Tiden från Nystads fred till år 1765 kommer att behandlas i detta kapitel.

Sedan freden i Nystad blifvit sluten år 1721, begynte de landsflyktiga stadsborna att återvända. Deras främsta sträfvan var att återuppbygga de förstörda hemmen, men de ägnade äfven omsorg åt kyrkan. Den blef år 1723 brädbeslagen och försedd med ett nytt torn, på hvars spets en förgylld koppartupp uppställdes.

Alla näringar lågo nere efter kriget och allmän fattigdom var rådande. Vid riksdagen 1723 representerades staden af Johan Westringh, som var borgmästare i Gamlakarleby. Han anhöll om stadsprivilegiernas stadfästande och om Nykarleby stads befrielse från kronoskatten och bakugnspenningarna under vissa frihetsår. Som bevekande omständigheter framhållas, att att stadens fartyg blifvit på kronans befallning uppbrända, att staden betalat 10,000 rblr i brandskatt, att skadan å allmänna byggnader och annan allmän egendom beräknats till 17,640 rblr. Enskild egendom i fastigheter hade förstörts till ett belopp af 196,861 rblr. Förlusterna efter kriget stego sålunda till sammanlagdt 268,335 rblr, hvartill ännu kom att stadens åkertäppor blifvit förstörda genom fiendens baracker.

Regeringen beviljade staden tre frihetsår, räknadt från 1722, under hvilka staden ej behöfde betala „kontributioner“, mantals-, boskaps- och bakugnspenningar, ej heller båtsmansunderhållet. Staden erhöll löfte om kollekt öfver hela riket till sina byggnadsföretag, och regeringen uppmanade borgarena att låta uppföra korsverkshus med lera ist. f. de vanliga träbyggnaderna. — I öfrigt återkomma de gamla klagomålen och tvisterna om marknaderna m. m. Oupphörligt anhålla stadens riksdagsrepresentanter äfven framdeles om nya frihetsår och lyckades ibland utverka sådana. De petitionera om allt möjligt: om befrielse från erläggande af mantalspenningar för tjänstefolk och om befrielse från att erlägga tull för små lass i menförestider m. m  m. m.

Vid riksdagen 1731 yrka de österbottniska städerna på en friare handel. Härmed upptogs en fråga, som sedermera ständigt återkom och slutligen äfven blef löst i önskad riktning. Nykarleby, som tidigare så tappert kämpat mot kompanierna, synes icke med någon större liflighet deltagit i denna frågas behandling. Måhända berodde det därpå, att staden hade föga hopp om att kunna utverka åt sig större handelsfrihet; men en annan orsak härtill är sannolikt, frågan om bondeseglationen som ånyo väcktes till lif. Stadens riksdagsman Johan Bladh klagar nämligen inför ständerna 1731 öfver skärgårdsallmogen, som tvärtemot seglationsförordningen av 1696 för tjära till Stockholm med egna skutor. Den hade nämligen rätt att blott segla med egna produkter (egen afvel) och fisk.

Med sistnämnda bestämmelse hade bönderna länge varit missnöjda och äfven vid riksdagarna yrkat på utvidgade seglationsrättigheter. Då äfven borgarena anförde klagomål däröfver, visserligen i motsatt syfte, tillsattes en kommission för uppgörandet af ett förslag i frågan. Nykarleby stads ombud i kommissionen var handl. Aulin, och ombud för Nykarleby socken var nämndemannen Matts Johansson. Enligt ett protokoll från kommissionens sammanträde på residenset i Korsholm 1727 skulle seglationsförordningen af 1696 fortfarande gälla, och allmogen fick segla med egen afvel och fisk mellan den första aug. och sista oktober. Några hela byar fingo dock seglationsrätt, ehuru ej hela befolkningen skattade för fiske. Dessa byar voro Kantlax, Herflax, Monå och Vexala. Däremot blef Nykarleby kyrkoby särskildt förbjuden att bedrifva seglation.

Det räckte emellertid länge, innan regeringen godkände den uppgjorda öfverenskommelsen. Bönderna begagnade sig under väntetiden i utsträckt mån af sin själftagna rätt, och på 1740-talet nödgades man ånyo upptag frågan. Tvisten hade drifvits till sin spets just mellan Nykarleby stad och omgifvande landsbygd. Byamännen i kyrkobyn och Jeppo by utrustade sig med ett fartyg af ända till 500 tunnors dräktighet och hotade att fara stadens lastageplats förbi. Med anledning häraf uppstod år 1745 ett verkligt upplopp i staden mellan borgare och bönder. Dessa senare leddes af en sockenskrifvare Gustaf Vessman, som uppsatte en lång skrifvelse, däri han sökte ådagalägga, att bönderna ända från midten af 1300-talet ägt seglationsrätt. Han betonade särskildt, att äfven Kovjoki, Soklot, Jeppo, Strömmen och Kyrkobyn alldeles nyligen fått tillåtelse att idka seglation med odäckade farkoster. Till sist gör Vessman ett utfall mot staden, hvars invånare han kallar „vattubin som tära på landets välmåga.“

Det uppstod process mellan borgarena och bönderna. I första instansen segrade Vessman, men efter en ny undersökning af frågan fällde landshöfding Creutz sitt utslag till borgarnas fördel, hvarpå bönderna måste sälja sitt skepp och Vessman fick en stark upptuktelse för sitt uppträdande och sitt språk mot staden.

Följande år upprepades oroligheterna, men äfven denna gång drog allmogen det kortare strået och fick plikta för sin djärfhet. Nya klagomål från stadens sida och nya besvär från böndernas. Följden häraf blef en ny rannsakan år 1749 af en ny kommission, hvars ordförande var generalguvernör von Rosen.

Resultatet af denna kommissions arbete blef emellertid oväntadt för bönderna, ty kommissionen afstyrkte all seglationsrätt för bönderna. Vid riksdagen 1751—52 upptogs kommissionens förslag till granskning, men frågan uppsköts. Och vid 1755—56 års riksdag utarbetades ett nytt förslag. Enligt detta förslag skulle den allmoge, som bodde 3/4 mil från hafvet, äga rätt att föra sin afvel, hvart den ville i riket, till dess stapelstäder inrättades i riket.

Detta jämförelsevis billiga [rimliga] förslag blef föremål för en långvarig behandling och först den 20 nov. 1766 fick det gällande kraft. Den segslitna frågan blef sålunda efter många årtiondens förlopp slutligt afgjord och till böndernas förmån.

Noga taget voro dock fördelarna af den seglationsrätt, som nu vanns, ganska ringa, ty de österbottniska städernas kamp mot handelstvånget hade genom Anders Chydenius kraftiga uppträdande krönts med framgång år 1765. De österbottniska städerna erhöllo fri seglation på alla Sverige underlydande orter och Uleåborg, Vasa samt Gamlakarleby dessutom fulla stapelrättigheter, d. v. s. rätt att drifva handel på utrikes ort. Konkurrensen med allmogen blef derigenom lättare.

Nykarleby fick väl ej stapelrätt men genom klagomål och besvär fick staden liksom de öfvriga småstäderna del i stapelstädernas privilegium. Köpmännen i Nykarleby fingo ha upplag i Gamlakarleby, och Nykarleby stads på utlandet gående fartyg skulle före lastningen anmäla sig å sjötullkammaren i Gamlakarleby, därifrån sedan tullbetjäning utsändes för att öfvervaka inlastningen, och fartgen måste in till Gamlakarleby för att klarera.

Nykarleby hade sålunda i midten af 1760-talet vunnit en afsevärd handelsfrihet, hvars frukter snart skulle visa sig.