Kapten Carl Petter Löfberg såg världshaven från barkskeppet Toivos däck. |
Han är alltså en väletablerad kapten och gårdsägare, fyrabarnsfar, när han 1862 styr mot Rangoon. Före och även efter denna resa är det främst Medelhavshamnarna han anlöper med skeppet Toivo, tills han 1866 övertar befälet på varvsbolagets barkskepp Usko.
Kapten Carl Petter Löfberg bodde i det här huset.
Bilden är från sekelskiftet, då stadens hotell
var inrymt i fastigheten.
Han avlider i lungsot i Nykarleby, den 28 december 1873.
Lastning i augusti
I augusti månad lastas och görs skeppet i ordning för avfärd. Ombord stuvas 561 standard plankor för den engelska marknaden och den 6 september kan Löfberg skriva till rederiet från Köpenhamn efter en snabb resa, att väderleken dittills varit särdeles vacker med sakta och variabla vindar, undantagandes den 3 september då vinden var frisk sydostlig i ett dygns tid.
”Och detta dygn seglades kan jag försäkra H:H, att skeppet seglar lika gott efter masternas avkortning.”
Tydligen hade trimning av riggen företagits då skeppet låg på Alörns redd och i samband med denna hade masterna avkortats. Han fortsätter med att omtala att han i Köpenhamn försett skeppet med ”åtskillig proviant”. Vidare berättar han att besättningen är frisk, förutom lättmatrosen C J Nyberg som har halsröta, men har denna av doktorn blivit undersökt och fått medicin så att han hoppas om en vecka vara frisk.
Barkskepp på redden vid Alörn.
Färden fortsätter över Nordsjön och den 19 september kan Toivo anlöpa Hull på den engelska Nordsjökusten.
Den 26 september skriver Löfberg till rederiet att han haft brev och telegrafkontakt med kapten Henelius från barkskeppet Alku i Gloucester och från samma Nykarleby rederi. Han tar tåget till London och sammanträffar med Henelius. Medan Toivo lossas på sin planklast i Hull försöker Löfberg få någon ny lämplig frakt. Alku har fått en kollast till Alexandria med returfrakt till England av bönor. Toivo ansågs däremot för stor för en sådan last, däremot skulle en vetelast från New York kunna komma i fråga, men, skriver Löfberg: ”Med oroligheterna därstädes fruktar jag för besättningens rymning och andra obehagligheter som kan möta i ett för närvarande laglöst land.” (Amerikanska inbördeskriget pågick för fullt.)
Till Godahoppsudden eller Point de Galle (Ceylon) kan en kolfrakt fås, däremot är frakter till Odessa och Alexandria olönsamt låga. För Västindien är det för tidigt på säsongen med undantag från Belize. Från Brasilien går det att få utlast men ingenting dit så ”den enda utsikten är nu Ostindien. Jag hoppas att denna tur kan göras på 11 månader och lämna 1400–1500 pund till remittering. Toivos lossning begynte i måndags em. och fortfar raskt. Allt väl ombord!”, skriver Löfberg.
Den 8 oktober kan han meddela rederiet att Toivo blivit befraktad från Akyab eller Rangoon (i Burma) Nu återstår att få en frakt dit också. Efter flera fruktlösa försök lyckas Löfberg sluta fraktavtal för 650 ton kol till Point de Galle och på ”opassliga konditioner”. (Kolfrakter var inte populära bland skepparna.) I brevet närsluter han en växel på 200 pund och urskuldar sig för det låga beloppet.
Toivo är nu lossad och skall om två dagar tas in i torrdocka för att ”efterse bottnen och om någon kopparplåt av förhydningen är skadad av kettingen eller något annat. Dessutom skall förhydningen insmörjas med en blandning av koltjära och en arsenikblandning”.
Dessutom vill Löfberg spika undre delen av förhydningen med kopparspik och kanske öka förhydningen med en plåtbredd högre upp. Han berättar att ”några skepp här har zink ovan om kopparn till bärhulten”, men tillägger han, ”sådant har utfallit dåligt, d.v.s. så att zinken har gått bort på utresan redan genom att kopparn förtärt spikarna. Jag har många bestyr, utom med kolbefraktningen, även med förnödenheter, jämte kort och böcker. För denna gång har jag ej vidare att meddela utan allt är väl ombord. Högaktningsfullt framhärdar C.P. Löfberg”
Den 12 oktober skriver han till rederiet och beklagar att utfrakt ingåtts på dåliga villkor emedan det är så många fartyg som tävlar om frakterna. Och dessutom att när ”Toivo igår kom i torrdocka var ett stycke av löskölen borta och två metallplattor att lappa”, och att han hoppas smörjningen med arsenik och koltjära skall var tillräckligt fram till Point de Galle.
Bröd har han beställt för resan, dessutom 6 Rumpunschar samt kött och fläsk som är mycket dyrt, – 3 tunnor av vardera. ”Få se hur länge provianten kommer att stå sig? Från Alku lär tre man ha rymt, – och hunnit ut med en amerikanare. Få se om jag skall mista någon? Två är sjuk i halsen, Nyberg och Winqvist”
Lyckligt ur torrdockan
Den 23 oktober meddelar Löfberg att Toivo kom lyckligt ur torrdockan, men att hård vind omöjliggjorde att skeppet kunde halas under kolkranen men hoppas han att vädret snart ändra så han kan komma iväg. Först den 12 mars 1863 kan följande brev till rederiet avsändas och då från Point de Galle.
”Den 5 november avseglades från Grimsby Redd, och med dåligt väder arbetade (vi) oss genom Canalen och den 13:de, just som vi kommit ur Canalen fick vi hård storm som överväldigade skeppet och ansåg (jag) nödigt att kasta endel av lasten, som verkställdes så fort vi kunde.”
Löfberg berättar att senare blev vinden gynnande och resan gick raskt till södra tropikerna efter 40 dygn från Lizard (vid yttersta spetsen av Cornwall). Den 15 januari passerades Godahoppsudden och man hade sedan en vecka nordlig vind som ”hjälpte oss framåt”, för att sedan i flera veckor ha dåligt väder och motvind med växlande storm och stiltje.
”Den 4:de dennes kom vi gudskelov lyckligen härtill. Alla friska. Resan tog 119 dygn, något längre än jag beräknade, men man måste finna sig belåten. Vad som oroat mig är att inte hinna till Rangoon innan den i Certepartiet (avtalet mellan befraktare och redare) stipulerade tiden. Bäst hade varit att från England segla i barlast, för denna usla kolfrakt lämnar ingen behållning. Men många andra fartyg är ännu oanlända som lämnade England samtidigt som oss och ungefär med samma frakt. Hemprovianten av bröd, kött och fläsk är nu slut, – kött lär dock finnas lite kvar. Lossningen är begynt och måste för hettans skull ske med folk från land. Här är rysligt varmt och mina ögon sliter, men gudskelov gör de ännu tjänst.”
Toivo anlöper Rangoon den 15 april i barlast, och Löfberg skriver den 26 april ”får jag underrätta att skeppet är under lastning och har in ca 3000 säckar ris (det skulle bli 871 ton) för Antwerpen och att vi är alla Gudskelov på fötterna, men nu och mindre plågad av utslag och en och annan släng av feberförebud. Indianer (sic!) har jag och nödgats anlita för lastens intagning. Här är rysligt varmt så man vill gå under och postbåten, som skulle vara här den 22, hörs inte av så man fruktar någon olycka drabbat den.
Det amerikanska kriget hörs fortfarande utan förändringar, endast låter det som England vill gynna sydstaterna. I China och Japan är blodsutgjutelse på européer (restaurationen i Japan ledde till mord på utländska handelsmän och personal, i Kina var det följverkningar efter det andra opiumkriget), en fransman kom till Point de Galle med 2000 man ombord som skulle dit. I förhoppning att snart, med liv och hälsa slippa härifrån, framhärdar, C P Löfberg.”
Efter att lasten av ris tagits ombord, proviant anskaffats för hemresan, bland annat 75 skålpund bröd och jungman A. Broman varit nära döden, kunde resan tillbaka påbörjas. Dock blev det inte hem, utan till Antwerpen där rislasten lossades, och ännu återstod en resa till Genua med järnvägsskenor och en saltlast från Cagliari på Sardinien, innan man i juni 1864 kunde låta ankaret gå i hemhamnen på Alörsfjärden. |
