”Jag har liksom haft honom i så gott förvar hos er (i Nykarleby där Vasja umgås i Astrids hem) och nu känns det som om han skulle avlägsnat sig från oss fast han i själva verket kommit åtskilliga mil närmare. Han är ett sådant stundens barn, Vasja. Han följer vad som för tillfället faller honom i sinnet. Men jag vill hoppas att detta är något som icke skall föra mig i någon ny prövning. ” Sen övergår Astrid till att glädjas över sonen Mischa som snart skall ta sina första steg, ”han är röd och grann och stadig och som spottar och fräser när Baba, farmodern, stoppar i honom mannagrynsgröt så grötklimparna kommer farande ända dit där hon sitter.” Men, här är välsignat kallt inne i huset. Värst är det om natten då Mischa och jag sover på golvet. Ibland kallnar han bort för mig alldeles, pojken. Men inte tycks det bekomma honom något. Om aftonen eldas så det är rent obehagligt varmt men innan morgonen är här så kallt att man gruvar sig innan man kryper ur täcket. Sen berättar hon om alla bestyr med kalvar, kor och får på gården och ondgör sig över de usla förhållanden djuren vistas i. ”Herre Gud, kräken kan ju inte mjölka, så rivande kallt som det är i fähusen och sånt foder de får sen. Det är långt och grovt och skiftar i brunt, ser ut som om det vuxit i vatten. Ja, jag kan inte begripa hur kräken reda sig i kölden!” Men en ljus stund skall även förunnas Astrid. Hon skall gifta sig, något som hon säkert hoppats på sen hon började hålla ihop med Vasja. Den 16 maj 1917. ”Nu skall jag skriva om hur det gick till att bli gift. Det gick hastigt och lustigt till. Om fredag kom han (Vasja) hem (på permission), om måndan som var ”prasnik” la han i god tid i väg till kyrkan för att tala med prästen som bad oss komma följande fredag. Nå så blev allt hoprafsat i en handvändning. Krans, slöja och klädningen lånades, för i min svarta klänning fick jag inte framvigas. Svart bådar sorg. Och så hängdes på mig många keder, armband, broscher och dylikt. Riktigt så det skramlade om. Det skall vara mycket av den sorten, dess mera dessbättre. Först protesterade jag mot utspökningen, men så tänkte jag som så. Kära hjärtandes, om det nu fröjdar själarna, mig kan det göra detsamma för några timmar. Nå så åkte vi till kyrkan, jag och två kvinnfolk, skjutsade i en gammal kalesch, med två hästar för. Vasja åkte med sin morbror. Vi hade med oss två stora påsar med nötter. Den ena skulle prästen ha, den andra skulle kastas bort. Då vi kom åkande kommo folk springande och ställde sig i vägen, men kastade man nötter åt dem så gick de ur vägen. Kommo vi så till kyrkan och där vägrade prästen viga oss. Han hade mycket att förebära som hinder. Blev så Vasja arg, gick med prästen i enrum och läste lagen för honom. Det tog skruv. Vägran berodde på att han var ung och oerfaren och hade aldrig varit med om att viga något av sina får med en lutheranska förr ! Nå, vi kommo in i kyrkan, ställdes på en karumsduk framför altaret och fingo varsitt ljus i handen. Prästen mittemellan läste och sjöng långa raderamsor. Och de övriga gjorde oupphörligt korstecknet. Så hämtades två väldiga kronor fram vilka välsignades och länge hölls över våra huvuden. Och leddes tre varv runt altaret med kronan över huvudet. Så släcktes våra ljus. Vi kysste korset, bibeln och kronorna. Prästen höll ett extra långt tal till mig som jag inte förstod mycket av. Kröp sen Vasja på fyra fötter upp till altaret och kysste två heliga bilder och fötterna på hennes nåd. Man uppmanade mig att göra sammaledes, men jag vägrade, och så fick det vara så! Vasja var så arg på prästen att han inte gav nötpåsen åt honom utan åt diakonen i stället. Folket i byarna vi åkte igenom hade, tills de väntade oss, igen stängt noga alla grindar och ställt långa stockar och bommar över vägen. På alla ställen skulle nötter ges och då togs hindren bort. Folket lämnade oss i fred hemma, gudskelov. De lär nog ha samlats men Baba körde bort dem. Då vi kom hem klädde jag av mig fort. Så dracks det tjaj och åts, – och så var det gjort.” 18 augusti. 1917 berättar Astrid att sonen Mischa är förkyld och det är han alltjämt och är väldigt ömklig som sin far, men nämner medsamma att hon är gravid igen och hoppas det skall bli en flicka som de önskat sig. ”Men allt folk här har ont i magen. ”Vasja vill att hon skall komma till honom (i Finland) och det kan hon inte. ”Men jag längtar till Finland ändå värre härför, o, herre Gud, här är så kallt som i källarn och det är så svårt att vara ensam.”
I Finland har de ryska garnisonerna i Österbotten börjat avväpnas den 28 januari 1918. I Nykarleby har ett stort fångläger inrättats på seminarieområdet för drygt 1600 avväpnade ryska soldater. Under de första veckorna kan enskilda soldater bo ute staden inkvarterade, liksom officerarna som kunde bo kvar i sina logement. Snart sammanförs soldaterna dock till fånglägret. Vasja, avväpnad i Nykarleby, kan bo hos sin ”svärfamilj” Anders Granlund innan han hamnar i fångläger. Allt detta vet Astrid i Novoje Selo inget om. I ett aldrig avsänt brev, som blivit kvar i Nykarleby, har Vasja skrivit till sin mor i Novajo Selo
(Brevet som är skrivet på ryska, är översatt av Natalia Komarova i oktober 2011.) Brevet börjar med artighetsfraser som var formtypiska, liksom urskuldanden för att hamnat i fångenskap, som var en skam för en rysk soldat. Vasja var lyckligt lottad som hörde till de fångar, som i särskilda tågtransporter med väpnad eskort i omgångar fördes till ryska gränsen alltmedan inbördeskriget i Finland fortgick. Vasja återförenas med Astrid i Ryssland någon gång på våren 1918. 11 jan 1919. ”Kära Zaida, jag skall börja med det som tynger hjärtat mest, Mischa är död. Han var sjuk bara fyra dagar”, och så beskriver Astrid de sista dagarna detaljerat i Mischas liv. ”Här är full hungersnöd, de flesta ha för litet bröd. Man får ingen säd köpa. Allt är beslagtaget. Vi får slakta någon ko så livet hålls vid makt tills ny säd kommer. Något slags födoämnen får man ej köpa. Vi minns ej hur socker smakar och ingen petrolium eller ljus. Vi tvättar oss och kläderna utan tvål. (Först mars- och sedan oktoberrevolutionen hade kastat det ryska samhället i kaos, och värre skulle det bli.) Många förtära enbart mossa. Döden härjar överallt. Små barn dör i difteri. De flesta som dog var män och kvinnor i bästa åldern. Jag vet ej hur många som dog i vår by, många var det. Jag vet ej farsotens namn, det var stark feber och huvudvärk. (spanska sjukan). Men sen kom kölden och det var som döden skulle ha fruktat den.
Barnet hon väntat blev en pojke, nu nio månader gammal. Han heter Sjorka. Hon säger förnöjt att han blir en vildbasare, så pigg är han. ”Men nu blir Vasja tagen till soldat. (Inbördeskriget i Ryssland.) Det blir svårt. Få se om vi träffas mer. Jag ser ingen ände på detta elände.” Men Astrid överlever och den 10 juli 1921 skriver hon: ”Jag vet ej vem som får mitt brev, vem som finns där, vem som är borta. På tre år händer mycket. Vasja var till postkontoret och där sades att det igen går att skriva till Finland. Dessa år har varit tunga, tunga. Och hur det hänger ihop kan jag inte få nån bukt på min längtan, Första vintern blev Vasja tagen till tjänst, men till all lycka på ett sjukhus endast fyra km härifrån och där tjänar han än. Vi åt bröd gjort på mjöl malet på potatisskal, linknoppar, agnar, höknoppar och allt möjligt. Brödet är svart och oaptitligt” Följande brev skriver Astrid 22 januari 1923 och berättar att papperssedlarna faller i värde och för en god ko betalas en miljard rubel och över. Socker kostar 7–8 miljoner. Bonden har sin enda inkomst från smör. ”Under värsta ofärdsåren fanns ingen sprit och det var nyktert och ordentligt i bygderna men nu är lönnbränneri igång överallt. Ryssen älskar ruset, så också min karl. Jag tror det är nedärvt, som ej kan utrotas och förbannelsen skall gå över barnen till tredje och fjärde led.” I januari 1924 kommer följande brev. Då har något bättre förhållanden inträtt: ”Något har det lugnat sig också här. Vi har ordentliga pengar nu, liknar den förra rubeln och kopeken. Och varor kan man köpa sådana som förr, fastän allt är dyrare. I ekonomiskt avseende ha vi det överhuvudtaget väl. Hälsan är god, två kor, en kviga, får, svin, höns. Kvigan är av god ras, mycket större än korna. Till våren ställer hon till kalvdans. Kanske vi genom henne få oss en bättre kosort. ”
Detta år verkar ha varit det lyckligaste som Astrid fick uppleva i Ryssland. ”Sommaren var gynnsam och alltså skörden god. Förutom råg, havre, potatis bärgade vi tre säckar ärter. 35 ämbar 'gråkål' har jag hackat och nedsaltat och 40 ämbar vitkål (surkål). Gurkor och andra köksväxter har givit gott i år.” Barn har hon fått också, Sjorka är 6 år, Vala (Valentina) är 3 år, mjuk och rar och liknar far sin på pricken, Igor, lillpojken 1½ år är en gullpojke. Vasja har ganska gott om arbete. Ibland skjutsas han omkring i byarna i dygntal. Det värsta är att han dricker så mycket och så ofta. Lönnbränneriet står i full blom och efterhållningen så slapp som möjligt. ”Jag tycker inte om helgerna, Vasja börjar helgen som vanligt med dryckenskap – tre dagar utan avbrott. Vid högtiderna får längtan alltjämt makt över mig. Om jag skulle ha något att läsa. Alla mina böcker har jag läst om tiotals gånger, jag kan dem utantill allihop!”
Du vet nog huru dyrbart det skulle vara för mig att få ha dig här en tid. För alltid vore ju synd och skam att säga. Jag vet själv bäst hur fosterjorden drar. Av Ö.P. hörs ännu intet. (Någon i Nykarleby hade prenumererat ÖP åt henne, men den kom inte in till Ryssland.) Vet du, i en låda hittade jag en gång en gammal 'klockarpost' och den klockarposten har jag i gott förvar. Alltid som oftast tar jag fram den och läser igenom den från början till slut. Börjande med en saligen avsomnad i Soklot och slutande med Sundells zinkvita och tavelramar. (Sundells antik-och diversehandel var inrymd i Brostugan.) Jag läser nog ganska bra ryska nu men i jämförelse med modersmålet förefaller det mig som en död skrift”. 20 april 1925. ”Kära Zaida! Det är Påsk, ungdomar vankar av och an på bygatan med dragharmonikor och under sång. Små pojkar spela kägla. Folk sitter på bänkarna utmed väggarna och här och var vackla druckna. Vasja firar i går och idag på sitt vis. Jag strider inte emot längre – det lönar sig intet. Och jag är så van. Hästen gör det mig ont om, han rår ju ingenting för. Och nu står han säkert invid någon vägg utan mat och dryck, och hänger sorgset med huvudet.”
Följande brev är skrivet den 17 december 1925. ”Tänk snart är det jul i Finland. Alla gamla jul-minnena komma och ta en i våld. Man ser Far vid grötgrytan medan Mor sysslar med lutfisken. Julgranen är så grann och det är så ljust. Alla lampor är tända, jämst i farstun … Det är bäst att inte mana fram mera. Det blir trångt i bröstet.” Ett år senare, följande brev, också det till jul 1926. Hon ber om ursäkt för att hon inte skrivit under hela året, och berättar: ”då det blir någon liten skymningsstund och hela flocken samlas runt mor, då blir det tal om mammas hemland, och där är Moster Zaida huvudpersonen, som styr och ställer med en hel hop pojkar och flickor … Det år som gått har varit ett olycksår med undantag av en liten Katarina, som kom den 7 febr. 1926. Själv fick jag barnsängsfeber och medan jag var sjuk fick Vasja en häftig leverinflammation och måste ligga på sjukhurs i Novgorod flera veckor. Nu är han frisk men tål inte tungt arbete eller ’gulänja’ med spritvaror och det värsta, två av deras tre kor hade varit och ätit något i en avfallsgrop på skjutfältet och dött! ” Stadssjukhuset i Novgorod den 21 december 1927. ”Sen sex veckor är jag sängliggande. Det började med stor blodförlust, först låg jag på häradssjukhuset 12 dagar, sedan körde Vasja hem mig, där låg jag tre veckor utan bättring, så förde han mig åter till Novgorod. Jag känner mig lite bättre, men vet inte hur det blir längre fram. Lilla Kate tog Gud ifrån oss. Hon dog den 11 okt. i difteri. Vet du vad jag sörjt den flickan. Hon var mig så kär, så kär. Två gånger har döden stått invid mig, två gånger har Vasja medels kamferinsprutningar tvingat hjärtat att slå… den 22 dec. Nu har jag druckit te med fransbröd. Det är så långtungt – allt sedan Kate dog är det slut med livsfröjden.”
Novoje Selo den 24 november 1928. Astrid har fått en ny liten Kate som nu är 3 månader gammal. ”Så välfödd och god till hullet är hon inte, som de första barnen varit ... jag vet inte vad det är med mig, läkarna ger medicin mest mot blodfattigdom och hjärtstillande. Andtäppa och hjärtklappning har jag alltjämt. Om jag skulle leva utan all möjlig ansträngning, skulle jag kanske känna mig bättre. Men som man bäddar så ligger man. Och den som i leken går får också leken tåla. Vasja har det sista året varit någorlunda frisk. Ibland känner han till de gamla krämporna. Dricker gör han nog som förr – inte alltför ofta, men när han börjar, så håller han på hela veckan. Men vad kan det hjälpas – det är visst något medfött hos honom. Jag tänker alltjämt, att detta är arvsynden som hemsökes på barn till tredje och fjärde led. Du skall inte tro att jag glömt dig, fast jag så sällan skriver. Ofta, ofta sitter jag om kvällarna med barnen och talar om underlandet 'Finland' med det gamla huset och moster Zaida, och vinden och kallkammaren och allt, som bara en barnasjäl kan begära.” Novoje Selo den 15 december 1929. ”Detta år har fortsatt med ständig livsmedelbrist. Sjukdom och utmattning hemsöker både Astrid och Vasja. Själv är jag också svag och har alla möjliga krämpor. Jag tror det mest beror på blodfattigdom. Vet du, jag är så gammal, så gammal. Om vi skulle mötas helt oförmodat, så skulle du inte känna igen mig, jag är ju också gamla människan, 38 år.”
Nu når tvångskollektiviseringen och annan nyordning till Novgorodtrakten. Astrid skriver: ”Vi leva som i den upp- och nedvända världen t.ex. det sägs att i den nya kalendern blir endast sex dagar i veckan, söndagen faller bort. Likaså alla de stora helgdagarna. Här bildas kommuner, dvs. gemensamma samhällen (kolchoser) gemensamt arbete, gemensamt hus för alla kosthåll, allt gemensamt. I vår by finns ännu ingen kommun, men det säga att det skall bildas, hur det nu blir. Vi ha det som förr. Tre kor, den grå hästen, fem får, två grisar, nio höns och en fläckig katt Och så har vi köpt en fåle, 7 mån, som tjänat i kavalleriet.”
Astrid anar ännu inte den olycka som drabbar när tvångskollektiviseringen genomförs, de självägande bönderna, kulakerna, deporteras till Sibirien, om de motsätter sig. Hur tvångsrekvireringen av livsmedel lämnar befolkningen totalt utan livsmedel varpå massdöd i hunger avfolkar stora landområden. Hon gläds över barnens skolframgångar och över hur väl de artar sig. Det är hennes enda glädjeämnen. Mitt i allt yttre elände skriver hon den 22 dec 1930 att hon ”varit till Moskva och hämtat hem en duktig pojke, nu 17 dagar gammal och han heter Nikolaj Basilieff Sakaroff, i dagligt tal kallas han Kåla.” Så slutar detta årliga brev, julbrevet, med hälsningar från Astrid, Vasja, Sjorka, Vale, Kate och lilla Kåla, och lovar hon att ta sig själv i öronen och skriva oftare.
Men det blir inga fler julbrev eller brev överhuvudtaget. Inga livstecken. Den stora tystnaden endast. Kom tvångskollektiviseringen att utplåna familjen på ett eller annat sätt eller hann hungersnöd och sjukdom utplåna den dessförinnan? Senast i september 1941 när den invaderande 8:nde tyska armén rycker in i området och de efterföljande polistrupperna likviderar byarnas befolkning, har den sista av familjen, om någon av den lyckats överleva så länge, gått sin undergång till mötes. |
Lars Pensar (2011) i Pedersöre, Österbottens Tidnings jul- och hembygdsbilaga. Breven till Zaida, de som kommit fram till Nykarleby, innehas av Stig Haglund. Astrid och Zaida var hans farmors systrar.
Läs mer:
Fler
artiklar ur Pedersöre.
(Inf. 2012-01-08, rev.
2014-04-07
.)