Han skapade svensk amatörteater
i Österbotten

Josef Herler var magnifik. Jag minns honom som en äldre, långhårig herre som under decennier var något av en institution i Nykarleby, i Österbotten, i Svenskfinland. Det långa håret hade med tiden både grånat och vitnat, men den andliga spänsten satt i; dokumenterad i en otyglad dyrkan av det sköna och vackra i vår värld, ofta belyst av ett starkt strålkastarljus som bjärt skilt dagrar och skuggor åt. På måndag fyller han åttio år, och som så många gånger tidigare skall han med utsökt artisteri tacka för uppmärksamheten.

Ovanstående är en här tidsanpassad sammanfattning av ingressen till den födelsedagsintervju jag publicerade i Jakobstads Tidning den 20 februari 1966.

De första hyllningsspalterna ingick i tidningarna 1936. Då fyllde Josef Herler femtio år. Mest talade man om hans främsta intresse, Teatern, men Herler var inte bara skådespelare, regissör, recitatör, lärare i välläsning i seminariet och i föreningar, han var också bokhandlare och museiman, konstälskare, målare och donator.

I SFV:s kalender för 1946 beskriver Ester Standertskjöld Josef Herler som ”Bygdeteaterns trogne tjänare” och 1960 betecknar Sven-Olof Högnäs i Jakobstads Tidning honom som ”Mannen som skapade svensk amatörteater i Österbotten”.

Josef Herler var allt detta och mycket mer.

Men från början.

Det rituella och mystiska betydde mycket

Josef Ottmar Alfons Herler föddes i Nykarleby den 21 februari 1886. Hans far kom från Eigstadt, en liten stad i Bayern. När Josef Herler besökte passionsspelen i Oberammergau bekantade han sig med faderns födelsestad. Han fann en stad full av historiska och katolska stämningar, som han kunde identifiera sig med. Han har också sagt att det katolska inslaget hos honom har haft stor betydelse, kanske var det de bayerska och katolska influenserna som bestämde hans val av yrken, verksamheter och intressen, som ofta, ja egentligen alltid sammanföll. I hela sitt liv fäste han vikt vid det rituella, det mystiska.

Ett citat ur den Standertskjöldska artikeln beskriver, sett ur ett storstadsperspektiv, den verklighet som Josef Herler arbetade i och som sedan dess har genomgått stora förändringar, även om andan och lusten finns kvar, och får ständigt nya ungdomsskaror att skynda till teater övningar:

”Städernas publik, som för det mesta låter servera sig sina teaterupplevelser så att säga i salongsmiljö, bekvämt tillgänglig och in ventiös, denna publik, som avnjuter Thalias konst i skötet av mjuka sammetsstolar eller, i de flesta sämre fall, bekväma stolar av faner och som diskuterar den i klart lysande kronors sken, den är säkert ytterst föga medveten om vad Thalias njutande och tjänande på landsbygden vill säga. Vad vet den publiken om bussarna, som med sömniga turnéartister, vilka har fyllt sitt värv för kvällen, guppar hemåt genom landskap, där endast vägen lyser vit, medan allt som omger den, distinkt står mörkt mot aftonluften! Vad vet den om oansenliga lokaler, där det gärna doftar fuktigt trä och nykokt kaffesurr och där sittplatserna smakar rama furuplankan! Scenförhållandena där är ofta de blygsammaste tänkbara, och salongens lampor lyser matt mellan i regeln nakna träväggar, vilkas knappa utsmyckning inskränker sig till en eller annan föreningsfana, samt i regeln dessutom något ädelt tänkespråk, t.ex. detta av vårt svenskfolk starkt senterade:

Och ändå torde t.o.m. de ledande Thaliatemplen kunna avundas dessa ringa bildningshärdar på landsbygden den hänförelsens anda, som där kommer Thalias fantasiväckande makt till del. Dit färdas bygdebor i ur och skur — till fots, med cykel eller öppna åkdon, t.o.m. när färden bara gäller en repetition. Det nämligen ingalunda blott yrkesartister, som sörjer för teaterunderhållningen i dessa boningar. Då och då — egentligen förfärligt sällan — infinner sig en teaterturné från någon av landets centrala kulturhärdar och samlar bygdens folk i andakt framför sina rampbloss. Men däremellan är det bygdefolkets egna söner och döttrar, som sörjer för att Thalias lilla lampa i deras stilla avkrok av vårt land bevaras brinnande och för att man där kan samlas och bli varm också kring mer abstrakta lågor än kring dem en brasa utvecklar.”

Hon sammanfattar:

Vad ett sådant andens nit i landsbygdernas avskildhet betyder, inte minst bland landets svenskfolk, torde inte tarva någon närmare förklaring.

Det var i de här miljöerna som Josef Herler tände eldarna, höll dem brinnande.

Han var den teaterledare, fylld av energi och hänförelse, som landsbygden, dess amatörer och publik behövde.

Ett hus fyllt av antikviteter

I sitt porträtt av Josef Herler beskriver Standertskjöld också den närmiljö som omgav honom:

Den Herlerska gården på älvstranden bär namnet Nygård och är omkring 200 år gammal. Den består av en liten vitmålad tvåvånings träbyggnad, omgiven av en liten trädgård med rosenbuskar, syrener och cembratallar. I rabatterna blommar gammaldags perennaväxter, sådda av Josefs egen hand. Nygård har varit i familjen Herlers ägo i femtio år. Därförinnan ägdes gården av familjen Lybeck. Här föddes i mars år 1864 skalden Mikael Lybeck.

Husets inre stod inte dess yttre efter.

Standertskjöld sammanfattar interiören så här:

”Hans ombonade, gammaldags trivsamma hem vid åstranden är fyllt av antikviteter från olika länder och tidsepoker, men ordnade med konstnärens sinne för stil och harmoni så att den rika samlingen av konstverk, möbler, bruksföremål och bruksvaror inte verkar som museum utan som hem för levande människor.”

Josef Herlers särintresse som samlare var porslin, men det föremål han skattade högst var en gustaviansk spegel med tudelat glas, som infattades av en ram med konstrik ornamentering i ljusblått, guld och vitt, i tiden ägd av sjötullvaktmästare Peter Högdahl som 1813 hade flyttat från Lövånger i Sverige till Nykarleby.

Andra intressen som höll i sig var målning och konstsömnad.

När Josef Herler drog sig tillbaka från bokhandeln och det aktiva teaterarbetet sade han dels att han skulle fortsätta att måla och dels att han skulle ägna sig åt det museum han skapat och som enligt honom var den enda affär som lönade sig i Nykarleby.

Josef Herler fick aldrig plats i ”Vem och vad”, men i Uppslagsverket Finland (första utgåvan) hedrades han med bild och fjorton rader som främst tar fasta på hans teaterarbete men som också noterar att han innan han genomgick Svenska teaterns elevskola 1910—1912 hade utbildat sig vid Ateneum. Sin konstutbildning kompletterade han vid konstakademin i Dresden, där han också var statist på en teater.

Sin egentliga teaterdebut gjorde han 1904, då han dels regisserade en pjäs i Jutas ungdomsförening och dels spelade med i pjäsen Magister Bläckstadius, som gavs i seminariets festsal. På samma debutscen spelade han 55 år senare (1959) med i Hjalmar Bergmans Swedenhielms, bland övriga medverkande fanns då Östen Engström.

En ung Josef Herler i Swedenhielms, uppförd i Nykarleby ungdomsförenings hus (numera Juthbacka teaters hus) någon gång på 1920-talet.

Instruktör för uf-teatern i nästan 40 år

Under ”mellantiden” fungerade han som bokhandlare och som teaterinstruktör i Svenska Österbottens Ungdomsförbund i närmare fyrtio är. Han iscensatte under denna tid omkring 250 pjäser i ett 50-tal ungdomsföreningar. Sammanlagt omkring 2 500 personer medverkade, många av dem ett flertal gånger.

Pjäsvalet var ofta problematiskt; scenerna var ofta små, urvalet av amatörer begränsat. Somliga var begåvade, som gjorda för scenen, somliga inte. Pjäser som väckte intresse och som då och då återkom var till exempel Värmlänningarna, Valborgmässoafton, Stor-Klas och Lill-Klas och Charleys tant; i den sistnämnda pjäsen spelade Herler ofta tantens roll. Han var en briljant tant.

Eller som Fjalar Nyländer skrev i Jakobstads Tidning:

Om också Herler gjort betydande kraftroller på svärdssidan står det bara i överensstämmelse med hans mjuka och varma personlighet att han skurit sköna lagrar i kjol och hätta.

Många äldre minns också hans roll i Himlaspelet. Josef Herler fungerade även som kulissmålare; i ett femtontal föreningshus var de fasta kulisserna signerade av JH. Sin pjässamling, ca 300 exemplar, och ett 100-tal peruker, donerade han till ungdomsförbundet 1948. Förutom teaterarbetet ansvarade Josef Herler för flera stora evenemang, bland dem de stora jubileumsfestligheterna vid Tottesund i Maxmo och Juthbacka i Nykarleby. Det var utomhusevenemang som krävde mycket arbete och som samlade tusentals människor.

Dramatiska föreningen i Jakobstad var ett av Josef Herlers speciella skötebarn, liksom den ungdomsförening han hade bildat i hemstaden Nykarleby, främst för att få spela teater. Dramatiska föreningens repertoar avvek rätt mycket från ungdomsföreningarnas, den låg i många stycken nära de fasta scenernas pjäsval. Men också ungdomsföreningarna spelade pjäser som speglade nutiden.

I en tidningsintervju beskriver Josef Herler verksamheten i ungdomsföreningarna så här:

Jag har haft det kallt på resor, på gästgiverier och på scener. Fruktansvärt kallt. Men roligt har det varit att arbeta med denna härliga ungdom. En sak dock — punktligheten vid repetitionerna har ofta förargat mig, ja jag menar bristen på punktlighet. Men minnena är nog angenäma och guldkantade. Många roliga episoder skall förgylla ålderdomen.

Josef Herler tackade för åren i ungdomsföreningarna med en turné i Svenskfinland 1946. Tillsammans med Anna-Maja Holm framförde de Runar Schildts Galgmannen och Julius Lehmans Sista varvet, dessutom dikter av flera kända författare. Turnén blev av tidningarna att döma en stor framgång.

Igen en gång från början.

Han blev bokhandlare, 1907, då han köpte bok- och pappershandeln i Nykarleby av Grönqvist & Tengström. Han fungerade som bokhandlare i 56 år, till 1964, då han sålde affären till Ragnvald Thors. För sin bokhandlargärning mottog han Finlands svenska köpmannaförbunds guldmedalj.

Bokhandlaren med de många konstnärliga och kulturella engagemangen.

Josef Herlers namn var en garanti för succé

Bevis på sina teaterfärdigheter fick han 1912, då han blev klar med elevskolan samtidigt som Nanny Westerlund, Axel Slangus och Arna Högdahl, alla tre framstående skådespelare. Om Josef Herler skriver Standertskjöld att ”hans verksamhet som aktiv skådespelare i professionell bemärkelse blev inte lång men ändå tillräcklig för att låta honom dokumentera sig som en säregen, sympatisk och intresseväckande figur på tiljorna”.

Dessa säregna och sympatiska egenskaper utvecklade han under årens lopp. Josef Herlers namn garanterade succé oberoende om det gällde en roll i en pjäs eller en recitation; bravurnummer var flera dikter av Fröding. De som var med om de herlerska recitationskvällarna glömmer dem aldrig. Han reciterade inte Lelle Karl-Johan, han var den lille Karl-Johan. Av största betydelse var de kunskaper han gav de som studerade vid Nykarleby seminarium, men också hans välläsningskurser runt om i landskapet gav eko. Standertskjöld noterar att bondpojkar som aldrig förut läst poesi sökte sig till kurserna och i detta såg hon ”en fullständigt ny upplaga av konstentusiaster”. Bland hans många ”elever” fanns Paul Eiwerts, Bertel Strandén och Anna Maja Holm, som alla gjorde scenkarriär.

Sina första anställningar som skådespelare fick han vid Arkadia-teatern i Helsingfors och vid Svenska inhemska teatern i Åbo, den senare gästspelade ofta i olika delar av Svenskfinland.

Det fanns konkreta orsaker till att Josef Herler genomgick teaterskolan och till att han så tidigt lämnade de fasta scenerna. I det förra fallet hade han lovats få spela med i Charleys tant på Svenska teatern, men stoppades av Nicken Rönngren som krävde att alla som skulle framträda på teatern skulle ha genomgått teaterns elevskola, där samme Rönngren var chef.

Josef Herler som berättade om detta i Nya Pressen 1962 fortsatte: Striden mellan rikssvensk och inhemsk teater stod hård, och Nicken, som inte kunde skilja mellan mitt smått österbottniska uttal och det rikssvenska uttalet beskyllde mig för att tala rikssvenska. En gång då vi repeterade Gnistan där jag skulle läsa en dikt, tog Micken Rönngren dikten ifrån mig och läste den själv.

— Om det var meningen att imitera mig var det dåligt gjort, replikerade jag, och stämningen mellan oss blev inte precis bättre. Men tiden gick och vi blev mycket goda vänner.”

I det senare fallet var det fråga om en olyckshändelse. Ridån föll ned under en föreställning och en bom träffade Josef Herler i tinningen med sporadisk minnesförlust som följd; det omöjliggjorde medverkan i krävande pjäser och han fann det bäst att återvända till Nykarleby och därmed också till det teaterarbete som lyfte hela svenska Österbotten.

Åttioårsdagen firades i dagarna tre

Nykarleby var hans stora kärlek; han var också du med staden, vars museum alltjämt kallas Herlers museum.

Josef Herler blev under decenniernas gång föremål för omfattande hyllningar; dels i samband med premiärer och recitationskvällar och dels när han fyllde jämna år.

Alla högtidsdagar blev stora jubileer.

Förutom intervjuer och vanliga hyllningsnotiser publicerade tidningarna hyllningsdikter. Inför 60-årsdagen skrev Vilhelm Nyby sex hyllningsverser. Ett citat:

Också Viktor Sund hedrade sextioåringen med en dikt, som han själv föredrog.

Institutioner gav medaljer, lagerkransar och hedersmedlemskap, författare och andra sände telegram och blommor, skrev hyllningsdikter. För det mest originella telegrammet på 75 årsdagen svarade skådespelaren Henake Schubak som lovade plantera tre träd i Israel till Josefs ära.

Josef Herlers 80 år firades i tre dagar. Kvällen före födelsedagen arrangerades en vänsupé på restaurang von Döbeln, där värden lektor Kurt Lobbas hyllade skådespelaren, välläsningsläraren, bokhandlaren, museimannen, regissören, målaren, cafévärden och människan Josef Herler. En kvartett sjöng och Östen Engström läste en av Wava Stürmer skriven hyllningsdikt:

Josef Herler avled i Jakobstad den 4 april 1968 och han begravdes i Nykarleby påskdagen den 14 april. Jag deltog som ungdomsförbundets representant i begravningen; förbundet hedrade regissören, skådespelaren och talpedagogen med blommor. I enlighet med hans önskan hölls inga tal vid båren; allt var sagt som skulle sägas, allt var gjort som skulle göras.

För nykarlebyborna och för många andra är Josef Herler ett levande begrepp.

Josef Herler teaterinstruktör med glimten i ögat, sådan mången minns honom.