Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall

BRED VERKSAMHET

Nykarleby IK:s verksamhet under sju årtionden har ingalunda begränsat sig till några få stora byggprojekt. Där har funnits ett brett register i verksamheten, uppgifter, arrangemang, idéer, ja, allt som ger en förening liv och innehåll.

Perioder av stor entusiasm och god medvind har avlösts av tider då verksamheten gått på sparlåga, intresset sinat och entusiasmen kämpat för att överleva. Precis det mönster man kan följa i varje annan förening med en ålder upp till de sjuttio.

Den unga föreningen mötte 20-talet med en uppenbar optimism, åtminstone enligt det jernströmska brevet. ”Nu upptogs på programmet förutom fotboll även friidrott, simning och skidlöpning. Årsmöten hölls regelbundet under den tid jag vistades i Nykarleby”.

Emellertid skulle Aarne Jernstöm inte komma att vistas så länge i Nykarleby. Redan 1922 flyttade han från orten. Detta var tveklöst en stor förlust för den unga idrottsklubben, Jernström var ju dessutom en viktig förbindelselänk till seminariet, där pappan var anställd.

Efter Jernstöms bortflyttning avtog verksamheten markant. Detta intryck förstärks ytterligare av det faktum att rapporteringen till Österbottniska Posten nu blev allt sparsammare. Till detta kommer förstås den viktiga omständigheten, att alla viktiga dokument som styrelsen åstadkom inte finns att tillgå i dag.

Emigrationen tog folk

Nedgången i verksamheten i mitten av 1920-talet var ingalunda ett öde som drabbade enbart NIK. Också i andra nejdföreningar var denna period idrottsligt i en vågdal och man kan enbart spekulera i vad som var de yttersta orsakerna.

Efter en intensiv nybörjarentusiasm brukar ofta följa en reaktion, då glöden slocknar och ivern går över i sin motsats. Något sådant drabbade troligen också NIK-verksamheten under åren kring 1925.

En annan viktig omständighet var emigrationen som nu blommade upp också i Nykarlebynejden. I första hand var det fråga om en omfattande utvandring till Förenta Staterna, Kanada och Australien. Och då det i hög grad gällde ung arbetskraft som flyttade ut kom föreningslivet att påverkas.

I augusti 1924 ingick i ÖP fyra osedvanligt stora annonser som utlovade ”direkt resa” till något av de nämnda länderna. Annonserna var undertecknade av agenter i Nykarleby: Hugo Eklund, J. H. Holstius och kantor Anton Söderman. Dessa locktoner gav sin speciella utdelning och det fanns idrottssektioner i nejden som ”tömdes” på mera än hälften av sina medlemmar.

Skyddskåren arbetade för högtryck under denna tid och dess ”intrång” på idrottsklubbens verksamhet var en realitet som man mer eller mindre motvilligt fick lov att acceptera.

— Inte visste vi alla gånger så precis vem som var arrangör, huvudsaken var att vi fick vara med och sporta.

Så beskrev en gammal NIK-are situationen på 20-talet och underströk att de flesta hörde hemma på ”båda ställen”.

Nykarleby IK var vid denna tid en rätt utpräglad stadsförening, byarna hade ju sina sektioner eller rent av föreningar. Och trots att man hade sitt Kampen, torget och Espen så var man inom staden närapå sämre lottad vad gällde villkoren för en tävlingsverksamhet.

Staden och landskommunen var ännu tämligen klart uppdelad i avgränsade rekryteringsområden. Samhörigheten var inte påtaglig i en tid, då nejdidrotten i första hand regisserades av ungdomsringen och något Norra ID ännu inte fanns.

NNIF — en nejdförening

I slutet på 1920-talet insåg fler och fler idrottsledare i nejdkommunerna att ”vi räcker inte till”. Och då avsåg man möjligheterna att hävda sig i större sammanhang, rent tävlingsmässigt, och då främst i distriktsmästerskapen.

— Går vi samman till en enda förening kan vi klara oss!

Sagt och gjort: den 8 mars 1930 bildades en förening som fick det utdragna men heltäckande namnet Nykarlebynejdens Idrottsförening, i förkortning NNIF.

Föreningen skulle omfatta ”underavdelningar av alla intresserade orter inom III ungdomsringen”. Förutom Nykarleby var Jutas, Soklot, Kovjoki, Ytterjeppo, Vexala och Munsala med från starten. Borta var till en början Jeppo som dock anslöt sig något senare.

Man tillsatte en rejält stor styrelse — 15 personer! Ordförande blev Verner Casén från Nykarleby som därtill var representerat av Henry Sarlin och Hugo Gleisner.

En representationsförening i Nykarlebynejden hade kommit till — precis som fallet var 42 år senare!

NNIF hade som målsättning att ”öka slagkraften och ge en bättre konkurrens”. Man hoppades även på en förbättrad ekonomi — den som ungdomsringen förde hade råkat ”på obestånd”.

Den ekonomiska biten i sammanhanget var av allt att döma både viktig och känslig. Ungdomsringens skulder skulle man nu försöka klara av genom att ”fördela dem rättvist”. Men samtidigt var man från ringens sida en smula skeptisk till den nya nejdföreningen:

”Framdeles komma givetvis icke ungdomsföreningarna att ansvara för idrottsföreningens ekonomi”.

NNIF startade sålunda med en ansträngd, för att inte säga dålig ekonomi, och det erbjöd ju ingen ljus öppning precis!

Sex år NNIF

Många av de fromma förhoppningarna på tävlingsmässig framgång uppfylldes. Inom ett par, tre år var NNIF på topp i ett DM. I löpning var föreningen mycket stark och förbättrade i flera repriser d-rekordet på den ovanliga stafettdistansen 800 — 400 — 200 — 100 m. — Men mera därom längre fram.

Samma år (1930) som NNIF bildades tillkom också Norra distriktet som fick NNIF som sydligaste förening. Distriktet ändrade 1945 namnet och hette nu Norra Idrottsdistriktet (NID).

Med i den första distriktsstyrelsen var Henry Sarlin — i NIK-kretsar ”Kultaseppä” — som representant för nejden. Det faktum att svenska Österbotten nu delades upp i två distrikt (Vasa ID var det andra) gav NNIF:arna en stärkt känsla av att nog kunna reda sig i tävlingskonkurrensen.

Den nya nejdföreningen var emellertid stor och inte särskilt lätt att administrera. Ekonomin ingav ju redan vid starten bekymmer och någon märkbar lättnad var svår att nå. Envar förening ålades att på något sätt bidra till att förbättra representationsföreningens hushåll.

NIK ordnade 1933 en fest i Jutas med målsättningen ”för stärkande av föreningens kassa”. Och då avsågs här NNIF:s kassa. I samma veva görs emellertid konstaterandet att NNIF ”inte är någon billig förening”.

Det sannolika är att det var främst ekonomiska bekymmer som satte krokben och som bidrog till ett sakta men säkert ”sönderfall”. De enskilda föreningarna gick mer och mer in för att ordna egna tävlingar. Att det rörde sig om en tämligen tungrodd apparat bevisas också av att det blev skifte på ordförandeposten så gott som varje år. Och knappast blev det lättare av att föreningsstyrelsen 1935 bestod av 18 personer!

1936 blev NNIF:s sista år. NIK stod i tur att ordna klubbmästerskapen, men av någon anledning hade intresset i staden svalnat därhän att tävlingarna höll på att helt torka in. Runar Nyholm skriver:

”— Munsala som hade goda utsikter att få en tredje inteckning, ville naturligtvis inte att tävlingen skulle torka in, utan annonserade tävlingen att hållas i Munsala. Detta ansågs vara väl egenmäktigt. ... och endast ett fåtal deltagare från de övriga föreningarna fanns på plats”.

Därmed var NNIF:s saga all. Ur de olika beståndsdelama spirade det så småningom upp nya idrottsföreningar i nejden. Men NIK fanns ju till ”sedan förr”.

Åtta sektioner

Nykarleby IK fortsatte alltså ”på egen hand” och det förefaller som om detta skett med en utökad energi och en beslutsamhet som ville man säga: vi skall nog klara oss!

Det är också i medlet på 1930-talet som NIK låter höra av sig och sin verksamhet via information i ÖP. Protokollböcker från denna tid saknas fortfarande, men längre och kortare notiser i ortsavisan talar om vad som uträttats i föreningen.

1935 kunde på goda grunder kallas det år då verksamheten tog ny fart, ett intensivt och mångsidigt arbete tog vid. På årsmötet valde man förutom styrelse hela åtta olika grupper, i dag skulle vi tala om sektioner, med avgränsade uppgifter. (I namnuppräkningen saknas i många fall personernas förnamn eftersom man, enligt dåtida sed, angav enbart förbokstaven).

Till en festbestyrelse valdes: Lennart Blomström, Torsten Hägglund, Gunnar Rosenholm och Lennart Hägglund. Rosenholm var närmast ”lånad” från seminariet och han kom 1936 att utses till klubbens ordförande.

På nämnda årsmöte utsåg man även en grupp som kallades idrottsarrangörer: Hugo Gleisner, Paul Marklund, Raul Olson, Erik Lund och Erik Forstén. Och så behövde man idrottskontrollörer: Torsten Jacobsson och K. Helander, likaså en kvartett tidtagare: Ragnar Backman, Lennart Blomström, Torsten Jacobsson och Erik Forstén.

Klubben höll sig också med en arkivare i Tor Willman och vinteridrotten skulle skötas av Torsten Hägglund, Paul Marklund och Erik Lund. En ”gymnastiknämnd” tillsattes likaså: Paul Marklund, Lennart Hägglund, Erik Lund och Karl Forsman. Slutligen behövde man också ”arbetsledare för idrottsplanen” (och då avsågs säkert Kampen): J. Fagerholm, Torsten Hägglund, Artur Hägglöv och Runar Anttila.

Som synes: samma namn återkommer och inte byts de ut heller när den s.k. huvudstyrelsen namnges: ordförande Erik Grahn, vice J. Fagerholm, sekreterare Ragnar Backman, kassör Torsten Hägglund och ledamöter Torsten Jacobsson, Erik Forstén, Erik Lund, Birger Olson och Hugo Gleisner.

Mångsidigheten hos en rad av de namngivna idrottsledarna förstärks ytterligare då man vet att många av dem var aktiva idrottsmän.

Karleborg

I december 1935 invigdes den s.k. skyddskårsgården, vardagligt kallad Karleborg, i Nykarleby. Huset fick tidigt sin betydelse även för NIK, eftersom en del av verksamheten kunde förläggas dit. Detta gällde i speciellt hög grad s.k. publika evenemang och redan två veckor efter invigningen kunde denna ÖP-annons läsas:

”Stor karneval i skyddskårsgården i Nykarleby lördagen den 21 december kl 8—1 (?) e.m. Carioca. Nykarleby Idrottsklubb”.

I slutet på 30-talet breddar NIK ytterligare sin verksamhet. Fotbollen har av allt att döma tagit sig en paus för att nu återvända och som en nyhet antecknas nu en bandysektion. Runar Anttila, Joel Nordling och Hugo Gleisner, tog sig an fotbollssparkandet medan Nils Granberg, Armas Pihiainen och Mauritz Sigfrids skulle svara för bandyns debut i klubben.

Täta personbyten på olika poster i en styrelse brukar ofta kunna tolkas som en följd av korsdrag på belutsnivå. Speciellt långvariga blev inte de olika mandaten, men ett prima undantag utgjorde Runar Anttila som satt decenniet ut på ordförandeposten.

Vinterkriget satte sin ofrånkomliga parentes kring verksamheten i klubben. När kriget väl var över vårvintern 1940 kom arbetet småningom i gång. Betecknande för situationen var att föreningen höll årsmöte i juni mot det traditionella i februari. Och riktigt som förr blev det inte på ett tag, bl.a. låg fotbollsverksamheten nere hela året.

Men innan verksamheten hunnit riktigt rota sig kom nya krigsår och därmed ett långt uppehåll i verksamheten. Betecknade var att 1942 då NIK arrangerade NIDM på skidor så gällde tävlingsklasserna enbart juniorer under 18 år, oldboys över 45 och damer. — Sedan hjälpte det inte att göken hördes i Forsby redan den 24 mars, det rådde oår i landet ändå.

͸ Ett medlemskort var på sin tid en betydande handling, nästan som ett legitimationskort. Här ses Hugo Nybäcks medlemskort av år 1938.

Ambitiös omstart

1945 kunde klubben åter kalla till årsmöte. Traditionellt borde en årsberättelse framläggas, men detta fann styrelsen överflödigt ”emedan verksamheten varit så ringa”. Samma omdöme gavs på många föreningsårsmöten just det året.

I många stycken var det att börja om från början. Här och var i sektionerna fanns luckor som nu måste fyllas efter kamrater som aldrig återvände från kriget. Men den beslutsamhet som krävdes för en omstart, den fanns där.

Armas Pihiainen valdes till klubbordförande och med sig i styrelsen hade han: Gunnar Vilkman, Erik och Gunnar Backlund, Paul Backman, Villiam Hellund och Bertel Hägglöv. Man tillsatte en festbestyrelse som visserligen krympte till att omfatta endast två damer, ordningsmän och kontrollörer utsågs och nödiga sektioner besattes.

Många av klubbens unga medlemmar ville ”ta igen” något av de förlorade åren och som aldrig förr ordnades det danser. Ja, dansivern var nog större än någonsin tidigare. 1946 var NIK dansarrangör hela 16 gånger! I Karleborg eller också ”på bryggan vid Andra sjön”.

Men det var ingalunda klackarna i taket hela vägen. Klubben visade sig nu kapabel att visa upp ett brett program: allt från revyspel till orientering. Och ambitionen var stundom så frodig att verkligheten inte hann med alla gånger. En målsättning var att man skulle hålla månadsmöten regelbundet med rikhaltiga program. 1946 orkade man med fyra, men vackert så.

1946 valde årsmötet Stig M. Ingo till ordförande och det valet kom i hög grad att verka befrämjande för bl.a. orienteringen. Och så skulle man börja — boxas! En kombinerad sektion, gymnastik-boxning, tillsattes, Ernst Jouper blev sektionsbas och han skulle få bistånd av Helge Söderlund och L. Holmsten. I förkortningar uttryckt så valde man ännu sektioner för boll, friidrott, skidning, orientering, dam och fest.

Tiderna var dock kärva och snåla och när gymnastikövningar skulle sätta i gång fick man till annonsen foga: ”Ett mindre antal gymnastikskjortor och byxor utlånas.

Entusiasmen dalar

Den starka entusiasmen, närd av en uppdämmad livsglädje, fick sitt utlopp åren efter kriget, men nu började glöden svalna. Den kärva vardagen tog vid och ett föreningsengagemang kändes inte längre lika angeläget. Samma oblida öde drabbade egentligen alla ”frivilliga” föreningar i slutet på 1940-talet: den optimistiska verksamhetsplanen fick inte en lika omfattande årsberättelse!

En bidragande orsak till att verksamheten tunnades ut berodde på att många medlemmar tvingades söka sig utkomst på andra orter, inte sällan i Sverige. Några bortflyttningar från orten hade sin effekt, paret Ruth och Nils Lindholm, de stora orienteringsentusiasterna, lämnade Nykarleby som även miste simentusiasten Ragnar Nordström.

Årsmötet 1948 höll på att bli ett verkligt krismöte. Stig M. Ingo motsatte sig bestämt ett återval och ingen ville ta över. Efter ett långt parlamenterande lovade så Ernst Jouper att ”rädda situationen sedan mötesdeltagarna lovat honom sitt fulla stöd”.

— Det måste ett större intresse till om det skall gå, yttrade Jouper.

Men stödet var inte det rätta och efter ett år avgick Jouper och nu steg Eliel Eng till. Också han fick pröva på att jobba i snålblåsten och betecknande är att året efterlämnade endast ett protokollfört sammanträde. Men så med ens lossnade det och 1950 innebar inte enbart början på ett nytt decennium, där kom också verksamheten in på en ny bog.

[Kapitlet Lucian lyste upp tidigare publicerat.]

Ja, se pengar ...

Nykarleby IK har, i likhet med alla andra idrottsföreningar, nogsamt fått erfara vilken trogen följeslagare den ansträngda ekonomin är. År efter år har styrelsen fått diskutera och kalkylera sig fram till lösningar och aktiviteter som skulle ge pengar.

Den äldsta och egentligen mest äkta inkomstkällan var förstås medlemsavgiften. Under en lång följd av år var detta den enda vägen att få in pengar för verksamheten.

Tämligen tidigt yppade sig dock svårigheterna då det gällde att driva in årsavgifterna. Ville man ”protestera” mot den verksamhet som klubben bedrev, ja, då lät man bli att betala avgiften. Och hade man väl tappat kontrollen och greppet om medlemmarna så sinade källan snabbt.

Via olika nöjesarrangemang kunde man dock hjälpa upp det hela och så pass tidigt som 1921 ordnade NIK en ”humoristisk afton” i Jeppo.

Tidigt praktiserade föreningen ett system som gick ut på att ”förlänga” ett tävlingsarrangemang, det må då ha gällt vinter eller sommar, med en kvällsunderhållning, en soaré. På denna punkt var NIK verkligen i en gynnad ställning, då seminaristerna fanns att tillgå och bidra med programinslag. Eller: vem kan tänkas stå bakom en kvällsfest då publiken bjöds på stråkkvartett, kvartettsång, violinsolo, solosång, duettsång, diktläsning och kåseri?

Dansverksamheten på 1940-talet har tidigare berörts. På 50-talet var det tidvis ytterst populärt med fester i den s.k. Karusell-stilen. Enbart 1952 ordnade NIK sex sådana arrangemang, alla publikdragande. Med i programmet återfanns bl. a. Munsala-Snoddas (Ejdeland) som var mycket omtalad på den tiden och så föreningens egen rolighetsminister Håkan Granqvist.

1965 bildades ett s.k. dansandelslag — ett slags förregångare till NNUF — och NIK utsåg Lars Markkula till sin representant. I en senare planeringskommitté representerades klubben av Håkan Anttila.

”Tippa genom NIK”

1940 startade tipstjänsten i vårt land — till en början hette företaget Tippaustoimisto — och Nykarleby IK hade den goda smaken att haka på nästan omgående. Redan i februari 1941 kunde ÖP-läsarna få del av denna annons:

”Gynna ortens idrottsförening! Tippa genom NIK.

Tipsresultatet finns till påseende i skådefönstret varje söndag kväll. Ombud: Armas Pihiainen”.

Därmed startade ett mycket intressant kapitel ifråga om NIK:s fögderi. Detta med tipsombud har genom nästan fem årtionden varit en osedvanligt pålitlig källa, när det gällt att försöka fylla på i föreningskassan. Också om överskottet inte alla år varit så överhövan stort så har det ändå funnits där som en slags garant. Av en helt avgörande betydelse i detta sammanhang har de ansvariga tipsombudens insater varit. Här om någonsin kan man tala om ett förtjänstfullt arbete.

1945 flyttade ”NIK:s tipstjänst” till Haglunds butik och omsider fick Holger Haglund en speciell belöning i Tipsbolagets tävling — 100 000 mk eller en Spanien-resa! Det året (1960) gav ombudsmannaskapet 91 000 mk till föreningens kassa.

͸ I början på 1960-talet flyttade NIK:s tipstjänst över till Esso i staden och Mildred Sundkvist inledde sin viktigastr roll som ombud åt föreningen. I sanningen en pengavärd insats!

1961 flyttade tipsagenturen till Esso och det var också här som NIK skulle finna en av sina allra duktigaste medhjälpare — Mildrid Sundkvist. Bland de många goda tipsåren kan 1976 tas som ett exempel: 76 500 mk i netto åt klubben.

En annan väg att stärka ekonomin på var via anskaffningen av tidningsprenumerationer. Här var konkurrensen stundom rätt hård och nettot kunde variera kraftigt från år till år. För att höja medlemmarnas insatser ordnade man en tävling mellan ombuden och sålunda kom Erik Sund ”överlägsen etta” år 1964.

Så sent som 1983 kunde kassören räkna in 24 488 mk och årsberättelsen skrev: ”Ombuden har gjort ett gott arbete Mona på Sparbanken har skött inkasseringen”.

Taxeringskalendern uppenbarade sig 1958, till en början enbart för staden, två år senare utökad att omfatta även landskommunen. Också här fanns pengar att hämta, allt i relation till den insats försäljarna svarade för: 1960 44 000 mk.

Också om man på styrelsehåll vetat det länge så kom bekräftelsen allt oftare: enbart medlemsavgiften är inte mycket att bygga verksamheten på. Och årsavgiften var vekligen blygsam och som exempel kan nämnas att den 1961 gav trettondelen av vad enbart tipsprovisionen gav! Ja, under goda tips- och prenumerationsår kunde nettot jämställas med det bidrag som kommunerna stod för. Inte sällan fick man via ombudsmannaskapen in hälften av de inkomster verksamheten krävde.

Med detta som bakgrund kan man hävda att en arbetsvillig och väl fungerande ombudskår har varit en omistlig tillgång för NIK. Ett faktum som säkert har giltighet ännu i dag.

Vid sidan om de mer regelbundna inkomstmöjligheterna har NIK förstås gjort en rad andra försök att stärka kassan. Med varierande resultat.

1962 gick föreningen som medarrangör in i något så exotiskt som ”venezianskan”. Utdelningen blev emellertid mager — ”p.g.a. ett misstag sköts 400 mk av nettot upp i rök i form av fyrverkeripjäser”.

Försök med bingo har förstås också gjorts och 1972 spelade man på fyra månader in 12 000 mk. Man hade lyckats engagera stadsdirektören Börje Nygård för aktiviteten och i protokollet hette det att ”han visste hur slipstenen skall dras”. Här räckte emellertid inte uthålligheten till och två år senare var man beredd att lägga bingon åt sidan.

͸ Mona Ström har varit den pålitliga hjälpredan när det gällt att inkassera bl.a. prenumerations-avgifterna. NIK har försökt sig på olika vägar att stärka kassan.

Av kommunens kaka

Under den senare delen av 1940-talet fick idrottsföreningarna en möjlighet att anhålla om s.k. alkoholvinstmedel. Ett större projekt, typ sportplansbygge, kunde ge en betydande slant, men också traditionella ”idrottsändamål” kunde ge utdelning. Som exempel kan här nämnas att NIK 1950 erhöll 40 000 mk i verksamhetsbidrag.

Senare kom det att handla om s.k. tipspengar, något som klubben blev delaktig av för bl.a. förbättringsarbete på sportplanen. När det så gällde kommunernas mer direkta anslag kan man tala om ”ordning och reda” först i och med att kommunerna tillsatte speciella idrottsnämnder.

1951 utsåg såväl staden som landskommunen sin första idrottsnämnd. Till stadens premiärnämnd hörde: Ingmar Jouper, J. W. Mauritzen, Runar Ingberg, Johannes Åbonde och Bjarne Lundqvist. Landskommunens första nämndledamöter var: Eliel Eng, Ture Nordlund, Birger Sjöholm och Elsa Östman. Man kan förmoda att det var de många uppgifterna kring den nya sportplanens tillkomst som bidrog till att nämnder tillsattes och det kommunala engagemanget ökade.

͸ Nils Sundkvist kom för 50 år sedan in i klubbens styrelse som en initierad representant för den anrika Soklot-idrotten. I arrangörsuppgifter återfanns Sundkvist under flera årtionden.

Under hela 1950-talet var det ännu inte någon regel att idrottsföreningarna skulle få kommunala bidrag. Traditionen skapades nog först på 60-talet, sannolikt som en följd av föreningarnas envetna uppvaktningar. Man kunde på föreningshåll med allt större fog hävda att verksamheten var ”samhällsvänlig och nådde mångas bästa utanför egna föreningen”.

Till denna katergori kunde man inräkna skridskobanan. Den må sedan ha varit anlagd på ån, på torget eller som granne till polistationen. Där fanns garanterat ett objekt som krävde stöd och insats, inte enbart av föreningen.

Ett mönster i samhällsstödet gick ut på att föreningen fick ett större eller mindre startkapital — sedan skulle man själv hålla verksamheten i gång. Men vad skridskobanan angick så var inte en vinter den andra lik och 1961 konstaterade NIK-styrelsen: ”Ifall staden inte beviljar mera än 110 000 mk för skridskobanan kommer klubben inte att ta hand om banan”.

Klubben hade sina sura erfarenheter att visa på: 1960 blev enbart underhållet av skridskobanan dyrare än fotbollsverksamheten under hela säsongen!

”Musikkväll: 50 p”

Men barnen och med dem föräldrarna ville ha en skridskobana som låg centralt och bra till. Och föreningen åtog sig än en gång ansvaret, men fick ett icke obetydligt bekymmer att klara av. Kostnadsmässigt ville det hela inte gå ihop.

Fjärde paragrafen på ett styrelsesammanträde i december 1963 ger följande ”prislista”: ”Biljettpriserna för skridskobanan fastställdes till 6:— för 1949 födda och senare 3:50, för 3:dje barnet betalas 1/2 avgiften oberoende på ålder. Kvällsavgift 50 penni för musikkvällar, övriga kvällar 20 penni”.

Inte så enkelt att vara biljettförsäljare precis!

͸ Skridskobanan hörde under många år till klubbens både bekymmer och glädjeämnen. Den frivilliga insatsen var en förutsättning för att banan skulle hållas i skick. Denna bana låg ungefär där ämbetshuset finns i dag. [Skridskoåkning av Lars Pensar och Jorma Metso samt av Folke Holmström.]

Utvecklingen gick dock i den riktningen att samhället iklädde sig ett allt större ekonomiskt ansvar. Tillkomsten av ex. Idrotts- och ungdomsgården var ett typexempel på samhällsengagemang, men alltfort kan man tala om ett betydande risktagande för föreningen.

1967 skulle NIK bidra med 10 000 mk till Idrottsgården och ”styrelsen gick i borgen för lån på 2 500 mk för att kunna fullfölja beslutet om bidrag till Idrottsgården. Ny insamling planeras”.

När tanken på att anställa en idrottsledare för sommarmånaderna väcktes 1970 fick man inte kommunerna med i projektet. Dock ville föreningen inte överge tanken och så anställde man Leo Österback ”på försök”.

Följande år var Ralf Storgård (senare i Malax) idrottsledare under tre månader. Nu tog både staden och landskommunen del i kostnaderna och räknade fram att man skulle bidra enligt 1:90 mk/mantalskriven invånare.

I och med tillkomsten av nejdföreningarna IFN och IF Minken och framför allt kommunsamgången skedde en omfördelning av ansvaret, i synnerhet då det ekonomiska. Schematiskt uttryckt kunde man säga att kommunen åtog sig ansvaret för tillkomsten och underhållet av olika idrottsanläggningar, medan föreningarna skulle stå för bruket av dem, alltså verksamheten.

Men samhället finns också med när verksamheten skall bekostas, dock inte med belopp som skulle kunna betecknas som speciellt stora. 1977 fick NIK 12 000 mk i verksamhetsbidrag, men det beloppet hade tio år senare inte vuxit sig större än till 30 000 mk.

Dock: det ”kostar” att hålla verksamheten i gång. De allra senaste åren visar hur kraftigt NIK-verksamheten expanderat. Budgetförslaget 1986 hade 187 000 mk för den direkta idrottsverksamheten, 1987 var man uppe i 230 000 mk för att 1988 stanna vid 315 000 mk.