2. En dröm tar gestalt

I Juthbacka semesterhem har en dröm tagit gestalt, en dröm som till en början tedde sig som en overklig och ogenomförbar idé, som en omöjlig tankelek. Den hystes av många, men blev sällan uttalad, förrän samverkande omständigheter ledde till att Juthbacka en dag kunde slå upp sina portar för Österbottens kvinnor och män, för bygdens svenska ungdom på väg mot lockande framtidsmål.

På landsbygden har den österbottniska kvinnans vardag städse varit fylld av tunga plikter, i hem och ladugård, på åker och äng. Make och barn har krävt sin omvårdnad, gårdens djur och kreatur sina omsorger. Sällan har stunderna av fritid och vila blivit långa. Och när en ny tid kom med ökade sociala förmåner för arbetare och tjänstemän, blev allt det nya endast en dröm för de många husmödrarna, både i staden och på landet. Tanken på husmorssemester tedde sig som någonting ouppnåeligt.

I Juthbacka semesterhem har emellertid det omöjliga blivit möjligt det ouppnåeliga uppnåtts. Inte genom en slump utan genom de mångas målmedvetna strävanden. Att dessa strävanden kunde förenas i arbetet för Juthbacka ter sig som ett lyckligt utslag av österbottnisk samarbetsvilja.

Elisabet och Woldemar Backmans livsverk
I viss mån fanns drömmen redan hos professor Woldemar Backman och fru doktor Elisabet Backman. Fru Ellen Fogel berättar att fru Backman redan 1927 vid ett sammanträde med distriktsstyrelsen för Nykarlebynejdens marthor yttrade:

— Säg mig vad det här stora hemmet skall nyttjas till, när inte vi mera finns till.

Hela hennes livsgärning innefattade svaret på frågan. Då hon på en bemärkelsedag många år senare hyllades för sina insatser, framhöll hon bl. a.:

— Det jag mest velat arbeta för är mödravården, den paroll jag velat följa har varit ”Friska mödrar, friska barn”.

Fru Ester Fougstedt, som på nära håll kunde följa med det verksamma läkarparets arbete inom många organisationer, vittnar även i samma riktning:

— Deras önskedröm var, att Juthbacka i tiden skulle bli ett vilohem för sjuka och trötta människor. Så har det ju även blivit.

”Mors vila” i martharegi
Juthhacka semesterhem innebär även förverkligande av spridda strävanden inom olika organisationer, som kommit till insikt om behovet av en samlingsplats för vila, rekreation, överläggningar och kurser. Påtagligast förnam man inom marthaorganisationerna detta behov. Lärarinnan Anna  Bergman berättar om de första Österbottniska försöken med ”Mors Vila”:

”Tanken att husmor skulle kunna fara på semester var fullkomligt ny och främmande. Med rektor Signe Strömborg i Kronoby kom den till oss från Sverige. Hon ordnade ”Mors vila” på sin folkhögskola. Vasabygdens marthadistrikt sände dit sin sekreterare fru Elna Ingo och en vasamartha som stipendiater. Med dem blev tanken levande hos oss. Genom Socialministeriets barnförflyttningskommitté och prof. Elsa Bruun fick vi en summa pengar. Från goda vänner i Sverige kom matvaror. Sen var det bara att börja. Styrelsen för Vasabygdens marthor stödde tanken, och arbetsutskottet, som då bestod av Elna Ingo, Elsa Hartman och Anna Bergman grep till verket. Först gällde det att få tak över huvudet för semestrande mödrar. Vörå folkhögskola öppnade beredvilligt sina dörrar för en grupp. Handelslagen ägde ett eget semesterhem, Bogrund, utanför Kristinestad. Där fanns två villor, som vi fick hyra 1945—46. För mödrar i Vasa ordnades s. k. daghem i Gamla Vasa folkskola, där vi höll till i två somrar. Tredje sommaren fick mödrar med barn under sex år komma. Barnen hade en egen sköterska och höll till i scoutstugan några hundra meter från skolan. På Vasklot bodde de i en egen stuga. Mat kom ifrån daghemmet. Till kvällen for både mor och barn hem och kom följande morgon på nytt. Även denna form av semester var rätt omtyckt och fyllde säkert sitt ändamål då, när brist rådde efter kriget. I Vörå och Bogrund bodde mödrarna två veckor eller tio dagar. Verksamheten fortsatte. Fru Stina Geust kom småningom med i ledningen för marthaarbetet och blev aktivt verksam i dessa strävanden.

Under åren fram till 1951 hann vi många varv till alla folkhögskolor i Österbotten. Nykarleby, Närpes, Lappfjärd, Veikars och Vasa var alla vänliga och öppnade sina dörrar för mödrarna under några sommardagar. På Roparsand sommarkoloni i Vexala anordnades mors vila under två somrar med fru Ester Fougstedt som ledare.

Vilka mödrar fick då vara med om denna form av semester? De bildar ett rikt galleri arv typer. Där är hon, den unga krigsänkan med sina tre små och med sitt labila nervsystem, som pendlade mellan uppsluppenhet och gråt. Och den glada 35-åriga änkan med sju duktiga ungar i en liten fallfärdig stuga utan innerfönster. Numera bor familjen i en nybyggd gård. Där finns den utarbetade sömmerskan som med sina fyra gossar fått kämpa sig fram genom ett hårt liv. Nu fick hon njuta sitt livs första semester. Där är också den trevliga värdinnan med tio barn och ständig benvärk. Och den lunga frun med man och barn och hemman och obotligt hjärtlidande. Vi skall inte heller glömma den pigga skärgårdsmoran på 64 år med nio barn, av vilka åtta pojkar. Hennes fasta havsblå blick och snabba replikföring glömmer man aldrig. En av hennes pojkar hade blivit borta i kriget, en annan satt hemma som krympling efter barnförlamningen.

Detta är endast några axplock ur högen, men det var tillräckligt för att styrelsen skulle inse vikten av att fortsatta med semestern. Visst fanns det svårigheter, men de kunde aldrig bli för stora. Varje år kunde ett hundratal och några till få komma till mors Vila. Tacksamheten var stor och äkta.

Men att flytta från skola till skola, anställa folk för ett par veckor och sedan samla i hop nytt folk för ett nytt ställe blev i längden ohållbart. Dessutom måste ju mödrarna komma på dagen när det var bestämt. Om de just då fick förfall, men kanske hade kunnat komma följande vecka nödgades de vänta till nästa år. Tanken på ett eget semesterhem väcktes och mognade snart. Det var en oerhört djärv tanke, men den ville inte släppa oss. Drömmen om ett eget hem med semester när det bäst passar var och en. Man drömde om alla de fördelar och all den trevnad ett eget hem med fast anställd personal skulle kunna erbjuda. Vådorna var skyhöga och varnande röster saknades ingalunda. Stina Geust var ung och djärv. Hon hörde till dem som på allvar gick in för saken. Vi försöker, menade hon. Hösten 1950 fick vi höra att Juthbacka gård utanför Nykarleby var till salu. Nu gällde det men marthorna ensamma kunde inte tänka på att köpa en miljongård.”


Parallella strävanden
Också andra sammanslutningar i svenska Österbotten hade behov av ett rekreationshem eller en samlingsplats för konferenser och kurser. Längst i det avseendet hade man kommit inom handelslagsrörelsen som redan år 1935 upprättat ”Bogrunds sommarhem” på Högholmen utanför Kristinestad. Sommarhemmet drevs av ett för ändamålet bildat aktiebolag. Intresset slappnade småningom — främst genom krigen — och företaget nödgades flera år i rad notera förlust i boksluten. ”Om mors vila” på Bogrund har berättats i Anna Bergmans redogörelse. Då Juthbacka semesterhem startade, var man beredd att förena sina ansträngningar med intressenterna bakom detta nya företag. Måhända skall det lyckades bättre, om flera står bakom, resonerade man. Så kom det sig, att förgrundsfigurerna bakom Bogrunds sommarhem, konsulent  O. E. Langh, direktör Rudolf Slotte och skolrådet Ernst August Mitts redan från början spelade en roll vid starten av Juthbacka semesterhem.

Andra organisationer kände ett lika starkt behov av ett eget hem. Inom Finlands svenska nykterhetsförbund hade särskilt förbundsordföranden Einar Holm talat varmt för saken. Det var därför en ganska naturlig och t. o. m. beredd tanke, när anbud kom att även nykterhetsorganisationerna skulle vara med.

För den småningom mognade tankens fortsatta förverkligande blev det emellertid av allra största betydelse att marthorna knöt kontakter med företrädare för jordbrukarorganisationer och jordbruksekonomiska sammanslutningar. Sekr. i Österbottens svenska producentförbund Joh. Weegar kontaktades, likaså direktör Rudolf Slotte vid SOK i Vasa och agronom Joh. Grannas vid Enigheten. En delegation uppsökte även direktör Laurén på Enighetens huvudkontor i Helsingfors. Överallt visade man förstålelse. De olika centrarorganisationerna var med, marthorna kunde vara förvissade om manligt — och ekonomiskt — stöd.

Juthbacka gård förvärvas, andelslaget stiftas
Jämsides med dessa överläggningar bedrevs underhandlingar om köpet av Juthbacka gård. Den 12 september 1950 undertecknade Anna Bergman som representant för ”under bildning varande andelslaget Juthbacka semesterhem u. t.” köpebrevet, genom vilket fröken Elise Söderström överlät Juthbacka gård för 2.225.000 mk. Samtidigt inköptes lösöret för 2 milj. mik. Köpebrevet underskrevs i närvaro av borgmästare H. Stenbäck i Nykarleby stad i dennes egenskap av Notarius publicus. Närvarande vittne var jur. lic. Christer Boucht, vilken som jurist biträtt initiativtagarna till det nya företaget. Enligt överenskommelsen skulle tillträdet ske den 1 januari 1951.

— Men nog kände jag mig ganska enkel, när jag skrev under köpebrevet på över 4 miljoner mk berättade Anna Bergman senare, då semesterhemmet lotsats genom de värsta stormarna.

Många formaliteter återstod ännu att ordna. Efter många överväganden stannade man för andelslagsformen som den lämpligaste organisationstypen för semesterhemmet. Man tänkte härvid på nödvändigheten att sälja andelar ute i bygderna. Den 4 oktober 1950 hölls ett möte på SOK:s kontor i Vasa, där Andelslaget Juthbacka Semesterhem u. t. bildades. I den interimistiska direktionen invaldes lärarinnan Anna Bergman, Vasa, fru Senne Åsmus, Gamlakarleby samt direktör R. W. Slotte, agronom Johan Grannas och agrolog Joh. Weegar, Vasa. När direktionen senare konstituerade sig den 9 oktober, valdes fröken Bergman till ordförande, direktör Slotte till viceordförande och agrolog Weegar till sekreterare.

Den 15 oktober 1950 gjorde förvaltningsrådet sitt första besök på Juthbacka. Sedan gården besetts, hölls sammanträde på Wiks hotell i staden. Förvaltningsrådet konstituerade sig och valde kassör Einar Holm till ordförande, fru Thyra Holmqvist till viceordförande och fru Stina Geust till sekreterare.

Interiören på Juthbacka är varm och trivsam. [Stora salen enligt baksidestrycket på ett vykort.]

Allmänheten engageras
Oktobermötet var även för direktionen och förvaltningsrådet den första gemensamma överläggningen på Juthbacka. Å ena sidan gällde det att dra upp riktlinjer för starten, å andra sidan var kapitalanskaffningen en brännande angelägenhet. Upprop skrevs, insamlingslistor trycktes lokala insamlingskommittéer organiserades. Ingen tid stod att förlora. I det upprop till allmänheten som publicerades i tidningspressen hette det bl. a.:

”Lagen stadgar en viss årlig semester för alla tjänstemän och anställda. Detta är vår tids stora gåva till medborgarna. Man har lärt sig förstå att avkoppling från det dagliga slitet på ämbetsverk, i kontor, fabriker och annorstädes är nyttig och nödvändig. Semestern skänker vila och förnyelse.

Det finnes emellertid ingen lag, som stadgar årlig semester för de fria företagarna eller för allmogehemmens kvinnor och män. Dessa är dock liksom andra i behov av semester, men det är få av dem, som kan ordna sådan åt sig. Visserligen kan man i de fria yrkena få en ledig dag då och då, men uppehåll i arbetet hemma är inte någon verklig vila. Det behövs ett SEMESTERHEM där man i helt ny omgivning får kasta loss från de tusen och ett besvären och bekymren, komma och njuta några dagars ostörd stillhet och vila.

Tanken på ett semesterhem för svenska Österbotten är icke ny. Men nu först finns utsikter att förverkliga den. Juthbacka gård på en underbart idyllisk plats invid Nykarleby kan nämligen till ett överkomligt pris förvärvas för ändamålet. Marthadistrikten jämte ett antal av landsbygdens ekonomiska och kulturella organisationer har därför beslutit att bilda Andelslaget Juthbacka Semesterhem u. t. och inköpa den nämnda gården. Men för att detta goda beslut skall kunna förverkligas kräves hela svenska Österbottens eniga samverkan genom tecknande av andelar i företaget — självfallet också genom att besöka hemmet, sedan det blivit
färdigt.

Andelarnas pris blir 1.000 mk, en i dessa tider synnerligen blygsam penning — — —”

Stiftelseurkunden undertecknas
Andelslagets stadgar undertecknades i Vasa den 5 november 1950 som sålunda i juridisk mening är andelslagets grundläggningsdag. Stiftelseurkunden som innefattar stadgarna för andelslaget är undertecknad av Anna Bergman och Elna Ingo för Vasabygdens marthadistriktsförbund, Tyra Holmqvist för Jakobstads marthadistriktsförbund, Rose-Marie Sandell för Syd-Österbottens marthadistriktsförbund, Senne Åsmus och Elin Hedenheim för Karlebynejdens marthadistriktsförbund, Anna Suni för Nykarleby marthadistriktsförbund, Birger Åminne och Johan Grannas för Mejeriförbundet Enigheten, J. M. Inborr och Joh. Weegar för Österbottens svenska producentförbund, Edv. Helenelund och Ivar Wahlbeck för Österbottens svenska lantbrukssällskap, Rudolf Slotte för Allmänna handelslagsförbundet, Österbottens svenska handelslagsdistrikt samt Einar Holm och Ture Granqvist för Finlands svenska nykterhetsförbund. Varje organisation tecknade en andel i det nya företaget.

Det vid andelslagets stiftande utsedda förvaltningsrådet hade följande sammansättning: fru Anni Suni, Nykarleby, fru Rose-Marie Sandell, Kristinestad, fru Tyra Holmqvist, Jakobstad, fru Ruth Sohlén, Gamlakarleby, fru Stina Geust, Vasa, jordbrukaren Joel Inborr, Pedersöre, fil. mag. Ernst August Mitts, Vasa, jordbrukaren Birger Åminne, Kronoby, lantbruksrådet Ivar Wahlbeck, Vasa, kassör Einar Holm, Jakobstad, jordbrukaren Edvard Berts, Kvevlax och läraren Harald Wiik, Malax, som ordinarie samt som suppleanter: fru Beda Forsén, Närpes, jordbrukaren Sven Storbjörk, Kronoby, jordbrukaren Alfred Smeds, Korsholm, fru Ellen Fogel, Munsala, jordbrukaren Markus Wenman, Närpes och fröken Ellen Bäckman, Pörtom.

Andelslagets första direktion bestod av lärarinnan Anna Bergman, Vasa, fru Ellen Fogel, Munsala, agrolog Joh. Weegar, Vasa, direktör Rudolf Slotte, Vasa, agronom Johan Grannas, Vasa, som ordinarie samt som suppleanter: fru Lisbeth Hagen, Nykarleby l. k. och läraren Ragnar Mannil, Vörå.

Förstoring.

[M E D L E M S B E V I S

Socklot Marthaförening
Nykarleby lk

H A R  A N T A G I T S  T I L L  M E D L E M  I

Juthbacka Semesterhem u.t.

B E N Ä M N D A  A N D E LS LA G  M E D  16  A N D E L A R  à 1.000
F I N S K A  M A R K

Nykarleby  D E N  15 mars 19 52

Al Juthbacka Semesterhem u.t.

Stig Haglund tillhandahöll
(Inf. 2018-11-21.)]

Lisa Gröndahl knyts till Juthbacka
Juthbacka semesterhem hade sålunda sina ekonomiska och juridiska grundvalar åtminstone något så när utstakade. Nu gällde det att jämsides med insamlingsarbetet — där speciellt Joh. Weegar och Johan Grannas var rastlöst verksamma — skaffa hemmet lämplig personal, främst en dugande kraft som föreståndarinna. Valet föll på socialchefen vid Vasa bomull, fröken Lisa Gröndahl, och lämpligare person hade knappast kunnat knytas till Juthbacka.

Lisa Gröndahl i varmt välkomnande pose under Juthbacka-parasoll.

Hur det kom sig, att fröken Gröndahl blev Juthbacka semesterhems första verkställande direktör, föreståndarinna och snart nog Juthbackas allt i allo — arbetsuppgifterna var liksom bekymren otaliga — redogör hon själv för på följande sätt:

”Det finns ett Juthbacka — en gammal herrgård i närheten av Nykarleby — som borde kunna bli ett semesterhem för trötta husmödrar!

Dessa ord fälldes av ordföranden för Vasabygdens marthadistriktsförbund vintern 1950 till mig, då jag för en stund satt mig ner i fröken Anna Bergmans hem för att med henne konferera om en förestående marthakvart i Vasa radio. Någonting inom mig lystrade omedelbart till hennes ord. Ett hem för trötta husmödrar — det var något som min tanke sysslat med länge, och i min dåvarande sociala befattning vid en industri konfronterades jag ju dagligen med den trötthet, sam spårades hos den dubbelarbetande husmodern. Tanken på att kunna öppna ett semesterhem för de Österbottniska husmödrarna föreföll riktig. Men hur skulle den kunna realiseras?

— Juthbacka kan bli vårt. Är du färdig att bli föreståndarinna där?
Så ljöd efter några månader Anna Bergmans röst i telefonen. Vad? Hur? Kan Juthbacka verkligen bli ett semesterhem? Hur har det blivit möjligt? Jag föreståndarinna ...?

Många sammankomster hade hållits, många projekt och kalkyler hade under de mellanliggande månaderna utarbetats, många varma och inspirerade ord hade utsåtts av för saken intresserade, insamlingskommittéer hade ordnats över hela svenska Österbotten. Jo, Juthbacka skulle bli verklighet.

Men här behövdes tro, stark framtidstro för att detta djärva försök skulle kunna genomföras.

Och jag? Inte skulle väl jag kunna tillträda en sådan befattning.
Men det blev ändå så. Juthbacka Semesterhem blev en verkighet.”

Juthbacka var en verklighet. En dröm hade tagit gestalt.