Krister och Margareta har förvaltat Jeansborg –
"Våra vänner trodde vi flippat ur"
Foto: Jonas Brunnström
Krister och Margareta Johansson har sett sig själva som förvaltare av Jeansborg. Nu packar de ihop och hoppas att någon annan vill fortsätta vårda prästgården.
Jeansborg ligger lite undanskymt, en bit upp från vägen som går genom centrum av Nykarleby. När man väl närmar sig tornar prästgården upp sig, respektingivande och välkomnande.
Margareta och Krister Johansson är precis lika inbjudande som sitt hus. De häller upp kaffet och börjar berätta om hur det kom sig att just de blev ägare till en prästgård i tiderna.
– Det låter lite osannolikt. Vi visste varken var huset fanns eller hur det såg ut, men vi tänkte att en prästgård är knappast belägen på något dåligt ställe. Om det dög åt prästen duger det väl åt oss, säger Krister.
Vare sig Krister eller Margareta hade någon direkt koppling till Nykarleby. Margareta är uppvuxen i Purmo och Krister identifierar sig ännu i någon mån som Skatabo.
En mörk höstkväll såg vi prästgården för första gången då några vänner visade oss var den fanns. Brännässlorna hade växt sig höga runt omkring och det kändes nog lite kusligt, säger Margareta.
Foto: Jonas Brunnström
Framför verandan står päronträdet fullt av kartar, och till vänster skymtar den enorma linden.
Då var Jeansborg ännu i Nykarleby församlings ägo. Processen kring köpet var lång och försäljningen skulle till och med behandlas av domkapitlet. När paret Johansson lade sitt bud fick de vänta på besked i ett halvår.
– Men vi ångrade oss inte även om det blev en lång väntetid, säger Margareta.
– Året därpå ångrade vi oss däremot. Det blev lama och räntorna gick upp till 18 procent, säger Krister.
Vi har aldrig tänkt att vi har ägt huset eller att det varit vårt. Vi har sett oss som förvaltare. Det är ett kulturarv.
Det här var för 30 år sedan, och i nuläget är Jeansborg till salu igen. Efter tre decennier som förvaltare av prästgården vill Krister och Margareta ge över stafettpinnen.
– Vi har aldrig tänkt att vi har ägt huset eller att det varit vårt. Vi har sett oss som förvaltare. Det är ett kulturarv, säger Margareta.
Foto: Jonas Brunnström
Paret Johansson har bestämt sig för att flytta mot vintern då det ändå är grått och mörkt. Så länge det är varmt och grönt tar de ut det sista av sitt Jeansborg.
Det är ingen liten tomt som hör till prästgården, och husets bostadsyta ligger på 500 kvadratmeter. För några år sedan fick Krister nya knän och Margareta har i perioder varit utslagen på grund av ryggproblem.
– Vi har också vårt företag i Jakobstad och så simmar vi där två morgnar i veckan. Det har blivit lite av en vana eftersom vi gjort det sen 1975. Dessutom har jag aldrig haft körkort så det är Margareta som får stå för pendlandet, säger Krister.
– Men att simma om morgonen, det borde alla börja med. Det mår man så bra av, säger Margareta.
Foto: Rebecca Pettersson
Margareta gillar att lysa upp tillvaron med trevliga tillställningar och mängder med värmeljus. Jeansborg har varit ypperligt för det ändamålet.
Paret Johansson pratar om sitt hem och varandra med värme och glimten i ögat. I trettio år har de fyllt Jeansborg med liv och minnen. Det är uppenbart att de tycker om att bjuda in och bjuda till.
– I tjugo år har vi haft vinsällskapets julfester här på lillajul, och då har det aldrig brunnit mindre än hundra ljus i huset. Margareta är duktig på att ordna och tycker om att tända ljus när det mörknar, säger Krister.
– Ja, jag älskar ljus, fyller Margareta i.
Något annat Margareta och Krister älskar är föremål med en historia. I vardagsrummet står en massiv bokhylla. Den ropade Krister in på auktion när han var 14 år.
– Det visade sig att den blivit tillverkad vid Irjalas och tidigare tillhört doktor Öhman.
Foto: Rebecca Pettersson
Doktor Öhmans bokhylla är en av möblerna som ska med i flytten. Den har följt med Krister sen han var 14 år.
Efter kaffet visar Krister prästgården "på sitt sätt". Det innebär en rundtur som börjar vid tjänstefolkets ingång, går vidare upp för en brant trappa, genom hela vinden och ner igen till hallen.
– Det är mycket som får en att fundera över om man är riktigt klok som flyttar härifrån, säger Margareta.
De konstaterar att det är ett sorgearbete också att flytta från ett kärt hem.
– Jag brukar säga att de får bära ut mig härifrån eller begrava mig under linden, säger Margareta.
– Men det går inte för där är det upptaget av dotterns marsvin, säger Krister.
Foto: Rebecca Pettersson
Ett av rummen i Jeansborg är dedikerat till Kristers samling av radioapparater av olika slag. På bilden skymtar den stora stoltheten, en Amerikansk trafikmottagare från tiden för Koreakriget. Den har Krister ropat in på auktion i Danmark.
Efter många om och men går flyttlasset ändå till Jakobstad mot vintern. Där har Krister och Margareta renoverat ett grönt gammalt hus i centrum. Byggnadsvård och gamla grejer är ett intresse som paret delar.
– När vi flyttade till prästgården trodde till och med våra närmaste vänner att vi endera flippat ur eller fått storhetsvansinne. Men vi har bara ett genuint intresse, säger Krister.
Genom författaren Irmelin Sandman Lilius har Krister och Margareta också fått veta en hel del om husets historia. Sandman Lilius morfar var prost i Nykarleby i tiderna.
– Hon berättade till exempel om hur människor var evakuerades till prästgården under kriget. Det slog också ner en bomb här på ängen bredvid. De som bodde i prästgården sökte skydd i arkivet, och en bombskärva slog sig genom ena väggen, genom garderoben, skar sönder kläderna och fastnade i väggen till arkivet, säger Krister.
Foto: Rebecca Pettersson
Rosa rummet har också en egen historia. Krister och Margareta blev kontaktade angående om de kunde ta hand om möblemanget.
Även om Margareta och Krister har haft ut prästgården till salu en tid är den inte ännu såld. De hade en seriös spekulant från Sverige, men på grund av coronaviruset och påföljande restriktioner blev det ingen affär under våren.
– I ärlighetens namn hade vi hoppats på att kunna välja köpare, men under våren har det stått ganska stilla, säger Krister
– Vi hoppas att det skulle finnas någon som skulle ta hand om huset på bästa vis och med respekt. Det är kanske bra att processen får ta sin tid, säger Margareta.
Arkitekten bakom huset är ingen mindre än Alfred Wilhelm Stenfors som också ritat saluhallen i Vasa. Prästgården började byggas 1917 men blev färdigställd först 1921 på grund av de oroliga tiderna. Drängstugan och uthuset är dessutom betydligt äldre än så.
I trädgården dignar buskar och träd av frukt och bär. Kristers stolthet är ändå vinrankan som slingrar sig upp efter uthuset.
Foto: Jonas Brunnström
Det är ingen liten tomt som prästgården ligger på, men samtidigt är den bara ett stenkast från centrum.
– Jag fick den av en vän men råkade köra över den med gräsklipparen tre gånger under de första åren. Den fick en hård uppväxt men har klarat sig bra.
När vi ska vinka hejdå visar det sig dock att det finns ännu mer att se. Kakelugnen i drängstugan är en av gårdens 13 eldstäder, men just den här är ett riktigt praktexemplar.
– Vi älskar hela det här stället. Men allt har sin tid.
|