Såhär såg centrum ut av det Nykarleby som förstördes av en rasande eldsvåda för hundra år sedan. Kring torget ser vi i mitten rådhuset med spira och tornur. Till vänster om rådhuset handlanden Lindqvists gård och till höger apoteket och Juthska gården. På vänstra sidan av torget ligger Hammarins gård samt mittemot Calamnius' och Lybecks gårdar. Det nuvarande apoteket står på den plats där Hammarins gård låg. Torget är sålunda inte längre på samma plats som tidigare. Längst till vänster ser vi kyrkan som hörde till de få byggnader som överlevde branden. — Miniatyrmodellen finns i Nykarleby museum, som är inrymt i norra tullgården, vilken också är en av de räddade gårdarna.

Tre andra byggnader ur Erik Bircks samling i Nykarleby stads arkiv.
(Inf. 2019-11-09.)

'Elden är lös' avbröt barndans
Staden stod maktlös mot branden

Om Nykarleby stad före branden måste vi komma ihåg, att den med avseende å bebyggelsen var mycket olik det nuvarande Nykarleby. Staden var 1180 alnar lång, 483 alnar bred och hade 5 längsgående gator och 6 tvärgator. Mitt i staden befann sig torget, omgivet av vackra tvåvåningsbyggnader, däribland Rådhuset, uppsatt år 1736, försett med torn och urverk.

Redan från senare delen av 1700-talet var Nykarleby jämförelsevis väl rustat mot brandfara. Brandsprutan var ansenlig och handbrandsprutor fanns överallt, flera brandstationer fanns jämväl.

Men på stadens olycksdag var man likväl tämligen värnlös.

Elden är lös!

På tjugondedagskvällen tisdagen den 12 januari 1858 blåste i Nykarleby hård sunnanvind. Med hänseende till helgens slutskede var barndans anordnad i ”klubbens” lokal. Även äldre personer hade kommit tillstädes för at glädja sig tillsammans med barnen. Plötsligt hördes ropet ”elden är lös” kl. 8 på kvällen.

Det klämtades i rådhustornet. Alla på festen skrämdes till förvirrad flykt, somliga utan överplagg. Brandstället var helt nära, och lågorna stod redan över taken.

Var det möjligt att släcka? Elden hade utbrutit i en trångt bebyggd stadsdel och spritt sig så hastigt i den på östra sidan om älven belägna delen av staden, att släckningsförsöken icke kunde lyckas. Nykarleby var, om icke den enda likväl en av de få städer i landet som alltsedan grundläggningen aldrig brunnit. Elden hade tidigare till den grad skonat Nykarleby, att icke i mannaminne någon hel gård nedbrunnit, och högst sällan varit ens tecken till fara. Därför bar staden tydlig stämpel av 1600-talets reglering för 238 år tillbaka tättbebyggda tomter, trånga, krokiga gator, husen något lutande mot älven.

Våldsam brasa

Staden ägde blott få tvåvåningshus, men några gårdar närmast rådhustorget var av betydande storlek, vilket föranledde en högst våldsam brasa, då husen stod mitt emot varandra med en 9-alnars gata emellan.

Elden utbröt i kapten Granholms gård vid Rådhustorget uti ett obegagnat stall vid älvstranden knappt två famnar från husen på norra sidan av Granholmska gården.

Brandredskapen, som vid tiden för branden var snarare bättre än sämre än i andra småstäder, fördes fram omedelbart och sprutorna hindrade eldens spridning från stallet i två timmars tid. Men då manskapet, som upphissade brandseglen på väggarna av närmaste hus under stormen ej kunde uthärda hettan från det brinnande huset, antändes husraden på andra sidan om gården, varefter elden tog överhand på älvstranden och hastigt spridde sig.

Kapten Granholms gård var ett högt äldre trähus, i storlek fullt lika med ett tvåvåningshus. I öster hade det Rådhustorget och Kyrkogatan med hörnet av J. Lybecks stora envåningshus emot sig, i väster den höga branta älvstranden med uthus i söder Dyhrs gård, förra Lithénska, det största tvåvåningshuset i staden, och uthus helt nära intill det uthus, i vilket elden kom lös; i norr fru S. Lybecks också betydliga hus, som i höjd ej eftergav ett tvåvåningshus och skildes från Granholms blott av en 3 till 4 alnar bred gränd, alla gårdarna var trähus. Under sådana omständigheter och i den svåra stormen stod släckning icke i mänsklig makt, sedan elden hade fått luft, och det tycktes som hade man väl sent blivit elden varse.

Sedan släckning visat sig omöjligt, begynte man genast bärga vad man kunde. Man lyckades över förmodan i de gårdar, som låg ovanom vinden söderom brandstället, dit allt ledigt folk strömmade och hjälpte till, så att flere gårdar räddade större delen av sin lösegendom, men icke spannmål och varulager i magasinen.

Värre var det med dem, som bodde i norr närmast brandhärden och genast fick elden över sig. Där räddades nästan intet. Även silver och pengar förtärdes av elden. Det ringa som räddades här fördes ned på älvens is, men snart var hela älvstranden en enda massa av glöd och lågor, och ingenting kunde mera räddas i denna del av staden.

12 timmars brand — fasans natt

Elden spriddes med rasande fart i stormen. Med ens kunde nya eldar på en gång samtidigt tändas på 10 nya ställen. Då var livet det enda som räddades på farliga ställen, och dess bättre spilldes intet människoliv vid branden.

I 12 timmar ända till klockan 8 på morgonen onsdagen den 13 januari rasade elden, men även därefter glödde det ännu mångenstädes. Fasans natt var dock över. Eldskenet hade synts ända i Monå by i Munsala, 2,5 mil från staden. En f.d. krigsman från 1808—09 års krig var den förste där, som konstaterade vad det var fråga om med orden ”Nykarbe brinner”.

Vd som återstod efter branden var ej mycket. Sprutorna räddade med möda kyrkan och klockstapeln, likaså det med spannmål fyllda norra kronomagasinet, där elden redan hade satt sig fast i taket. Att kyrkan kunde räddas, berodde främst på att den stod rätt isolerad på en öppen plats och befann sig söderom brandhärden. Även skolhuset var kvar samt de små gårdarna längst i söder, samt i norr Olsonska gården ytterst vid norra tullen, några hus vid Lillgatan, norra delen av Klockbacken och Nystaden på älvens vänstra strand samt storbron, byggd år 1817 av baron C. v Rosenkampff.

Om den skonade Nystaden berättades vid tiden för branden, att den hade uppkommit huvudsakligast under de närmast förflutna 20 åren och bestod av omkring 40 mindre byggnader bebodda mest av människor tillhörande de ”lägre folkklasserna”.

Kuddnäs var i fara

Att byggnader i norr samt Kuddnäs räddades torde delvis ha berott på att vinden sprang över till mera västlig. Men Kuddnäs var i omedelbar fara. Elden pyrde redan i ett hörn av gula byggningen uppe under taket, men släcktes. Dock flög hela natten skyar av rök och gnistor över Kuddnäs och gnistor antände fyra rior fyllda med halm och en hölada i trakten av begravningsplatsen långt bortom Kuddnäs. Branden hade då en sådan omfattning att man blott med livsfara eller på lång omväg genom skogen kunde komma från södra till norra sidan, och flera drag av sällsynt mod och uppoffring omtalas i sådant sammanhang. Hitåt hade mödrar och ammor med barn, nyss ryckta ur deras tidiga nattro insvepta i vad man fått tag i flytt, men trodde sig inte säkra då hela nejden var omgiven av längs markerna slingrande eldslågor och hela horisonten lyste av sken, varför de flyende sökte sig över älvens is och flödvatten till den tryggare västra älvstranden.

”Måhända mordbrand”

Angående katastrofen är ännu att säga följande. Det var för trångt i Nykarleby före branden, och en annan reglering än eldens var kanske omöjlig. Huru elden kommit lös kunde ej utredas. ”Måhända mordbrand”? säger Schalin i sin bok Kuddnäs. Då undertecknad år 1956 efter tillgängliga källor utarbetade denna framställning levde ännu 92-årige förre nämndemannen Anders Nyvik i Kantlax. Han hade fötts 6 år efter branden, och jag tillfrågade honom därom, vad han enligt sina äldsta hågkomster tidigt hade hört sägas om orsaken till Nykarlebys brand. Hans svar, att han hade hört sägas, att stadsborna själva hade tänt på för att få bättre utrymme, måste betecknas som orimlighet. Vad enskild person möjligen kan ha gjort av någon anledning är dock en annan sak. Vi bara fastslår faktum, att det började brinna i ett obegagnat stall.

Av stadens gårdar var blott ett mindre antal, nämligen 27 försäkrade i Allmänna brandstodsbolaget till ett värde av 49.510 rubel 23 kop. silverrubel.

Efter branden sändes stafett till Helsingfors till generalguvernören med underrättelse om vad som hänt. Länets guvernör skyndade till det nedbrunna Nykarleby för att å regeringens vägnar utdela understöd åt dem, som för ögonblicket var i trängande behov. På tredje dagen efter branden utdelade guvernören 1.000 rubel s. m. Samma dag uppgavs för guvernören förlusterna i löst och fast, oberäknat vad som var försäkrat, till 87.000 rubel, senare 100.000 rubel.

Gåvor strömmade in

Tre år före branden var invånarantalet i staden 1.217, varav flertalet icke ägde något utöver vad som behövdes för dagen. Det förmögnare borgerskapet hade kort förut under Krimkriget lidit betydande förluster, när västmakterna bortsnappade handelsfartyg ute på haven. Även handelsrörelsen hade börjat gå tillbaka. Nykarleby just förut genom tillkomst av Saima kanal och lanthandelns frigivning. Situationen var svår, då 1.000 människor blivit husvilla.

Gåvor och understöd till Nykarleby begynte inströmma. Vasa stad sände i all hast flera foror med livsmedel och kläder. I Helsingfors gjordes stora insamlingar för omedelbar hjälp. Senare kom 40 lass matvaror från grannstäderna och socknarna i grannskapet från Lappo, Storkyro, Vörå och ända från Lohteå. Prosten Estlander i Vörå sände tre lass matvaror.

I det offentliga hänvisade man till att Nykarleby vid dylika olyckor och särskilt vid grannstädernas brand Jakobstad 1835 och Vasa 1852 visat utmärkt beredvillighet att hjälpa så långt i dess förmåga stått. Det sades, att när denna lilla redbara och föga förmögna stad nu vid den strängaste årstidens början är bortsopad från jorden och 1.000 människor husvilla, så bör landsmän välvilligt hjälpa.

Turdinska gården — kejsarkvarter

En av de genom branden förintade nykarlebygårdarna är förtjänt av omnämnande för dess historiska minnen: turdinska gården, stadens förnämsta.

I turdinska gården i Nykarleby, 3 mil från Oravais slagfält, satt den räddhågade fältmarskalk Klingspor medan striden i Oravais utkämpades den 14 september 1808, och här mottog han den ena dammiga och blodiga adjutanten efter den andra med rapporter om slagets växlingar. I samma gård hade även andra samtida fältherrar efter varandra högkvarter, nämligen Adlercreutz, Kullneff, Rajewski, Gripenberg och Kamenski.

Senare, nämligen år 1819, hade även kejsar Alexander I sitt kvarter i samma gård. Vad hade Alexander I i Nykarleby att göra år 1819, 10 år efter avslutningen av kriget, varigenom Finland skildes från moderlandet Sverige? Kejsaren hade reda på att särskilt Österbottens svenska befolkning på grund av hjärtats bud var oförsonligt stämd mot dess nye härskare och hängav sig åt drömmar om återförening med moderlandet. Rådgivare tillrådde kejsaren att göra ett besök i kustbygderna i Österbotten och göra försök att med sin kända tjuskraft omvända sinnelaget hos dem som kunde påverkas.

På kvällen den 3 september anlände kejsaren till turdinska gården i Nykarleby och fick se den bädd av svällande dunbolstrar, som avsågs för honom. Men han begärde långhalm att sova på, dock ville han ej ha rökluktande halm. Doktor Topelius, skaldens far, bragte räddning i denna situation. Han hade en med skorsten försedd ria, där halm väl blev torr för tröskningen, men ej utsattes för rök. Till kejsarens kvarter sändes från skorstensrian en halmkärve och kejsaren fick sova så, som han ville. Värden, rådman Turdin blev kommerseråd och rådmanskan fick dyrbara örhängen och ett gyllene armband. Skorstensrians ägare Topelius blev riddare av S:t Anne ordens III klass. Men intet har avhörts om att kejsarbesöket i Nykarleby skulle på något sitt inverkat på befolkningens känsloinställning.

Staden flyttades inte

Efter branden blev frågan om stadens flyttning till något ställe med god hamn aktuell. Ett påtänkt ställt var Karvat by i Oravais med dess goda djuphamn, sedan urminnes tid känd under benämningen Vörå hamn. Även Bonäs invid Storösund i Kantlax skall ha varit påtänkt som ny plats för den brunna staden, detta för den goda djuphamnens och
den korta och trygga infartens skull. Även flyttning av staden i till Monäs sund lär ha varit påtänkt.

Men kärleken till de gamla tomterna i Nykarleby och kyrkan som stod kvar, en av landets vackraste träkyrkor, byggd efter ritningar av den ryktbare Elias Brenner, avgjorde saken så, att staden återuppbyggdes på dess förra plats, men enligt ny stadsplan.

Två radioprogram om 100-årsminnet

Nykarleby stad kommer inte att med något officiellt arrangemang ihågkomma stadens brand natten mellan den 12 och 13 januari för 100 år sedan, omtalar stadsdirektör Ernest Eklund på JT:s förfrågan. En så tragisk händelse kan man ju inte ”fira” på något sätt, tillägger han.

På kyrkligt håll har man inte heller gått i författning om någon minnesgudstjänst eller dylikt, upplyser kyrkoherde Ture Sandvik.

Men det finns ju för all del en aktuell sak, som påminner om betydelsen av ett effektivt brandskydd, d.v.s. anskaffandet av en brandbil till staden, säger stadsdirektören humoristiskt. Frågan kommer upp till behandling vid fullmäktiges nästa sammanträde, som hålls efter 20 januari. Det är troligt, att staden fäder då fattar beslut om ett köp.

Minnesprogram i radio

På tisdagen klockan 10.10 sänds i skolradion över de tvåspråkiga stationerna ett minnesprogram om Nykarleby stads brand. Rubriken på sändningen är ”När Topelius barndomsstad brann” och det är skolrådet J. L. Birck som berättar.

I finska riksprogrammet sänds söndag kväll klockan 20.00 ett finskt reportage om branden. Programmets rubrik är ”Sata vuotta Uudenkaarlepyyn palosta” och reporter vid inspelningen var Adolf Turakainen.

I Nykarleby är man besviken över att den svenska radioledningen inte gjort ett liknande reportage. Nykarleby är ju dock en svensk stad och hade säkert varit förtjänt av uppmärksamhet i samband med det tragiska hundraårsminnet också på annat sätt än i samband med skolradioutsändning, resonerar man.