Sista skutbygget på Åminne

av

Jan Kronholm

I höst [1987] har det gått fyrtio år sedan det sista fartyget gick av stapeln vid Åminne i Nykarleby. Laxö hette skutan som var en tvåmastad motorgaleas på 100 fot. Byggmästare och konstruktör var Johannes Johnson och beställare affärsman Niklas Caldén i Munsala kyrkby, bönderna Lennart Helsing och August Helsing i Vexala samt skeppare Herman Backa i Åminne.

En som fortfarande minns skutbygget mycket väl är Johannes Johnsons son Torsten som tillsammans med sina tre bröder Allan, Göran och Tor arbetade på bygget. Torsten berättar att fadern inte hade byggt några större båtar tidigare, men han var en kunnig byggmästare och åtog sig därför uppgiften. Johannes Johnson hade byggt många gårdar runt om i bygden och bl.a. också återuppbyggt klockstapeln i Oravais på tjugotalet. Han byggde också Betaniakyrkan i Jakobstad.

Som ofta var brukligt vid skutbyggen gjorde han först en halvmodell i trä av fartyget och därefter de egentliga ritningarna.

Virke till skutan levererade munsalaborna ur egna skogar och det sågades på Arne Nordströms lilla ramsåg i Åminne.

Arbetet inleddes i januari 1947 och på hösten kunde man alltså sjösätta. Torsten minns att man efter kölsträckningen började med att bila och skarva ihop spantvirket. Bordläggningen bestod av tretums plankor som basades i ånga i en basningsränna intill byggnadsplatsen.

— Det gällde att ha fart på medan plankorna var böjliga. De kyldes ju ned snabbt eftersom det var kallt, säger Torsten.

[Galeasen hade rejäla spanter.
Per-Erik Villman tillhandahöll.
(Inf. 2007-05-12.)]

Mycket handarbete
Mycket av det man gjorde var rena handarbetet. Alla plankor hyvlades t.ex. för hand med stora oxhyvlar [tvåmanshyvlar].

En modern borrmaskin hade man dock för att borra hålen för de många tappar som t.ex. behövdes i hopfogningen av spanterna.

Johannes Johnson och de fyra sönerna stod för det mesta av arbetet med skutan men tillfälligt hade man nog också andra hjälpkarlar, bl.a. vid installationen av dieselmotorn.

Bordläggningsarbetet halvvägs vid Åminne. Personerna på bilden är från vänster Allan Johnson, Torsten Johnson, Johannes Johnson, Edvard Frilund, Herman Backa och Tor Johnson.

Ett spännande moment var sjösättningen minns Torsten Johnson. Skutan blev kanske lite tyngre än beräknat och de svarvade rullar som den skulle löpa på kärvade. Småningom kom hon dock i vattnet.

Bo Helsing, son till bortgångne delägaren Lennart Helsing, bekräftar också han att sjösättningen var mycket spännande för alla inblandade:

— Pappa hade ovanan att gå i sömnen och då Laxö skulle sjösättas gick han upp en natt och vandrade från kammaren till köket. Där ställde han sig vid fönstret, tittade ut mot grannhuset och sade ”ja kan int si att on rös na”.

Flis, pappersved
Niklas Caldén, i dag 85 år, säger att han inte längre kommer ihåg så mycket detaljer från denhär tiden men han minns att man till en början fraktade pappersved och flis från Jakobstad till Örnsköldsvik.

[Sjöfarten. ... samt motorskonaren Laxö med last av pappersved till Örnsköldsvik. Laxö är byggd och hemmahörande i Munsala och gör nu sin första resa.

Vasabladet, 03.06.1948, nr 124, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

Senare fraktades kalksten från Pargas till Schauman i Jakobstad och småningom såldes skutan till Borgå som sandskuta.

Någon vidare affär för redarna var Laxö nog inte, konstaterar Caldén.

— Men inte fick den någon av oss på obestånd heller, tillägger han.

Niklas Caldén avslöjar en intressant aspekt på galeasprojektet. Han säger att med i bilden fanns de osäkra tider som man upplevde då i efterkrigsåren. Om det hade behövts så kunde man ha emigrerat till något annat land med den egna skutan.

August Helsing emigrerade 1952 till Amerika, där han fortfarande lever, och hans andel köptes av Pelle Holmqvist. Herman Backa hade också sålt sin fjärdedel till Axel Solvin och Edvard Lindell. Detta berättar Gerda Helsing, änka efter Lennart Helsing.

Rullade mycket

Lennart Helsing i Laxös styrhytt med skepparen Herman Backa 1951.

När det blir fråga om Laxös sjöegenskaper suckar Caldén lite. Skutan var flatbottnad och ”rullade så in i Norden” när den var utan last. Bäst gick den när den var fullastad och hade däckslast av t.ex. pappersved, säger han.

En som också minns rullningen på Laxö är Väinö Holm, numera bosatt i Täby i Sverige. Han seglade på Laxö en sommar i början av femtiotalet som motorman. Mest körde man kalksten från Pargas till Jakobstad.

— Den rullade något alldeles otroligt. Jag har ju seglat på större hav också men aldrig varit så sjösjuk som en gång när vi var på väg till Jakobstad. Vi kunde inte gå in till Raumo eftersom motorn var så svag utan måste länsa undan till Kaskö. Hällspisen lossnade i kabyssen, livbåten lossade liksom ett fat med spillolja som var surrat på däck. Vi såg alla ut som negrer, svarta av spilloljan, skrattar
han.

Värst var det när Laxö inte hade last. Man tog nog ballast, men tydligen för lite.

Väinö Holm konstaterar också att motorn var på tok för svag vilket gjorde att man inte kom upp i mer än 5—6 knops fart. Blåste det lite emot så stod man nästan stilla.

Den sommaren Väinö seglade på Laxö var man sex man i besättningen: kapten, styrman, maskinmästare, motorman, jungman och kock. Den sommaren var Arthur Svanbäck maskinmästare, minns han. Både kaptenen och styrmannen kom då från Himango. Mest känd som kapten på Laxö är dock Herman Backa från Åminne. Han hade bl.a. varit skeppare på bogserbåtar och kom med från början på Laxö. Maskinmästare från starten var Edvard Frilund.

Myrstackar tätade
En rolig episod kommer både Niclas Caldén och Bo Helsing i håg. En sommar då Laxö låg i Monäs sund gistnade hon i värmen och började läcka så hon tänkte sjunka. Man fick kalla på brandkåren för att hjälpa till med länsningen, men man begagnade sig också av en ganska okonventionell metod för att täta skutan. På Herman Backas inrådan samlade man ihop så mycket myrstackar man bara kunde finna i skogarna och spred ut dem i vattenlinjen på utsidan av skutan. Myrstacksmaterialet sögs då in i springorna och tätade dem.

I mitten av femtiotalet lyckades man sälja Laxö till Borgå där hon skulle gå i sandtransport på Helsingfors. Senare blev det också frakt av trävaror till Sverige och på en sådan resa i början av sextiotalet eldhärjades skutan och förliste.