets disposition. Kostnaderna hade emellertid stigit till 50.900 mk 7 pi utom en icke obetydlig mängd timmer från stadens egen skog och jord, som tagits i anspråk för den till seminariet upplåtna marken.

Byggnaderna hade således blivit betydligt dyrare än beräknat och minst 50 % dyrare än dylika arbeten under stadens uppbyggande efter branden. Detta berodde dels på att priset på all byggnadsmateriel och arbetslönerna stigit betydligt och dels på, att byggnaderna skulle vara färdiga till en viss tid efter det att man kunnat påbörja dem. Detta krav hade framförts som i främsta rummet nödvändigt utan hänsyn till det i ekonomiskt hänseende billigaste sättet för uppköp, transport av byggnadsmaterielen till arbetsplatsen eller själva byggnadsarbetet. Sålunda hade t.ex. byggnadstimmar senast betalts med 50 à 60 pi per famn i stället för 25 à 35 pi, plankor och bräder hade blivit i samma proportion dyrare, ett ökedagsverke, som förut erhållits för 2 mk à 2:50 hade nu betalats med 4 och 5 mk och en arbetare, som förut åtnöjts med 2 mk, hade man nödgats tillförsäkra minst 3 mk om dagen genom beting. Järn och järnartiklar hade på senare tid betydligt stigit i pris o.s.v.

Nu förestod uppförandet av seminariets huvudbyggnad, som skulle bestå av två 2-våningsflyglar, vardera 5 famnar långa och 10 famnar breda och en 8 famnar lång sal däremellan, så att byggnaden i sin helhet bleve 18 famnar lång och 10 famnar bred och således vida större än någon av de hittills uppförda. Det var byggnadskommitténs övertygelse att stadens resurser ej förslog till mera än uppförandet av nyssnämnda byggnads stomme och takläggning och att till dess fulla inredning jämte uppförandet av ännu återstående uthusbyggnader därutöver erfordrades ett belopp av omkring 40.000 mk. 22)

Meddelandet gjorde ett starkt intryck på de närvarande. Kalkylerna hade således överskridits med nära nog det dubbla och statsanslaget var förbrukat. Här gällde det m.a.o. stadens och dess invånares ekonomiska existens. Man skulle kanske bli tvungen att gå från gård och grund för att få seminariebygget betalt. Och till vilken nytta?

Direktor Conradi tog nu till orda, men ej för att lugna stämningen utan för att meddela, att utom de rum, som omnämnts i hans skrivelse, skulle till nästa läsårs början erfordras ytterligare två rum, nämligen ett för interner och ett för den blivande trädgårdsmästaren. Dessutom borde i ”normalskolhuset”, som var inrett för direktors behov, det för drängarna avsedda rummet inredas till skafferi, emedan sådant saknades.

Eftersom flertalet av stadens invånare, visserligen innan de hört byggnadskommitténs berättelse, uttalat, att seminariebygget skulle slutföras, var det lätt för magistraten att besluta, att arbetet med huvudbyggnaden omedelbart borde vidtaga. Då stadens invånare uppenbarligen, som vid mötet framgått, såg sig ur stånd att med sina ringa tillgångar fullgöra detta åtagande och dessutom bygga den s.k. direktorsbyggnaden m.m., framställde konsul Grundfeldt nödvändigheten för stadsborna att vara beredda på att hos regeringen ansöka om nådigt understöd för att få huvudbyggnaden uppförd. Samtidigt skulle man anhålla att h.o.h. undslippa byggandet av direktors- och internbyggnaderna.

Detta förslag ansåg de närvarande vara trängande nödvändigt. Det borde ske så fort som möjligt ”genom utskickade deputerades insinueranden hos vederbörande”. En underdånig petition till H. Kejs.Maj:t borde uppsättas och underställas kommunens godkännande. Borgmästare Wilander, konsul Grundfeldt, rådman Sandström och handl. G. M. Hedström utsågs att utarbeta petitionen.

Magistraten förenade sig om stadens invånares ovanuttalade framställningar, står det i protokollet. Byggnadskommittén fick i uppdrag att genast vidtaga erforderliga åtgärder och förstärktes med koff. kaptenen Oskar Olson. Som ett led i försöken att stärka stadens ekonomi föreslogs att den s.k. Rådhusfonden skulle sammanslås med stadens allmänna kassa. 23)

Till den 15 nov. hoptrummades stadens invånare på nytt för att avge yttrande rörande petitionen om befrielse för staden från nämnda byggnadsföretag. Endast 17 personer hade infunnit sig, nämligen handl. P. Aug. Lybeck, A. Westlin, E. A. Waselius, A. Häggblom, C. Nylund, G. M. Hedström, C. Grundfeldt, koff. kaptenen J. Kerrman, skräddaren E. Forsman, garvaren J. A. Thulin, fiskaren Matts Boman, åkaren Abr. Eriksson, brandvaktsänkan Helena Gädda samt sjömännen Jansson och K. J. Björkman. Petitionsförslaget upplästes och godkändes av samtliga utom av sjömännen Jansson och Björkman. Dessa förklarade sig ej vilja hava någon befattning med seminariefrågan, emedan de från första början motsagt att ikläda sig ansvarighet för kostnaderna därföre. Majoriteten beslöt emellertid att ge de deputerade i uppdrag att hos landets styrelse utverka lindring i kostnaderna för seminariebyggnadernas uppförande. I händelse staden ej h.o.h. kunde befrias från skyldigheten att uppföra den s.k. direktors- och internatsbyggnaden, borde ett amorteringslån på 60.000 mk beviljas att användas till uppförandet av dessa byggnader, under förutsättning att staden dessutom måtte erhålla så höga årliga hyresmedel, att lånet därmed kunde amorteras.

I deputationen invaldes konsul C. Grundfeldt och handl. G. M. Hedström. De skulle ej blott underteckna och inlämna böneskriften utan även ”insinuera” saken personligen hos Kejs.senatens ordf. och ledamöter. 24)

De därpå följande underhandlingarna resulterade i att staden i dec. s.å. hos senaten anhöll om att alternativt befrias från all vidare byggnadsskyldighet eller att få garanti för en årlig hyra om 5.000 mk i 12 års tid för alla seminariebyggnader.

Detta för stadens och seminariets historia betydelsefulla aktstycke är skickligt uppsatt och förtjänar att närmare återges.

[Kandidatring. Fastställdes den 1 februari 1952. Tillhör Lars Pensar.]

Grundfeldts och Hedströms ansökan är daterad den 3 dec. 1874. Den innehåller en återblick på seminariets tillkomsthistoria och understryker, att staden uppskattade vikten av läroverket och var tacksamma för att det förlagts dit. Därefter ges en överblick över kostnaderna dittills, summa 60.800 mk.

I denna summa ingick ej värdet av timmer från stadens skog, ej heller den av stadens medel utgående kostnaden för ännu ej verkställd revetering [putsning] av de två större trähusen.

Stadens kostnader hade sålunda överstigit hela det lån om 60.000 mk, som beviljats av statsmedel mot 5 % ränta och 1 % amortering årligen. Härav och då stadens härigenom åsamkade skuld redan uppgick till 60 mk på varje av dess 1.000 invånare, ”bland hvilka ett ringa fåtal är det egentligen kontribuerade”, framgick stadens goda vilja att redligen uppfylla sina åtagna förbindelser.

Trots att seminariets lokaler visade sig vara över förväntan stort dimensionerade, skulle staden ej ha ifrågasatt någon lättnad i sina skyldigheter, om byggnaderna kunnat utföras under de prisförhållanden, som var gällande år 1870. Men under avvaktan på de fullständiga ritningarna från länsbyggnadskontoret, utfärdade i mars och stadfästa i guvernörsämbetet i juni 1873, hade staden först i början av nämnda år kunnat börja byggnadsarbetet. Under 1870—1873 hade arbetslönerna i staden stigit 50—75 %, medan byggnadsmaterielen samtidigt stigit 75—100 %. Denna oförutsedda prisstegring, som i så hög grad fördyrat byggnaderna, hade berövat staden möjligheter att till alla delar kunna fullfölja sina välmenta avsikter med ”läroverket”.

Dessa byggnader saknade staden all tillgång till att på egen bekostnad uppföra, varför den i underdånighet bönföll om att varda befriad från vidare byggnadsskyldighet för seminariets behov. ”Förvissad att Eders Kejserliga Majestät skall fästa ett huldrikt afseende vid detta lilla samhälles redan gjorda uppoffringar och tillgodose läroverkets behof på det sätt Eders Kejserliga Majestät finner lämpligast, utbeder sig staden, för den händelse att Eders Kejserliga Majestät icke finner för godt anbefalla ofvannämnda... byggnaders uppförande på statsverkets bekostnad, att i underdånighet hemställa, huruvida möjligen desamma kunde af staden uppföras och bekostas sålunda, att staden för dem blefve garanterad en årlig hyra af femtusen (5.000) finska mark i tolf års tid, hvaraf hälften skulle på en gång till staden utbetalas som förskott den 1:sta nästinkommande Mars och återstoden i årliga poster af 2.000 mark intill 12:te årets utgång, hvarefter endast sistnämnda halfva hyresbelopp skulle årligen tillfalla staden så länge byggnaderna vore för ändamålet begagneliga; dock att dessas underhåll efter deras behöriga godkännande, skulle, i likhet med läroverkets öfriga byggnader bekostas af statsverket.” 25)

Beskedet om resultatet dröjde emellertid som vanligt, och under tiden närmade sig den ekonomiska situationen i byggnadsfrågan en kris.

Den 1 april 1874 var stadens invånare på nytt uppkallade till rådhusstämma. Orsaken var den vanliga, att seminariebyggnadskommittén anmält om behov av mera pengar för byggnaderna. Intresset för företaget hade tydligen nu nått bottennivån hos stadsborna: endast kommitténs ordf. handl. Carl Nylund och skräddaren E. Forsman samt gårdsägaren Abr. Eriksson och styrmännen Matts Nygren 26) och Johan E. Sarlin närvar. Dessa två sistnämnda hade kommit tillstädes endast för att inlägga en bestämd protest mot upptagande av vidare lån för seminariebyggnadernas uppförande, med hänvisning till att de redan från första början fritagit sig från alla kostnader för seminariet och att borgerskapet i staden uteslutande åtagit sig att ansvara för den tunga läroinrättningen vållade kommunen. De förklarade som följd härav, att de icke ville ha någon befattning med saken, varken nu eller framdeles.

Till följd av denna protest, och då kommunens medlemmar så fåtaligt infunnit sig, fann magistraten för gott att lämna ärendet beroende till ett annat ”rättegångstillfälle”. Av magistratsmedlemmarna var endast borgmästaren och rådmännen J. A. Lybeck och M. Sandström närvarande. 27)

Styrmännen Nygrens och Sarlins ståndpunkt, att borgerskapet ensamt svarade för seminarieutgifterna, var givetvis ohållbar juridiskt sett, eftersom alla avgöranden träffats genom majoritetsbeslut av alla myndiga invånare. Den var emellertid som vi sett betecknande för uppfattningen och stämningarna bland stadens bredare befolkning. Detta var även av bevarade källor att döma den klarast uttalade och skarpaste protesten från stadsinvånarnas sida mot alla åtaganden i seminariefrågan.

Den 11 april upptogs frågan på nytt. Trots behörig kungörelse infann sig endast handlandena Hedström, Nylund och P. Aug. Lybeck. Nylund anmälde såsom verkställande ledamot av byggnadskommittén, att han saknade nödiga medel för ändamålet. Han hade av egna tillgångar nödgats tillskjuta 500 mk. Nu erfordrades omkring 6.000 mk inom kort för att arbetena ej måtte avstanna. Ställd inför detta ultimatum, beslöt magistraten, bestående av borgmästaren och rådmännen J. A. Lybeck, Alb. Dyhr och M. Sandström med P. Aug. Lybeck som adjungerad, i samråd med de två övriga representanterna för borgerskapet att såsom tillfälliga lån upptaga 6.000 mk ur inkvarteringstolagskassan och 400 mk från stadskassan. Stadsborna skulle ytterligare uppkallas för att rådgöra i ärendet. Det var emellertid tydligt, att de numera helt enkelt saboterade magistratens kallelser för att därigenom demonstrera sitt missnöje med seminarieutgifterna och om möjligt undandraga sig ansvar för dem.

Då allt tedde sig som mörkast kom emellertid i mitten av april besked om att ansökan om penningunderstöd blivit beviljad av senaten den 17 april.

Den 18 april kunde magistraten vid ett nytt möte meddela, att H.Kejs.Maj:t i nåder beviljat Nykarleby stadsbor sådan lindring i byggnadsskyldigheterna, att dem i hyresersättning för seminariebyggnaderna, som skulle uppföras, tillades ett förskott av 30.000 mk och därjämte årligen 2.500 mk i 12 års tid, varefter all vidare gottgörelse för byggnadernas begagnande skulle upphöra, men underhållet bekostas av kronan.

Magistraten beslöt i samråd med vid mötet närvarande medlemmar av borgerskapet, vars namn eller antal ej nämnes, att befullmäktiga konsul Carl Grundfeldt att med det skyndsammaste lyfta pengarna och sända dem till Nykarleby. Detta ändrades dock den 23 maj till att 20.000 mk skulle lyftas av borgmästare Wilander på lantränteriet i Vasa och 10.000 mk deponeras på förmånligaste villkor i Föreningsbanken i Finland. 28)

Man kan säga, att denna hjälpåtgärd kom i sista stund. Kreditmöjligheterna för staden var uttömda och missnöjet bland stadsborna hade nått kokpunkten. Det beviljade förskottet på hyresmedlen räddade med all säkerhet seminariet åt Nykarleby.

Det var med stor lättnad stadens menighet emottog meddelandet om lindringen. Svårigheterna var visserligen icke slut, men en kort andhämtningspaus hade vunnits. Den stora striden mellan borgerskapet och stadens breda befolkning i seminariefrågan återstod dock ännu. Redan den 10 okt. meddelades nämligen vid en ny rådhusstämma, att de 30.000 mk man erhållit i förskott var förbrukade. Byggnadskommitténs ordf. handl. Nylund hade denna gång nödgats använda 3.000 mk av egna medel och för slutförandet av byggnadsarbetet behövdes ännu 4.000 mk. De närvarande, gårdsägarna, sjömannen Petter Forsström, åkaren Abram Eriksson Lukus, sjömännen Anders Skrifvars, Anders Andersson och Karl Björkman, kyrkväktaren Henrik Lingonblad, arbetskarlen Matts Löfholm, fiskaränkan Katarina Hällstrand och provincialläk. K. Fr. Forsius och av borgerskapet konsul C. Grundfeldt, handl. Aug. Lybeck, E. A. Waselius och C. Nylund, uppmanades nu av borgmästaren att utlåta sig om varifrån och huru dessa 7.000 mk skulle anskaffas.

Åkaren Lukus och övriga gårdsägare, med undantag för dr Forsius, anmälde, att emedan de redan från första början motsagt att åtaga sig några kostnader för seminariebyggnadernas uppförande och eftersom borgerskapet underkastat sig skyldigheten att bekosta detsamma, ansåg de sig vara frikallade från vidare betalningsskyldighet. Detta så mycket mera, som de till en början, då fråga uppstod om förläggande av seminariet till staden, icke ens fått tillfälle att yttra sig i saken, utan borgerskapet allena beslutit därom.

Konsul Grundfeldt motsade på det bestämdaste detta påstående och framhöll, att då ”dessa personer” d.v.s. gårdsägarna tidigare fått deltaga i frågans lösning, så ansåg han, att bemälta personers vägran numera icke förtjänade avseende. Grundfeldt föreslog därför nu, att magistraten på förmånligaste villkor skulle upptaga ett interimslån på 5.000 mk såsom de f.n. mest behövliga medlen, för vilka kommunen i dess helhet borde ansvara. Lånet borde återbetalas i början av år 1875.

Övriga medlemmar av borgerskapet och dr Forsius förenade sig om detta yttrande. Alla ovannämnda personer, som vägrat deltaga i kostnaderna för seminariet avlägsnade sig och en ny diskussion uppstod. De kvarvarande medlemmarna av kommunen (4 personer) beslöt då, att eftersom sammanträdet numera var så fåtaligt besökt och de icke ville i hela kommunens namn ikläda sig ansvarigheten för berörda lån, borde ett nytt sammanträde hållas den 19 okt. och kommunens medlemmar därtill ånyo uppkallas för frågans lösning, med förelagd förpliktelse, att de från sammanträdet frånvarande fick åtnöjas med vad de närvarande beslutade. — Magistraten (borgmäst. Wilander, J. A. Lybeck och M. Sandström) förenade sig med borgerskapet härom.

Oppositionen hade sålunda lyckats uppskjuta beslutet om ett ytterligare lån genom att tillämpa en ny taktik: man lämnade mötet efter att ha framfört en bestämd protest, varigenom den kvarvarande minoriteten ej vågade taga ansvaret för ett beslut. Hade allmän och lika rösträtt varit genomförd vid denna tid, är det sannolikt att seminariet aldrig kommit till stånd i Nykarleby.

För stämman den 19 okt. utfärdades som följd av det inträffade en kungörelse av mera omständligt innehåll än de vanliga:

”Kungörelse

Emedan ett sådant fåtal af stadens invånare tillstädeskommit till Magistratens i dag hållna sammanträde, att de icke ansedt sig i stadskommunens namn kunna upptaga ett lån af sjutusen mark, hvilka för närvarande erfordras att betäcka ej allenast det lån af tretusen mark, Handlanden Nylund nödgats af egna tillgångar förskjuta till bekostande af Seminarii byggnadernes uppförande och de ettusen mark, som för samma ändamål försträckts från inqvarterings- och ordinarie tolagskassorna i staden, än ock att fortsätta med samma byggnadsarbete, ty, och i anledning af stadens invånares, i samråd med Magistraten, derom i dag vidtagna beslut, varda stadskommunens medlemmar härmed kallade att talrikt infinna sig vid Magistratens den 19 instundande Oktober kl. 10 f.m. i stadens rådhuslokal skeende sammanträde för att höras och afgifva yttrande i omförmälda angelägenhet, och erinras vederbörande derhos, att, enligt omnämnda beslut, de som försumma att vid sistberörda sammanträde närvara, få åtnöjas med hvad de dervid tillstädeskomna besluta, som tillkännagifves.

Nykarleby, den 10 Oktober 1874.

Magistraten.”

Denna kungörelse upplästes i kyrkan den 11 okt. av kyrkoherde K. E. Stenbäck och avkunnades genom trumslag på alla stadens gator av stadsbetjänten Aug. Holländer den 12 okt. Den är allittererad i magistratsprotokollet under anteckningen: ”Den spiken drog”, och det kan man säga att den gjorde. Oppositionen i staden förenade sig nu i en sista stor ansträngning att stoppa vidare utgifter för seminariebygget och befria sig från ansvaret för de ådragna skulderna. En skrivelse till magistraten cirkulerade i staden före mötet och undertecknades av sammanlagt 52 stadsbor, representerande lika många matlag av stadens c:a 265 eller 20 %, d.v.s. praktiskt taget hela den hemmavarande delen av stadens lägre befolkning, gårdsägare, sjömän, fiskare, arbetsfolk m.fl., och dessutom av ett par till borgerskapet hörande personer. Skrivelsen var försedd med fullmakt med allas namnunderskrift eller bomärke. Ytterligare 6 personer förenade sig muntligt om framställningen vid mötet, vartill kom en fullmakt för sjömannen Joh. Pettersson i Odessa från 1871, alltså sammanlagt 59 stadsbor.

Detta var en manifestation, som magistraten och borgerskapet ej kunde förbigå eller ignorera. Självfallet hade ryktet spritt sig i staden om den pågående namninsamlingen. Magistratens och borgerskapets reaktion kan iakttagas i den försiktighet och undfallenhet man iakttog vid mötet. Detta var talrikt besökt. Efter det att den ovannämnda kungörelsen upplästs, hemställde handl. G. M. Hedström, om icke lånefrågan kunde förfalla, enär det numera utretts, att staden i sina kassor disponerade de summor, som erfordrades för ändamålet, och som kunde användas därtill.

Borgerskapets medlemmar förenade sig enhälligt om detta förslag. Saken hade nu varit ur världen om de övriga förenat sig om förslaget, men nu inlämnade sjömannen Petter Forsström för egen del och de i nämnda fullmakt upptagna personernas räkning den till magistraten ställda ovannämnda skrivelsen, vars innehåll var följande: 29)

”Till Wällofliga Magistraten i Nykarleby stad.

Till affordradt yttrande angående låns upptagande eller möjligen taxering för fulländande af byggandet af ett Folkskolelärare seminarium i denna stad, få vi ödmjukast afgifva: att vi ej ingå att i någon mohn betala hwarken det nu tilltänkta lån ej heller det förut såsom sådant upptagna sextio tusen mark, och afsäga vi oss såväl nu som för framtiden all betalning till detta ändamål, utan må borgerskapet, hvilka utan stadens hörande förbundit sig att uppbygga Seminarium åläggas att fullgöra sina förbindelser samt åtwarnas, att ej framdeles söka förmå andra att uppfylla de företag, hvartill de sjelwa sig förbundit.

Nykarleby, den 19 Oktober 1874.

Mätaren Johan Sundqvist, sjöman Petter Forsström, Carl Carlberg, Abraham Eriksson, sjöman Karl Sundell, Fab. Michael Gyllenberg f.d. handlande, sjöman Johan Backlund, änkan Mana Löfsten, sjöman Jakob Jakobsson, arbetskarlen Jakob Johansson Hannula, arbetskarlen Johan Nilsson Nyman, sjöman Johan Fleen, sjöman Daniel Björklund, fiskaren Carl Jakob Ahlström, sjöman Henrik Jakobsson, lotsen Anders Jakobsson, sjöman Erik Lovell, sjöman Julius Fleen, fiskaren Johan Wilhelm Lasander, mätare Jakob Peth, Helena Widman, sjöman Anders Andersson, sjöman Gustaf Öhman, lantmätaränkan Johanna Kjellman, änkan Anna Axelsson, sjömanshustrun Katharina Sund, Jacob Jansson, Johan Nyman, timmerman Johan Jakobsson, fiskaränkan Chatarina Hellstrand, Anna Christina Hällström, demoiselle Emelie Backman, sjöman Johan Boman, postiljon G. Eklund, Anna Harberg, Karl Adolf Svahnström, sjömansänkan Anna Mattsson, Matts Löfholm, Lovisa Nylund, sjöman Karl Björkman, sjöman Anders Skrifvars, Sanna Lena Jansson, Matts Boman, Anders Mattsson Nybacka, Johan Asplund, Anders Joh. Bollström, Johan Erik Winqvist, Sanna Nybacka, H. Lingonblad, organisten A. Gästrin, sjömanshustrun Sofia Löfsten, sjömanshustrun Anna Jacobsson.

Till skrivelsen var bifogad den fullmakt från sjömannen Johan Pettersson, daterad Odessa den 11 dec. 1871, vari han befullmäktigar sin hustru Maria Lovisa Pettersson att under hans frånvaro bevaka hans talan rörande seminariebyggnaden i Nykarleby, ”till hvilket jag härigenom afsäger mig all beröring och deltagning”. 30)

Sedan dessa handlingar upplästs förenade sig även arbetskarlarna Matts Backman och Fredrik Hannula med de övriga.

Sådan var alltså inställningen till seminariet hos praktiskt taget hela den bredare delen av stadens befolkning. Man kan förstå dem. Seminariets ekonomi skulle under lång tid bli ett bekymmer för dem och staden. En manifestation av detta slag var ej lätt att få till stånd vid denna tid. Man tycker sig skönja den misströstan, för att inte säga förtvivlan, som måste ha förhärskat bland stadsborna inför de hejdlöst växande utgifterna i ett fattigt samhälle, som ännu ej hämtat sig efter brandkatastrofen 16 år tidigare.

Inför denna kompakta ovilja mot att befatta sig med seminariet överhuvudtaget, synes borgerskapet ha resignerat fullständigt. De närvarande av detta stånd uttalade önskan att samtliga av borgerskapet allena disponerade tillgångar skulle till ett belopp av 7.000 mk användas till att betäcka de i kungörelsen omnämnda utgifterna. Magistraten fick i uppdrag att beordra vederbörande uppbördsmän, att stadens allmänna medel och tolagskasseinkomsterna skulle indrivas skyndsamt och levereras till berörda ändamål.

Byggnadsarbetet fortsatte. I nov. s.å. avlämnade byggnadskommitténs ordf., handl. Carl Nylund räkningarna och verifikationerna över de av honom använda medlen för revision jämte 9 ritningar över de olika byggnaderna. Något senare inlämnade konsul Grundfeldt räkenskaperna för seminariefonden till revision. Först hösten 1875 blev själva huvudbyggnaden färdig. De tre seminarieklasserna inrymdes i denna jämte övningsskolan, som från hösten s.å. hade två avdelningar, normalskolan och småbarnsskolan. Utrymmena räckte dock ej till. Man arbetade fortfarande under primitiva former. Dubbelklasserna skildes sålunda åt genom manshöga pappersskärmar! Att detta inverkade störande på undervisningen är självklart. Kosthållet i änkefru Kjellmans gamla och förfallna byggnader var kallt och detsamma gällde internatet i den nya huvudbyggnaden. Eleverna skulle själva hugga all ved, som behövdes för denna, elda, sopa och städa såväl elev- som klassrummen. Lektionerna pågick från kl. 7—9, 10—13 och 16—18 (slöjddagar 15—19). Den spartanska ordningen, det magra kosthållet, det kalla och ogästvänliga internatet och de ovana och krävande studierna måste ha pressat eleverna hårt.

I upprepade skrivelser till vederbörande myndigheter framhöll direktor Conradi dessa olägenheter. Framförallt borde en internatsbyggnad med rektorslokal uppföras. Stadens finanser befann sig emellertid i så dåligt skick, att ej ens den rimligaste ansökan kunde beviljas. Arvodet för ritningarna till seminariebyggnaderna hade ej heller erlagts och den 20 maj 1876 ålade guvernören magistraten att till arkitekt Granstedt utge det av honom fordrade arvodet. På grund av att medel saknades, beslöt rådhusstämman emellertid att besvära sig hos Wasa hovrätt. 31) Först långt senare erhöll Granstedt sitt arvode.

Byggnaderna var slarvigt uppförda [av Johan Backa?], dåligt drivna och utan brädfodring och därför otäta och kalla. Enligt vad det påstås trängde både snö och regn in genom väggspringorna. Temperaturen var under milda vintrar 3—6° C i klassrummen. Lärarna satt under vintern i katedern med päls och överskor och rimfrost betäckte knutarna invändigt i internaten. 32) Man eldade flitigt från kl. 3 på morgonen, oftast till sena kvällen. Den hårda eldningen gav upphov till flera eldsvådetillbud. Ett allvarligt sådant inträffade natten till den 7 febr. 1880 i ett klassrum och gav anledning till vidlyftiga undersökningar inför magistraten.

För att öka utrymmet för normalskolan hyrde direktorn från den 1 juni 1877 bostad i Smedsbacka gård, som då tillhörde fabrikör Eng.

Lungsoten härjade svårt bland eleverna vid denna tid. Vid den undersökning, som verkställdes i juni 1892 av dr. A. Palmberg, konstaterades, att under åren 1877—1891 av de utdimitterade lärarkandidaterna 34 eller 21,4 % redan avlidit, de flesta inom fem år efter dimissionen. Ej mindre än 23 av dem hade dött i lungsot, 2 i tuberkulösa åkommor av annat slag, 2 i lunginflammation och endast 7 av andra orsaker. Av de 74 seminarister, som avgått före avslutad kurs var 16 döda och av dem 12 i lungsot. Dödstalet i tuberkulos bland de 50 döda seminaristerna 1891 var sålunda 35 eller 70 %.

Ehuru Palmberg ej 1892 kunde finna några speciella orsaker till sjukdomens uppkomst, då förhållandena vid seminariet avsevärt förbättrats, kan man ej förneka, att sådana funnits tidigare. Undersökningen kom ett 10-tal år för sent. Visserligen var sannolikt en stor del av de intagna eleverna smittade med tuberkulos redan vid intagningen i seminariet, som man framhållit, men förnekas kan ej att förhållandena i synnerhet under de första tio åren var miserabla ur hälsosynpunkt. Eleverna skulle såsom tidigare nämnts, både städa, sopa, hugga ved och elda, bära vatten m.m. Detta var en tung uppgift. För dem som hyrde rum i staden, innebar det att mitt i vinternatten taga sig fram till seminariet genom den obelysta staden i mörker och snö för att sedan elda i de vedslukande kakelugnarna dagen lång. ”Den olycklige, som råkade få städning både i sitt internrum och i sitt klassrum samtidigt, fick vanligen sätta nätterna till, och skulle ändå sköta sina läxor och vara klar i hufvudet under lektionerna”, skriver Z. Schalin. I alla klasser fanns elever, som hostade och spottade på golvet som seden var. När sopningen verkställdes, virvlade dammet upp, rikt på baciller, berättar K. J. Hagfors. Ej underligt om många av eleverna gick med ständig snuva och i katarr i luftrören. Under 1890-talet synes sjukdomstillståndet något ha förtbättrats. Under åren 1892—1898 förekom c:a 78 anmälda sjukdomsfall på ett elevantal om 69 per år. Först från denna tid förrättades någorlunda regelbundet två läkarundersökningar av eleverna varje år (mätning och vägning).

Våren 1877 utdimitterades av 14 första lärarkandidaterna. Dessa var: G. Andersson, A. Blomqvist, J. Hagman, J. Hofman, J. Holgers, M. Holmberg, A. Nyby, A. Nyström, F. Qvanten, K. J. Snickars, J. Svedberg, K. Söderlund, G. Wiklund och M. Åkerlund. Av dessa dog hälften vid relativt unga år, två (A. Nyby och J. Svedberg) redan 1882 och J. Hagman 1889 i lungsot. Avgången utan examen från denna klass de fyra åren steg till 50 %, den högsta i seminariets historia. Avgången var dock stor även under de följande åren. Under åren 1873—1898 avgick sålunda 74 elever av 365 intagna eller 20,3 % och under åren 1873—1923 av 816 intagna 138 eller 16,9 %. Till stor del berodde denna höga avgång med all sannolikhet på de primitiva förhållanden under vilka seminariet arbetade. Ansvaret härför låg till en början tungt på staden, som alltför lättvindigt, man kan gott säga ansvarslöst, åtagit sig att förse seminariet med nödiga byggnader utan att ha ekonomiska möjligheter därtill.

En viss förbättring inträdde småningom efter de sju första hårda åren, under vilka Conradi var rektor. År 1880 befriades staden från skyldigheten att fortsätta utbyggandet av seminariet. Detta hade till följd, att staden redan i jan. 1881 utbjöd uppförandet av direktors- och internatsbyggnaden på entreprenad. Byggnaden skulle uppföras av trä i två våningar. Som enda spekulanter anmälde sig vid auktionen den 31 jan. byggmästaren Gustaf Cederberg och bonden Nikolai Fredrik Bagarnäs från Pedersöre. De erbjöd sig att enligt företedda ritningar för 43.400 mk uppföra byggnaden i grantimmer. 33) Detta erbjudande antogs. Arbetet gick raskt undan och de 1 sept. 1882 kunde byggnaden tagas i användning. [Kungörelse.]

[Direktorsbostaden från sydost. Notera grindarna! Förstoring.
Stig Haglund tillhandahöll bild ur Holger Haglunds samlingar.
(Inf. 2009-06-21.)]

Efter Conradis' avgång blev lektor Fr. W. Sundwall direktor 1881—1886. Under hans tid genomfördes en hel del förbättringar. Kosthållet fick redan 1881 flytta in i ekonomiebyggnaden, mellan trädgårdsdrängen övertog f.d. kosthållslokalen i Kjellmanska gården. Från hösten 1883 började läsningen kl. 8, vilket underlättade eldningen och städningen för eleverna. Läsningen fortsatte därefter till kl. 10 och kl. 11—14. Eftermiddagarna kl. 16—18 och verkstadsdagar kl. 15—18 användes till praktiskt arbete.

Den 26 okt. 1882 anhöll Sundwall hos magistraten, att staden skulle upplåta 6 tnld mark till trädgård, odlingsfält och park för seminariet. Detta hade förutsatts redan i resolutionen om seminariets förläggande till orten. Den mark, som dittills ställts till förfogande motsvarade blott med yttersta knapphet den fastställda arealen, även om man däri inräknade landsvägen och byggnadstomterna. Då direktors- och internatsbyggnaderna nu var uppförda, ville seminariet slutföra planeringen av sin mark och behövde vidgat utrymme. Hälften av den oplanerade gata, som låg söder om seminariet, borde förenas med detta till 8 famnars bredd ända ned till älvstranden.

Magistraten hänsköt ärendet till rådhusstämman. Den 22 nov. godkände denna upplåtandet av en 30 alnar bred och 285 alnar lång sträcka på Västra boulevarden, räknat från älvstranden till seminariet, på villkor att staden utan ersättning fick återtaga området, om så befanns nödigt, så planerat och planterat, som Sundwall i sin skrivelse utlovat.