Brostugan — ett problem?

Om de i offentligheten synliga uppgifterna stämmer, så befinner sig frågan än så länge i ett förberedande skede. Tanken på rivning har väckts, och stadsstyrelsen har inbegärt vissa utlåtanden för att få underlag för ett beslut. Det länder stadsstyrelsen till heder, att man gått in för en grundlig klarläggning av frågan då den nu engång väckts. En annan sak är sedan, att hela ”problemet” med Brostugan förefaller ganska uppkonstruerat.

De framförda argumenten om stadsplanen och trafiken kan knappast tas på allvar. En stadsplan kan alltid ändras, i synnerhet om den är misslyckad, och trafiken på platsen torde sedan riksvägen flyttats inte medföra nämnvärda svårigheter. Det är dessutom värt att observera, att man också i de fall, där trafikproblemen verkligen antagit svårbemästrade dimensioner, inte i våra dagar utan vidare prioriterar trafikens krav framom miljömässiga eller kulturella värden.

Representerar Brostugan då sådana värden, att den borde bevaras ? En stor del av dem som träder upp till Brostugans försvar åberopar säkerligen rena känsloskäl. Det är lekmannens sätt att reagera, att visa sin uppskattning av den miljö han lever i, när någon del av den hotas av förstörelse eller förändring. Det är en sund reaktion, som ytterst bottnar i det faktum att miljön i fråga besitter goda kvaliteter som ram kring människors liv och aktiviteter. Inte ens fackmannen har rätt eller råd att utan vidare vifta bort sådana opinionsyttringar som blott och bart kverulans.

Kommunalrådet Ture Granqvist hör till dem som för fram känsloskäl för Brostugans bevarande, och han gör det på ett fint och försynt sätt. Hans artikel får dessutom tyngd och värde genom de historiska uppgifter han anför om Brostugan och dess omgivning. Tyvärr ger hans framställning inte något svar på frågan om Brostugans ursprung och ålder. Man kanske kan våga en gissning att byggnaden är en av de vaktstugor, som på kejsar Nikolai I:s tid jämte tillhörande fällbommar på överhetlig befallning enligt fastställda ritningar uppfördes vid infarterna till våra städer. I så fall är den rätt unik, eftersom någon motsvarande såvitt jag vet inte bevarats, åtminstone inte på sin ursprungliga plats.

Enbart de historiska synpunkterna kunde sålunda anses motivera Brostugans bevarande. Men dess största betydelse ligger ändå inte däri, att den är ett påtagligt stycke historia. Om så vore, kunde man möjligen försvara en flyttning av denna stora historiebok till en annan plats — t.ex. upp på berget. En sådan åtgärd skulle emellertid göra Brostugan så gott som helt värdelös. Flyttad ur sitt rätta sammanhang skulle den bara ”bli en styggelse för både forntid, samtid och eftervärld”. Och detta gäller inte bara platsen uppe på berget, utan varje annan plats än exakt den där huset nu står.

Brostugans värde och betydelse ligger nämligen främst just i dess placering i stadsbilden, som fond för perspektivet över bron, som viktig beståndsdel i kompositionen kyrka — vatten — bro — vaktstuga, vilken uppvisar åtskilliga likheter med berömda stadsbyggnadspartier från renässans och barock ute i stora världen. Någon kanske tycker, att en jämförelse mellan Nykarleby och Rom, Paris, London eller Köpenhamn är ganska långsökt, men det är den inte alls. Vår österbottniska allmoge- och småstadskultur är en liten gren av det stora samfällda västerländska kulturarvet, och den har sina förebilder i de stora kulturströmningarna ute i världen.

Detta är särskilt märkbart i byggnadskonsten, både när det gäller formspråk och rumskomposition. Våra småstäder uppvisar åtskilliga sådana stadsbyggnadskonstnärliga drag, som har sina rötter i de stora konstepokernas stilideal, men som här tillämpats och omsatts i en specifikt österbottniska anda och skala. Det är sådana enskildheter som ger våra småstäder deras personliga prägel och charm, och som därför är värda att med alla medel bevara — inte bara för turisternas skull, utan för vår egen skull, vi som bor i dessa städer. Brostugan och den helhet den är en del av är just ett sådant omistligt och karaktäristiskt stadsparti, utan vilket Nykarleby inte skulle vara Nykarleby.

Det är visserligen sant, att man under de senaste årtiondena både i Nykarleby och andra städer nästan systematiskt hållit på med att spoliera stadsbyggnadskonstnärliga värden av än den ena, än den andra orsaken. Men utvecklingen går till all lycka också framåt i vissa avseenden, och i nådens år 1974 har man hunnit så långt i ålder och visdom, att man inte mera behöver känna sig tvungen att göra slika dumheter. Det är helt inte tidsenligt mera.

Tvärtom vinner den inställningen alltmera terräng, att byggnadskonstnärligt och historiskt värdefulla miljöer inte kan eller får behandlas enbart utgående från lokala synpunkter. De betraktas som nationella tillgångar, vilkas tryggande för framtiden är en sak som ytterst angår hela folket. I vårt på kulturminnen jämförelsevis fattiga land är denna tyvärr rätt senkomna insikt av den största betydelse, och den omfattas också numera av våra högsta statliga myndigheter på kulturvårdens och samhällsplaneringens område.

Nykarleby har ofta av främlingar betecknats som en sovande idyll. Ibland har omdömet avgivits i positiv, ibland i negativ mening. Lösningen av ”problemet” Brostugan skall för sin del visa, om man i Nykarleby sover eller vaket följer med sin tid.