[Nyckel till personerna som samlats till samkväm.]

     Han tog Erik under armen och fortsatte vandringen.
     — Så tog jag livet då jag var ung och så skall du taga det. Det hela är icke värt annat. Laga bara att du kommer härifrån, ju förr dess bättre.
     Men Erik kunde icke se saken från den sidan. Kråkornas protester brydde han sig föga om och bort ville han. Men skammen brände honom ändå och han tyckte det var fegt att övergiva hemmet i nödens stund, och vad skulle han för övrigt företaga sig. De riktningslinjer han utstakat voro nu i det närmaste värdelösa och några planer för framtiden hade han icke uppgjort.
     Farbrodern styrde kosan till älven.

[Vykort från omkring 1910. Josef Herlers Bokhandel.]

    På Brunnsholmen nere i forsen stod ett litet rödmålat sommarvärdshus. Vid högvatten sköljde älven ett gott stycke upp på stenfoten och från verandan kunde man mata mörtar, vilka blänkte och försvunno i det bruna vattnet.
     Utmed ena sidan av holmen gick älven med strid huvudådra, som vid vårfloden skummade och dånade, men under sommarens lopp blev allt tamare tills den i rötmånadens hetta krympte hop, blev grund och sorlade fram mellan otaliga svartgröna bottenstenar. Men innanför holmen hade kvarndammen dämt upp ett lugnvatten, och här gled floden så sakta fram, att alarna, vilka täta och frodiga lutade sig ned över strandbranten, tycktes växa upp ur en ännu frodigare grönska nere i spegelbilden. Och mellan huvudådran och lugnvattnet lekte rännilar över häggarnas och alarnas rötter, avskuro små öar och bildade virvelströmmar i miniatyr eller torkade ut allt efter som älven steg eller sjönk.
     På verandan hade några herrar slagit sig till ro efter slutat dagsarbete.
     — Troner ramla och riken förgås, men här är alltid lika lugnt och stilla, sade gamla rektor Jägerström och bryggde sin aftontoddy.
     Denna manipulation utförde han på ett sätt, som gav otvetydiga vittnesbörd om sinneslugn och jämvikt i själen. Drycken skulle vara lagom ljum, därför hällde han alltid ett visst kvantum kallt vatten i glaset före avprovningen; och att den ej hann kallna, även därom vårdade han sig med omsorg. Och så väl var allt detta uttänkt och utrönt, att han vid kylig väderlek oftare fick taga sig en klunk än då luften var mild och blandningen längre höll lagom temperatur. Sålunda kunde gamla rektorn på ett angenämt sätt upprätthålla jämvikten till trots för alla yttre växlingar. Och han drack aldrig mer än måttfullheten tillät.

     Erik och farbrodern hade slagit sig ned vid bordet. De andra hälsade dem hjärtligt, måhända en smula hjärtligare än vanligt och bankdirektör Collander fortsatte samtalet.
— Ja, här är lugnt och gott om man blott undviker politiken. Jag har lärt mig äta, dricka och sova normalt och betala alla utskylder i rätt tid, och då jag upptäckt att man genom dessa handlingar blir en god medborgare, är jag fullkomligt nöjd med min existens.
     Det var måhända ej alldeles sant vad bankdirektören sade, ty äregirigheten, som en gång rasat inom honom, glödde ännu djupt under det asklager tiden hopat. Men allt eftersom åren gingo, minskades dock hans bitterhet, och den ärones krona, som en gång lockat i fjärran, hade i sin oåtkomlighet för länge sedan förlorat tjuskraften. Nu gick han med lönnliga förhoppningar om att en dag få se sitt porträtt i Veckans Krönika, och denna möjlighet blev större dag för dag, ty bankdirektören skulle snart fira sitt trettio-års jubileum som tjänsteman.
     Häradshövding Tidman suckade melankoliskt och drack tyst. Han kunde ibland få sentimentala skov, men han lät dem aldrig bliva långa, dolde blott sin sinnesstämning bakom en skämtsam historia. Han berättade för övrigt gärna och berättade väl, och han hade käpphästar, som han gärna red och red väl i följd av lång övning. Men de blevo numera sällan flere.
     Lektor Lennander satt tyst och låtsades njuta av turen, men Erik kände att han satt och tänkte stilla och varmt på den olycka som drabbat det gamla afärshuset.
     — »Vem är Sköldung som skeppet styr och gyllene stridssköld i stäven hissar?» deklamerade plötsligt en röst stark som en trumpet, och uppför verandatrappan kommo lektor Östman och hovrättsauskultanten Mellgren. Det var Östman som deklamerade, och han presenterade Mellgren, som var ny på orten.
     Då häradshövdingen tryckte nykomlingens hand, frågade han förbindligt:
     — Tillåt mig fråga, vilken släkt Mellgren tillhör ni?
     Tidman hade nu fått fatt sin genealogiska käpphäst. Ritten började och gick genom landet från norr till söder, från öster till väster, med snabba språng över Bottenhavet; så bar det av i jämn lunk från nutiden bakåt igenom årtionden och århundraden med Herdaminnen och Sursilliana som betesmarker, man tog in på prästgårdar och i köpmanshus, gjorde ett hopp över stora ofreden, trampade in på sidostigar, förlorade sig i kyrkoböckers mörker och fogade namn till namn ända tills hela utläggningen i Mellgrens öron ljöd med rytmen av ärvdabalkens: Äro icke the till, thå äro faders fader och moder, faders moders fader och moder — — —

     Mellgren fick snart nog av genealogi och han kände sig jämmerligt underlägsen den levande uppslagsboken. Begagnande tillfället då Tidman letade en i Lappmarken borttappad kapellan, vände han sig till Östman:
     — Var det Eddan herr lektorn nyss citerade?
     — Unge man, känner ni inte kvädet om Helge Hundingsbane? Vad i Herrans namn läser ungdomen nu för tiden? Här blota vi ännu till förfädrens höga gudar.
     — Min bror Östman dyrkar många skandinaviska gudar, sade rektor Jägerström. Nu för tiden snyter han sig endast i näsdukar med Karl den tolftes sarkofag.
     — Hut, herre, protesterade lektorn så det skallrade i verandafönstren. Jag är ingen tempelskändare.
     Johan Falander log godmodigt och avvärjande. Låt oss hålla oss till det stora geheimerådet så råka vi aldrig i tvist. Och han läste med sin välljudande stämma:
     O, Ihr Götter o. s. v.

Östman nickade, redan blidkad: Säga vad man vill, men en himmel måste till och med förnekarna hava. Redan Herodotus berättar om de gamla egyptierna — —  —
     Han avbröts av en ny gäst, som med spänstiga och nervösa steg vek om kökstrappan och kom upp på verandan. Det var Tidmans yngre bror, journalisten, vilken ibland besökte sin hemstad.
     — Åh, nej, sade han med spelad förvåning och en humoristisk glimt lekte bakom pincenén. Huru ha herrarna råkat på krog?
     Så gick han och dunkade med näven i väggen mot köket; det var ställets ringklocka. Han fick en stol, satte sig och torkade av pincenén.
     — En toddy! Vilket område av kulturen hava herrarna under debatt i kväll?
     — Vi hava utan svårighet nått himlen, replikerade Tidman, det vill säga vi hålla egentligen på att beträda Östmans himmel via pyramiderna. — —
     Journalisten fick pincenén till rätta och log en smula sarkastiskt. — Vet herrarna huru Östman drömmer sig i himlen. Jag såg honom för några dagar sedan rida apotekarens Lisa i spetsen för brandkåren och jag är viss om att han tänker sig tillvaron i himlen som en evig solid brandkårsfest, där han får hålla tal för Odin, Herodotus, Luther, Karl den tolfte, Bismarck och sin husläkare. Skål, bror Östman.

     Hela sällskapet skrattade gott och lektorn gjorde ett misslyckat försök att spela sårad. Men han visste att skämtet hade en smickrande sida, ty han var känd som en av de få goda talare landet ägt.
     Nu ville även hovrättsauskultanten göra sig gällande. Han tänkte ett ögonblick på att återgå till Eddan, men fann klokt nog sina kunskaper om Helge Hundingsbane och förfädrens höga gudar vara sådana, att okunnigheten i dessa stycken bäst doldes genom en fråga från något annat område, och han kastade därför ut en på måfå:
     —Varav kommer namnet Brunnsholmarna?
     Häradshövdingen, som kände ortens krönika till punkt och pricka gav honom besked:
     — Där på älvbranten, just där garvarens spräckliga katt vandrar, där stiger en källåder ur marken och där fanns förr en surbrunn med ett anspråkslöst brunnshus. Då var det liv och rörelse med gäster från när och fjärran; nu solar sig garvarens lata katt bland ranunklerna i det frodiga gräset vid källsprånget.
     — Vart tog brunnshuset vägen?
     — Jo, det stod på kyrkobolets mark och prästerskapet fann en vacker dag att det var ett syndens näste — ty där dansades ibland. Då utplånades byggnaden till grunden och där blev icke sten på sten.
     Mellgren fnyste av förargelse: — Överallt stöter nan på prästerskapet här i staden.
     Johan Falander log: — Prästerna äro det himmelska rikets diplomater och konsuler i alla kristna och civiliserade stater; därför måste de hava sin hand — — —
     — Videant consules ne quid detrimenti capiat respublica, fortsatte lektor Östman, som hade ett icke oävet förråd av latinska citat.
     — Vad betyder det, frågade Mellgren, som icke är klassiker.
     Journalisten översatte. — Må konsulerna se till att hin håle respekteras.
     Mellgren kände sig osäker och besvärad men gjorde nu ett försök: — Tänk att hin håle ännu icke lämnat in konkursansökan.

     Vid ordet konkurs drog det som en kall fläkt över verandan. Alla grepo på en gång sina glas även om de voro tomma, och lektor Lennander smulade sönder en skorpa, som han strödde ut åt mörtarna i vattnet. Men Falander fann sig snabbast.
     — Nå, ungdomar, skall ni inte slå käglor?
     Erik, som hela kvällen suttit tyst och nedstämd steg strax upp och Mellgren följde honom. Men då de två kommit några steg från trappan kastade lektor Östman en ringaktande blick efter hovrättsauskultanten och mumlade: — Invita Minerva!
     Han kunde ej förgäta Helge Hundingsbane.
     Erik, som var hemmastadd på holmen, kände sättet att locka fram kägelpojkarna. Han kastade kloten utmed banan — och då han hållit på därmed några minuter och kastat det ena klotet efter det andra till dess »stora jordgloben» dånade under alarna i fonden, döko plötsligt tvenne pojkar fram med solkiga hattar och brunstekta ben. De lågo dagen om i strandbranten liksom garvarens katt, solade sig och levde så högt oregelbundna inkomster och växlande behov medgåvo, men knappast hade klotet begynt dundra förrän pojkarnas bara fötter i snabb takt smällde mot flottbron, som ledde över till holmen.
     Medan de unga spelade käglor med omväxlande höga och låga kast, kommenterade de gamla på verandan livet, ty då de voro samlade var dem intet mänskligt främmande. Samtalet blev livligare och livligare och då tornuret slog tolv i kyrkan, då ställde sig journalisten på huvudet mellan faten med färsk böckling och stekt sik och gol.
     Mellan björkarnas spetsverk på andra sidan älven glödde nattmolnen, slocknade och försvunno. Men det blev ingen skymning med djupa skuggor; ljuset flöt jämnt och matt över gröna stränder och över skummande vatten som ständigt rann förbi den lilla holmen.

Ernst V. Knape (1925) Erik Falander, sid. 106—115.


Läs mer:
Brunnsholmarna i kapitlet Fakta.

[Invita Minerva!= Mot Minervas vilja; om naturanlag saknas.]