Uteliv – barndomsminnen från Nykarleby


Del 2

Vinter med snö och is

av

Folke Holmström

 

N

ågon undrar kanske vad som har hänt med barndomens vintrar då snön låg vit och Finland tillhörde världens bästa nationer på skidor. Kölden bet i knutarna, vattnet frös i ledningarna, röken bolmade ur skorstenarna och alla jular var vita. – Var faktiskt alla vintrar på den tiden så extremt kalla och snörika som det påstås? Förmodligen inte, men det har vi glömt eller förträngt, eftersom vår hjärna fungerar selektivt och bara lagrar det vi vill minnas. Och detta gäller naturligtvis inte enbart klimatet, utan också sådant som vi upplevde som barn.


T

ill mina tidiga vinterminnen hör i alla fall kälkåkningen i Apoteksbacken. Backen ansågs barnvänlig eftersom den var relativt flack och jämn. Dessutom hade den ett centralt läge, vilket uppskattades av såväl barnen som deras föräldrar. För att öka farten isvallade vi ibland backen och tävlade om vem som kunde glida längst ut på älven. Det var tillåtet att ta sats och stilen var fri, men största betydelsen för resultatet hade nog kälkens medar, som helst skulle bestå av järnskenor och inte av stålrör vilket min kälke gjorde. Att tävla i kälkåkning var alltså redan då en materialsport.
     En annan lämplig aktivitet, speciellt för de yngre barnen, var att åka sparkstötting. Det kunde man fördel göra antingen på isen så länge den var snöfri, eller på gatorna som på den tiden sällan sandades. Extra spännande var det att koppla ihop sparkstöttingarna i storleksordning till ett långt tåg, så att den minsta fungerande som styre. Den populäraste gatan att åka på torde ha varit Borgaregatan, men även parallellgator till denna användes också. Starten skedde uppe på Källbacken och färdriktningen var västerut ner mot esplanaden, så det gällde att se upp för eventuella andra fordon i gatukorsningarna. Några kollisioner var jag till all lycka inte med om, men däremot fick jag nog ett och annat skrubbsår då ekipaget ibland miste styrförmågan och välte på det hala och isiga underlaget. [Ännu i början på 1970-talet förekom sparktåg, men hur det är i dag vet jag inte. Däremot åker man lådbil i Borgaregatsbacken.]

 


Folke och syster Harriet (gift Gleisner) på gårdsplanen
vid Bankgatan 2. Ett växthus syns i bakgrunden.


I

skolåldern började jag intressera mig för bandy, en omtyckt vintersport som jag kom att ägna mig åt under hela min uppväxttid. En första inblick i spelets ädla konst fick jag på isen nedanför vår tomt där man tidvis försökte upprätthålla en skridskobana, vilket inte var någon enkel sak. Underhållet av banan försvårades nämligen av drivsnö som svepte in från både norr och söder, men också av att förändringar i vattennivån förorsakade sprickor i isen. För att motverka sprickbildningen sågade man ibland upp ett spår genom isen runt hela banan så att den blev flytande! Ett enormt arbete med tanke på att ytan var stor som en fotbollsplan och att arbetet skulle utföras för hand.

   
Hemgjorda skridskor och av fabrikat Nurmes.
Hemgjorda skridskor och av fabrikat Nurmes.

Innan isen på älven var tillräckligt stark sökte vi oss till stillastående vattensamlingar. Tyvärr fanns det inte speciellt många sådana att välja på, men i Skogsparken kunde man ännu för drygt femtio år sedan åka skridsko på resterna av det som en gång varit en naturskön damm. Ett annat ställe var Stennästräsket som låg några kilometer söder om staden längs med Munsalavägen. Efter skoldagens slut tog vi oss ut till någon av dessa platser och bytte i all hast om till skridskor för att snabbt komma ut på den tunna men sega isen innan det blev för mörkt.
     Vi spelade nästan uteslutande tvåmål. Utrustningen var mycket varierande. Många hade hemgjorda skridskor, bestående av en träsula försedd med järn- eller sågbladsskena, som fästes på fötterna med läderremmar eller snören. Dessutom förekom också s.k. Nurmes-skridskor, som kunde skruvas fast med en nyckel på alla skor som hade en hålförsedd metallplatta i klacken. Däremot var moderna hockeyrör mycket sällsynta. Bandyklubborna var även de oftast hemgjorda och varierade mycket både i längd och vikt. Målet markerades med att par stövlar som placerades på cirka en halv meters avstånd från varandra och som ”boll” kunde man – i brist på en riktig bandyboll – använda praktiskt taget vad som helst såsom t.ex. en trä- eller isbit.



[Älven, Nykarleby älv, vår fantastiska lekplats, skridskobana, grammofonmusik ibland på kvällarna, simplats på somrarna, äventyrliga lekar med propsar. Här samlades ”älvens barn” inför sportlovet 1950, nästan på pricken 70 år sen. Från vänster: Schäferhunden Rea, Ingun Ingo, Helena Pensar, Svanhild Åbonde, Birgitta Storå, Rabbe Storå, Lars Pensar, Brita Hyyppä född Björkman med barnen Sinikka, Seppo, och Ritva samt tecknelärarinnan i Nykarleby Samskola, Margareta Storå. ”Vårat gäng”, endel åtminstone eftersom en handfull fattas. Fotograferat av biologilektorn Ragnar Storå mellan kraftverksdammen och Storbron. Skuggan av hans hatt syns i nederkant. Förstoring.

Lars Penar tillhandahöll bild ur Birgitta Nars samlingar. (Inf. 202-02-11.)]


M

ed åren började röster höjas för att staden borde anlägga en skridskobana på landbacken. Drömmen om att en gång få spela riktiga matcher hade vuxit sig allt starkare i takt med att vi blivit bättre på att åka skridskor och hantera klubban. Månne vi skulle ha en chans att hävda oss i konkurrensen med andra bandylag? Tids nog skulle svaret komma då staden i samarbete med idrottsklubben (NIK) åstadkom en skridskobana på tomten där ämbetshuset står i dag. Trots att banan inte uppfyllde måtten för en fullstor bandyplan gick det ändå åt massor med vatten och arbete för att hålla den skick. T.ex. när snön vräkte ner var det bara för ”mokanschacke” att rycka ut med snöspadar och kvastar, och när isen skulle spolas var det andra talkoarbetare som fick träda till.

     Vintern 1957 – samma år som den fruktade ”asiaten” härjade i landet – skulle vi få vårt elddop i en bandymatch mot seminaristerna. Bataljen slutade snöpligt med storstyrk (4–11) och många sönderslagna fabriksklubbor, vilket dessvärre inte kunde skyllas på influensan. Förlusten berodde helt enkelt på vår oförmåga att göra mål. I skridskoåkning och passningsspel var vi någorlunda jämbördiga med våra motståndare, men när det gällde att slå bollen mot mål misslyckades vi ofta. Våra egna regler förbjöd nämligen slagskott på grund av skaderisken och någon målvakt fick inte stå framför de små målen då vi tränade. Dessutom var vi självlärda och saknade både tränare och elementära kunskaper i taktik. Matchen blev ändå på sätt och vis historisk, eftersom det inte blev någon revansch och då det inte heller senare kom att spelas några fler bandymatcher i Nykarleby!


T

ill vinterns aktiviteter hörde naturligtvis också skidåkning. Så fort den första snön hade fallit skulle skidorna göras i ordning. På den tiden fanns det bara träskidor och de måste regelbundet tjäras för att hållas i skick. Det gjorde man i allmänhet över öppen eld genom att först värma skidan och sedan smeta på ett lager trätjära som kokades in i bottnen. Överlopps tjära avtorkades med en trasa. Därefter värmde man också skidspetsarna för att sedan försiktigt böja dem till önskad form under avkylning.
   
Olika slags bindningar.
Olika slags bindningar.
                                          Kvaliteten på skidutrustning strax efter krigen var inte speciellt hög. Kvistfria skidor var sällsynta och därför såg man ofta trasiga skidor som hade lappats men plåtbeslag, vilket väsentligen försämrade glidförmågan. Många hade problem med att hitta lämpliga bindningar som skulle hålla skidorna på plats, trots att det fanns flera olika märken att tillgå på marknaden. Stavarna var tillverkade av trä eller bambu och försedda med stora trissor som gjorde dem klumpiga och tunga att hantera, framför allt i tävlingssammanhang. Någon speciell skiddräkt fanns inte att köpa. Däremot lanserade konfektionsbranschen s.k. skidbyxor som i kombination med vindtygsjacka lämpade sig väl för olika slags vinteraktiviteter. Det sportiga modet accepterades snabbt av både pojkar och flickor och bör betraktas som ett trendbrott framför allt när det gäller kvinnors användning av långbyxor.


S

om barn lärde man sig tidigt att stå på skidor och då var det försök och misstag som gällde. I början höll vi till på Sockenstuguberget och i Floraparken där det främst handlade om grunderna i utförsåkning. Sedan sökte vi oss större utmaningar i älvbrinkarna nedanför kraftverket. Framför allt på västra stranden, bakom Folkhögskolans elevinternat, fanns ypperliga möjligheter att visa sig på styva linan. Förutom längs ett par klassiska spår, såsom ”25-pennis- och 50-pennisspåret”, kunde man ta sig ner för branten nästan var som helst. Ofta gick det till så att en föråkare körde upp ett nytt spår, ju snåriga desto bättre, och sedan skulle resten av gänget följa efter. Om man ”känga” (ramlade) föreskrev hedern att man först måste ta upp käringen med ett stående åk för att få fortsätta till nästa spår. Trots det lär nog en och annan käringen ha blivit kvar i backarna, skulle jag tro.
   
Antti Hyvärinen.
Antti Hyvärinen.
                                                På den östra sidan av älven, vid den s.k. Backlundsstranden, ägnade vi oss också i viss mån åt backhoppning. På något lämpligt ställe i backen där det fanns ett gupp byggde vi en ”duntu” (stup) av packad snö varvad med kvistar som förstärkning. Farten togs uppifrån vägen och innan man hoppade måste stavarna släppas. Hopplängderna på några meter markerades med träpinnar. Ibland ordnade vi lagtävlingar så att ett par tre stycken hoppare bildade ett landslag. För att undvika gräl fördelades ofta nationsbeteckningarna genom lottning, eftersom nästan alla ville representera Finland.
     Inspirerade av finländarnas internationella framgångar i backhoppning i början av 1950-talet sökte vi oss till ett par andra backar där man kunde hoppa längre. En sådan fanns i ”lomon” norr om folkhögskolan. [Vykort från början av 1900-talet.] Genom att förlänga och höja överbacken med en enkel träkonstruktion som vilade på ett angränsande staket, ökade farten så att de bästa hopparna kunde göra en luftfärd på maximalt tjugo meter utan att skada sig. Den andra backen låg bakom Engs mangårdsbyggnad på Nygård. Hälleberget bildade där en naturlig och bra underbacke medan överbacken byggdes upp av stegar och plankor. Som sådan fungerade hoppbacken till belåtenhet och till utseendet påminde den t.o.m. om en riktig tävlingsbacke, men några backörnar blev det inte av oss. Den ambitionen saknades helt. Vi njöt bara av att flyga så långt som möjligt och beundrade varandras kråkhopp.


D

å jag närmade mig tonåren ökade intresset för längdskidåkning, vilket inte var så konstigt eftersom hela befolkningen uppmanades att delta i den s.k. Riksskidningen. Den ordnades årligen med början 1946 som en motionskampanj och tillika landskamp mellan de nordiska länderna. Minimidistansen var tio kilometer och att detta ansågs som om inte direkt obligatoriskt så åtminstone som var och ens moraliska skyldighet, vilket som mest resulterade i över en halv miljon finländska deltagare per år!
     Även i skolan förekom skidåkning på schemat och då det ordnads tävlingar insåg man rätt snabbt att man måste träna för att hänga med de bästa. Antagligen var det en inre tävlingslust som gjorde att jag därför ibland åkte iväg på en extra skidtur för att försöka träna upp både uthållighet och teknik. Då blev det oftast till Skogsparken där det i allmänhet fanns ett antal preparerade spår av varierande längd och svårighet som lämpade sig bra för min ålder. Någon rationell träning var det dock inte fråga om. I början minns jag att det kändes lite trist då jag oftast tränade ensam, men när föret var bra och tekniken fungerade kändes det lätt och befriande att få åka fort utan att bli trött. Under ett sådant träningspass förbyttes dock lyckoruset snabbt till en tragedi då jag i full fart åkte in i en tall med högra skidan så att den brast. Bedrövelsen var speciellt stor eftersom jag samma vecka skulle delta i en tävling med mina nyinköpta Järvinen-skidor med hickorykant. Så något svar på hur den tävlingen kunde ha slutat för min del fick jag dessvärre inte p.g.a. det harmliga skidbrottet.


I

  annalerna från 1950-talet kan man läsa om många finländska OS- och VM-medaljörer som bl.a. Veikko Hakulinen, Siiri Rantanen, Heikki Hasu, Matti Pietikäinen, Antti Hyvärinen, Mirja Hietamies och Lydia Videman. Då det arrangerades nationella tävlingar kom publiken i tusental för att hylla dessa hjältar. Men i Österbotten var det endast Gamlakarleby-spelen som kunde konkurrera med de stora skidorterna om elitåkarna, mycket tack vare fina och originella pris. Eller vad sägs om att få en griskulting som hederspris?
   
Mora-Nisse ochVeikko Hakulinen i Gamlakarleby.
Mora-Nisse ochVeikko Hakulinen i Gamlakarleby.
Som ung tonåring hade jag tjatat mig till att ensam få åka och titta på skidspelen. Själva resan var i och för sig en spännande upplevelse då jag först åkte tåg från Nykarleby via Kovjoki till Gamlakarleby och sedan buss ut till Köukarberget. Bland tusentals andra åskådare strövade jag omkring på tävlingsplatsen för att få en glimt av mina idoler. Bästa möjligheten härtill hade man på vallningsområdet där skidorna gjordes i ordning. Fortfarande minns jag den speciella atmosfären som rådde där och tycker mig ännu känna lukten av tjära och rök från stockeldarna. Och visst fick jag se både ”Mora-Nisse” och ”Haku-Veikko”, två av Nordens främsta skidkungar, men också nejdens egen skiddrottning, Eva Hög, sedermera tvåfaldig OS-deltagare och distriktets dominanta skidåkare under två decennier.



P

å det lokala planet arrangerades årligen ett antal skidtävlingar där främst byalag tävlade om någon vandringspokal. Syftet var att på så sätt öka intresset för skidåkning. Och visst ställde både unga och gamla upp då det stundade till tävling. Under ledning av en banmästare planerades och preparerades banorna, varefter en spårpatrull märkte ut slingorna med skyltar och olikfärgade remsor av kräppapper. Allt arbete gjordes naturligtvis på talko; en förutsättning för att få till stånd någonting på den tiden.
   
Antti Hyvärinen.
Bratlie skidvalla.
                                          Av praktiska skäl valde man oftast Karleborg som tävlingscentrum. Där fungerade kansliet och byffén tillfredsställande, medan de tävlande fick lov att förbereda sig under rätt primitiva förhållanden. De var nämligen hänvisade till vestibulen eller festsalen, ty några egentliga omklädningsrum med tvättmöjligheter fanns inte. För att avlägsna t.ex. klister och annan skidvalla från händerna smordes de först in med en medhavd smörklick, som fungerade som lösningsmedel, och avtorkades sedan med tidningspapper. Skidvalla var för övrigt en bristvara och många fick ty sig till egenhändigt tillverkade blandningar i stället för dyra industriprodukter.
     Olyckligtvis låg Karleborg på den östra sidan av älven, vilket innebar att man måste ta sig över isen med risk för att flödvattnet kunde ställa till förtret. Ändå var detta nödvändigt eftersom terrängen mellan Skogsparken och Andrasjön ansågs vara tillräckligt varierande och krävande för den här sortens skidtävlingar. Efter avslutad tävling följde prisutdelning i festsalen där de främsta i de olika åldersklasserna premierades med små anspråkslösa pokaler och fat av alpacka eller plåt. På kvällen ordnades ibland t.o.m. skidbal. I hård konkurrens med de kringliggande byarna lyckades också staden några gånger ta hem segern i kampen om den av Westerlund donerade pokalen och 1956 var året då även jag ingick i det segrande niomannalaget.


U

nder vårvintern fick man ibland uppleva både kalla nätter och soliga dagar då det skira nordiska ljuset skapade skarpa kontraster i naturen. Flanörer på gatorna i Nykarleby kunde i solskenet se rader av istappar hängande ner från hustaken, droppande och vackert glittrande i regnbågens alla färger. Dagsmejan tärde också hårt på snön och framhävde lukten av jord och växter som legat gömda under snön där barmarken nu tittade fram. Det hade blivit dags att ta farväl av vintern och önska våren välkommen igen.

 

Folke Holmström (januari 2007).


Läs mer:
Del 1, Sommar vid vatten och hav.
Idrott och lekar av Einar Hedström.
(Inf. 2007-01-09, rev. 2020-10-31 .)