Österbottens första ”popartist”
saluteras av flera generationer

JOSEF HERLER är magnifik — en äldre, långhårig herre som under flere generationer varit pop i hela Österbotten. De långa håren har med åren både grånat och vitnat, men den andliga spänsten sitter i: dokumenterad i en evig dyrkan av det sköna och vackra i vår värld — oftast belyst av ett strålkastarljus som bjärt pekat på skuggor och dagrar. På måndag riktas åter ljusen mot Josef Herler, och som så många gånger tidigare skall han — vågar vi tro — med sitt utsökta artisteri tacka för uppmärksamheten.

På måndag fyller han nämligen åttio år, och även om de ”officiella” uppvaktningarna äger rum den dagen så sprids gratulationerna på flera dagar: i går kväll inledde den närmaste vänkretsen med en vänsupé på restaurang von Döbeln, där värden lektor Kurt Lobbas hyllade skådespelaren, välläsningsläraren, bokhandlaren, museimannen, regissören, målaren, kafévärden — och människan Josef Herler.
     Ja, strängt taget kunde förteckningen göras hur lång som helst: Josef Herler har ”fuskat” i det mesta och — lyckats. Men först om lördagskvällens hyllningar: en solokvartett sjöng och lär. Östen Engström läste en hyllningsdikt skriven av fru Wava Stürmer:

”Tre dagar man hyllar allt vad man kan
den lilla stadens stora man.

Tre attraktioner staden har
Älven och tornet, och sen vet envar
gäller det PR på högsta nivå
då är det Josef man pekar på.”

     I övrigt tal — tacktal — och sång.
     Den första hyllningsspalten ingick i JT den 21 februari 1936 — då fyllde Josef Herler femtio år. Man talade redan då om ”målmedvetet, energiskt och uppfostrande arbete” till förmån för teatern, och man hänvisade till hans egna rolltolkningar som suveräna.
     Redan då hade han som teaterinstruktör inom ungdomsförbundet iscensatt ett hundratal pjäser — i dag talar man om över 250.
     För denna insats, vars motsvarighet inte finns, har han erhållit förbundets hedersmärke samt kallats till förbundets hedersmedlem.
     Eller med fru Stürmers ord:

”I unga år han sitt hjärta gav
till skön Thalia med stränga krav
om underkastelse utan prut
och tro och loven till livets slut.

Det hjonelaget har sen precis
gestaltat sig på sedvanligt vis
Josef stretar och Josef drar
Thalia slösar, Thalia tar.”

     Ja, Josef Herler har verkligt stretat. Vi minns bl. a. hans stora kortege vid Tottesundsjubileet, de sirliga danserna på Juthbackajubileet, då självaste Zachris Topelius åkte trilla till semesterhemmet — och vi minns honom som skådespelare och regissör i otaliga sammanhang och fjolårets dräktparad!
     Eller som Portern noterade för fem år sedan:

”Om också Herler gjort betydande kraftroller på svärdssidan står det bara i överensstämmelse med hans mjuka och varma personlighet att han skurit sköna lagrar i kjol och hätta.”

     Men Josef Herler är också recitatör: vem mins inte paraddikterna Ant han dansa med mig och Lelle Kahl-Johan . . . Och som timlärare i seminariet har han pluggat välläsning i flertalet av de lärare som i dag undervisar i våra folkskolor.
     För de flesta människor hör Josef Herler intimt samman med Nykarleby — han är som fru Stürmer säger en attraktion som smäller lika högt som vattentornet.

”Det blev museum med atmosfär,
där forntid lever, och ler och lär . . .

     Och i sanning, det Helerska museet är unikt — mer levande än något annat museum bär det en stark prägel av sin skapare.
     Nej, det här får tyvärr inte bli hur långt som helst — de åttio åren till trots, och därför skall vi sätta punkt: Josef Herler är för välkänd för att behöva presenteras i vanliga data.
     Vi bugar oss för människan Josef Herler — även om vi vet att vår scenskiss endast är en scenisk skugga av hans förnämliga artisteri.

”Åttio år till i samma veva.”

säger fru Stürmer.
     Och på detta hurrade vännerna på von Döbeln