Alfred Franzén:

Fångtransport med snöpligt slut

del I

Vaktmanskapet blevo fångar och fångarna blevo herrar på skutan.

Vid tiden för denna händelse skrev man årtalet 1711 och „stora ofredens tid“ hade börjat. Segern vid Narva hade följts av nederlaget vid Pultava. Sveriges besittningar på andra sidan Östersjön och Finska viken hade fallit liksom Viborg. Sveriges stormaktsvälde höll på att smulas sönder och kungen Karl XII låg overksam i Turkiet.

Fångar togos å ömse sidor och fördes bakåt till säkrare förvaringsställen. I slutet av maj 1711 voro i Nykarleby stad samlade 44 fångna ryssar, som man ämnade med båt föra över till Västerbotten till Rata hamn. Det var 1 general Dolgerukoj, 2 överstar, 3 överstelöjtnanter, 2 kaptener, 6 löjtnanter, 1 fänrik, 4 ryttare, 1 kornett och hovmästare, 1 skrivare, 1 präst, 7 betjänter och 15 gemene soldater. Fångrullan var undertecknad av Isac Falander och P. Giedda i Nykarleby.

För transporten över till Sverige hade man hyrt handlanden Johan Blads farkost och skulle Blad själv tjänstgöra som skeppare på resan, allt mot en ersättning av 100 Caroliner smt. Borgaren Henrik Knutsson var styrman och 4 andra män hörde till båtens besättning. En soldathustru, Maria Liberg, fick följa med för att besöka släktingar i Västerbotten. För bevakning av fångarna under resan hade beordrats kapten-löjtnanten Jöns Ellers som chef, serg. Daniel Dahlman, corpral Måns Sjöberg och 18 gemene soldater. Den 30 maj gick man ombord och vid förlig vind ansågs resan kunna avklaras på 7 timmar, men redan efter 1/2 mils seglats från staden kastade vinden om så att man måste stanna vid Ahlören. Den 31 maj avancerade man åter 1/2 mil till Granskärssundet och låg där ända till 4:de juni på morgonen, då fångarna gjorde myteri. Det var ju föreskrivet, att fångarna skulle hållas under däcket, men med vaktchefen Ellers tillåtelse fingo de alla fritt och utan hinder gå på däcket och även med skeppsbåten ro bort till de närmaste holmarna, så att ibland icke mer än 3—4 ryssar voro ombord. Vaktchefen Ellers följde också med de ryska „herrarna“ till 1/2 mil från farkosten belägna Fröösön för att jaga. På däcket stodo endast 2 soldater i sänder på vakt, och ibland blevo de så trängda av ryssarna, att de knappt hade rum på sin post. Över allt detta knorrade såväl skepparen och serg. Dahlman, som alla vaktsoldaterna, framhållande att fångarna borde hållas i „huden“ och under däcket där de hade gott rum och lågo om nätterna. Serg. Dahlman ansåg att en sådan slapp bevakning aldrig komme att taga en god ända, men han blev avsnubbad av chefen Ellers, som ansåg att fångarna måste hanteras fritt och civilt, försäkrande att ryssarna icke skulle ställa till någon oro, ville förövrigt icke meddela åt någon vilka order han fått av landshövdingen om bevakningen. Ellers var en karl i sina bästa år, något studerad och hade överbefälet på resan, varför ingen dristade göra honom emot.

Den 3 juni på morgonen kom general Dolgerukoj upp på däck och berättade att han slagit vad med en av de ryska överstarna att manskapet skulle kunna varpa farkosten ett litet stycke framåt, fastän det blåste en stark motvind. Om de ville göra detta skulle han spendera ett fat öl för deras räkning, skepparen hade nämligen tagit ombord ett parti öl för att sälja. Såväl soldaterna som båtsmännen och fångarna voro genast med om detta förslag och varpade farkosten ett litet stycke framåt, varefter Dolgerukoj köpte av skepparen en tunna öl som placerades på däcket. Soldaterna ville till en början icke dricka därav, utan skulle helst tagit sin andel i sina läglar. Vaktchefen Ellers trugade dem emellertid att dricka tillika med båtsmännen och de ryska soldaterna. Det blev ju icke så mycket på var och en att de skulle bli druckna, endast styrmannen och 2 soldater, som togo för sig mer än andra och kanske tålde mindre, blevo något frispråkiga. Ölfatet blev tomt strax efter middagen och mera gavs icke ut den dagen. Sent på aftonen lade sig alla till vila efter vanligheten, skepparen och Ellers avklädda i hytten och soldaterna på däcket fullklädda med värjorna och „bantleren“ på sig medan gevären och bajonetterna en del stodo kopplade på däcket och en del lågo på „Dolgerukoj's vagn“ mitt på däcket. Båtsmännen och den nämnda soldathustrun lågo framme i „plichten“. Soldaterna på däcket ville inte lägga sig utan höllo sig efter sergeantens order med flit vakna, då så ringa vakt var utställd. Stundom den ena och stundom den andra gingo omkring „likasom Spögubbar i kyrkan“ och stötte med käppar i däcket för at hålla varandra vakna. Av detta buller blev Ellers otålig och kom vid 12-tiden ut i nattskjortan och gav soldaten Mårten R. några slag med värjan och körde alla, förutom två, som stodo på post, att lägga sig ned och vara tysta, för att, som han uttryckte sig ryssarna måtte få sova i ro.

På morgonen den 4 juni i soluppgången höllo ryssarna bön inne i kajutan, varefter de kommo ut och ställde sig med hast 2—3 vid varje soldat av vilka många sov, grep dem om halsen, så att de inte kunde ropa och kastade den ena efter den andra ned under däcket. Hyttdörren var stängd, så att varken Ellers eller skepparen sluppo ut innan soldaterna var likviderade. Skepparen Blad satte en gång ut huvudet och ämnade bryta sig ut, men blev av de där stående ryssarna grymt hårdragen och måste draga sig tillbaka. Båtsmannen Simon Mattsson var en stark karl, som icke gav sig så lätt. De två ryssar som vid överfallet kastade sig över honom slängde han ifrån sig och kastade sig därefter i sjön för att simmande nå skeppsbåten, vilket dock var förgäves emedan en ryss tagit denna och rodde bort. Båtsmannen Johan Andersson slog med en handspik och blesserade några ryssar. Två av vaktmanskapet blev illa slagna i huvudet. När slagsmålet var slut gav Dolgerukoj varje soldat och båtsman och soldathustrun 3 Caroliner var och de som blivit blesserade gav han 6 Caroliner, och han försäkrade att intet ont skulle mera vederfaras dem, om de ville giva sig tillfreds. Han ärnade sig till Stockholm och han gjorde allt detta för att undfly Västerbotten. Soldaterna höllos emellertid stränga under däck, men Ellers hölls 2 dagar under vakt i hytten varefter han fick gå fritt omkring. Skepparen hade ännu 2 tunnor öl, men ryssarna tvungo honom icke att sälja därav.