Vi ha nu nalkats den tid d å stora ofredens fasor gingo öfver vårt land. De små inre stridigheter och misshälligheter, som hittills utgjort föremål för Nykarleby stads klagovisor, upphöra nu med ens och de källor, som ge upplysningar om Nykarleby stads framfarna öden, ha ingenting att meddela om tilldragelserna under ofredens dagar.

I Nykarleby f. d. elementarskolas arkiv förvarades dock ett och annat dokument, som lämnar upplysning om dessa hemsökelsens tider, bl. a. en skrift af en i öfrigt okänd man vid namn Myrman, som skref sina minnen några årtionden efter kriget.

Efter det olyckliga slaget i Storkyro den 19 febr. 1714 ryckte ryssarna allt längre upp i Österbotten. I slutet af månaden kommo de till Nykarleby. Vid denna årstid kunde stadens invånare inte tänka sig att fly till Sverige utan nödgades öfverlämna sig och sin egendom på nåd och onåd i fiendens våld. Vissa försiktighetsmått hade dock blifvit vidtagna. Så t. ex. hade stadens fartyg blifvit på regeringens befallning uppbrända vid vinterns inbrott, på det att fienderna icke skulle kunna göra sig någon nytta af dem. Tvifvelsutan hade enskilda förmögnare personer vid denna tid begifvit sig öfver till Sverige. Staden led dock ej brist på folk, ty hela Österbotten var vid denna tid översvämmadt af flyktingar från andra delar af landet.

När ryssen, berättar Myrman, framträngt till Nykarleby, då hade hemmavarande borgarena i staden och i synnerhet bland dem råd- och handelsmannen Matts Andersson levererat till kyrkans, klockornas och kyrkoskrudens samt stadens lösen 8,000—10,000 rdr riksmynt i brandskatt till generalen af ryska armén furst Galitzin och erhållit protektorial och förskoning dels för denna ansenliga summa dels och i synnerhet för den „benägenhet“, som ryske generalen furst Dolgoruckoi under sin fångenskap år 1711 härstädes åtnjutit.

För denna gång undgick staden sålunda blott ej ödeläggelse utan äfven plundring, visserligen mot en dryg lösepenning, men den kunde dock skatta sig lycklig, ty grannstaden Jakobstad blef vid samma tid både plundrad och bränd.

För sin „benägenhet“ mot furst Dolgoruckoi blef staden förskonad. Ordet är tvetydigt och kunde uppfattas endast så, att fursten blifvit väl bemött, då han jämte några andra vid Narva tillfångatagna officerare vistades här under fångenskapen. Men nu förhöll det sig så, att nämnde furste på okändt sätt hade lyckats bemäktiga sig det fartyg, hvarmed han och andra krigsfångar från Nykarleby afsändes till Stockholm, samt därefter undkomma till Ryssland. Har staden eller någon enskild varit honom därvid behjälplig, så kunde ordet „benägenhet“ få en annan tydning. I hvarje fall blef „benägenheten“ lyckobringande för staden.

Huru länge ryssarna dröjde i staden, känner man icke. Men, fortsätter Myrman, eftersom ingen säker tro kunde sättas till fiendens löften, hvilka ofta nog ryggades, så blefvo de tvenne största kyrkklockorna, när ryssarna på höstsommaren hitväntades, på kyrkovärden rådman Nils Brasks instyrkan nedtagna och uti Karviken en mil norr om staden nedsänkta med en båt, där de med guds nåd blefvo förvarade och af stadsborna efter hemkomsten från flykten för fienden med glädje upptagna.

Dessa ord måla de känslor, med hvilka ryssarnas återkomst afvaktades. Också hade under sommarens lopp allt hvad lif och anda hade, flytt öfver hafvet till Sverige. Det uppgifves, att 10 à 12 hushåll kvarstannat. Alla statens tjänstemän, såsom borgmästare, rådmännen, kyrkoherden och kaplanen lämnade orten. Borgmästare var Johannes Falander, som kort därpå afled i Sverige. Kyrkoherden Johannes Forsman afled 1707 och efterträddes af Samuel Alanus. Borgarena kunde i dessa flyktens dagar rädda endast en liten del af sin egendom; det dyrbaraste blef bortfördt eller nedgräft. Ofvannämnde Nils Brask förde med sig till Sverige kyrkoskruden och kyrkans öfvriga dyrbarheter, hvilka han vid återkomsten lyckligen hemförde vid krigets slut. Som kyrkans största klenod nämnes en silfverkanna, skänkt af fru Grefvinnan Christina Brahe år 1679. Karleborg hörde nämligen till hennes grefskap.

Då ryssarna återvände, visade det sig, att man haft skäl för sin fruktan. Emot tro och lofven, blef staden nu plundrad, och den tredje kyrkklockan, som på de hemmavarandes begäran blifvit kvarlämnad i stapeln, blef bortförd till Ryssland.

På följande sätt beskrifver Myrman stadens läge: År 1714 voro stadens invånare utsatta för fiendens tyranni, då härstädes var en samlingsplats för fiendens armé till lands, i synnerhet dragoner och kosacker, som ock galerer och eskadern, hvilka samma år om hösten lagt sig i hamnen härstädes, Åminne, hvarifrån de utfarit på plundring på östra och västra kusten af Norrbotten och därjämte plågade de få hemmavarande stadsens invånare med odrägliga utlagor, inkvarteringar, arbete och skjutsfärder; och när de ej kunnat skaffa sig förspann, hafva de själfva fått släpa. Många äro till döds brända, mördade och piskade, på det att de måtte utvisa sina förmenta skatter, andra äro litet lämnade att hungra och törsta. Barnen äro borttagna och förda till fiendeland, och många hjonelag drifva till de förstörda Liv- och Ingermanländska orters uppbrukande.

Sedan rysarna blifvit herrar i landet, sökte de återinföra något slags ordning, men med ringa framgång. Till Nykarleby släpades, såsom Myrman uttrycker sig, Pehr Uhlberg från Ijo för att sköta kyrkoherdetjänsten.

Af riksdagsfullmakterna framgår att Nykarleby under stora ofreden varit representeradt vid riksdagarna 1710 (af Joh. Falander), 1713 (af borgmästaren i Gamlakarleby Carl Forsman), 1719 (af Nils Brask och handl. Johan Bladh) och 1720 (af borgmästaren i Uleåborg Esaias Groop.).

Herrarna Brask och Bladh framlämna en karaktäristisk inlaga till 1719 års riksdag. De anhöllo om fredens ingående, om utvidgade handelsrätigheter, om flyktingarnas rätt att idka handel i de svenska städerna, om ersättning för de på regeringens befallning uppbrända handelsfartygen, om återbetalning af 500 riksdaler, som staden gifvit för den finländska härens underhåll 1712, om några frihetsår för de många olyckornas skull. Och sist anhåller man om att Jakobstad, som då låg i ruiner, icke måtte återuppbyggas.

Regeringen afslår bestämdt petitionen om utvidgade handelsrättigheter, men svarar undvikande eller ger löften om bifall till de öfriga önskningsmålen, så snart tiderna blir bättre.