I slutet af 1600-talet utfärdade regeringen ett påbud, att städerna Jakobstad och Brahestad raseras och deras invånare flyttas till grannstäderna. Nykarleby hade att frukta samma öde, men lyckades genom en böneskrift stämma höga vederbörande till mildhet, så att staden 1689 fick kunglig bekräftelse på sina rättigheter som stad.

Men betänkligt synes stadens ekonomiska tillstånd hafva varit, ty man anhöll vid samma tid om tillstånd att få uppbära tionde af de hemman och åkertäppor, som ännu befunno sig i stadens ägo, och man anhöll om att få bärga hö på ängar, som tillhörde öde hemman. Höet skulle användas som foder åt resandenas hästar, sade man. Och staden erhöll verkligen befrielse från att erlägga taxeringen (skatt) för åren 1684 och 1685.

En ny olycka drabbar staden liksom öfriga österbottniska städer, då tjärukompaniet år 1689 återupprättas. Högljudda klagomål däröfver förspörjas åter vid riksdagarna. De rika köpmännen preja, säger man, österbottningarna genom höga saltpriser, 20 à 24, ja, ända till 26 riksdaler för tunnan. Prejeriet gick så till att köpmännen i Stockholm höjde saltpriset, då österbottniska fartyg kommo in i hamnen, ty de visste, att fartyget inte kunde segla bort utan salt. Så snart fartygen emellertid lämnat hamnen, sänktes saltpriset.

Bondeseglationen är på 1690-talet en fråga, som vållar stort bekymmer. Den hade i förra hälften af 1600-talet blifvit strängt förbjuden, men 1672 hade allmogen beviljats rättighet att föra egna produkter till orter inom riket, och inom den närmst följande tiden uppblomstrade bondeseglationen i hög grad. Man gjorde väl snart inskränkningar sålunda, att seglationsfrihet endast medgafs skärgårdsbor och städerna Stockholm och Åbo, men allmogen byggde sig präktiga, halfdäckade skutor, försedda med kajutor, och kontrollen öfver dess handelsfärder ställde sig mycket svår.

För allmogen var seglationsmöjligheten ett verkligt andhål i dessa rörelse- och handelsfrihet tryckande tider, men den var menlig för de fattiga städernas handel och skeppsfart. Och vid 1693 års riksdag petitionerade man om att böndernas seglationsrätt skulle upphäfvas på grund af de missbruk som uppstått. Seglationsrätten blef då (1696) inskränkt, så att blott de bönder, som betalade skatt för fiske och sälfångst, fingo segla med sina produkter till de ofvanangifna två städerna.

De historiskt bekanta missväxtåren 1695—1697 försvagade ytterligare stadens ekonomiska ställning vid denna tid, hvilket ock framhålles i en inlaga vid 1697 års riksdag, där borgmästaren i Gamlakarleby Carl Forsman jämväl förde Nykarleby stads talan, emedan Jakob Bockmöller var bortrest med sitt fartyg och icke kunde återvända hem för årstidens skull.

Någon synnerlig ökning i Nykarleby stads folkmängd förmärkes under denna tid icke. År 1688 utgjorde de mantalsskrifna 215 personer, år 1698 var antalet 177, och år 1700 209.

Från 1698 finnes en aflöningsstat i behåll jämte uppgift om de inkomstkällor Nykarleby stad då hade.

Stadens inkomster utgjordes af 1:o hemmansräntor, 2:o åkerskatten, 3:o mulbetspenningar, 4:o kvarnräntan, 5 källarfrihetsmedel, 6:o källararrende, 7:o handelsgenanten, 8:o tiondepenningen af dem, som resignera sin burskap, 9:o burskapspenningar, 10:o tomtören, 11:0 torg- och ståndpenningar, 12:o stadens del af sakören.

Handelsgenanten inbragte år 1700 451 daler 24 öre. Stadens största köpman, Isak Bröms, betalade nämnda år i handelsgenant 51 dlr 16 öre, Johan Ryss 48 dlr 2 öre, J Bockmöller 43 dlr 17 öre, Matts Andersson 41 dlr 17 öre; de öfriga köpmännen mellan 12 och 7 dlr.

Om skrifvelsen om stadens inkomster tillägges, att, ifall inkomsterna icke förslå till ämbetsmännens löner, måste en ny utskrifning betäcka bristen, men uppstår öfverskott, så skall detta hållas oförryckt till H. M:ts vidare disposition.

Forts.