En halvsekellång
fotbollskrönika
från Nykarleby

av

Folke Holmström

Någon har kallat fotboll för ”ett spektakel med medeltida traditioner” [eller ...]. De tidigaste anorna från ett spel som påminner om dagens fotboll kommer dock från Kina, där man i förhistorisk tid utövade ”cuju” vilket betyder sparka. Ändå var det i Europa och då främst i England som lagspelet med fotboll utvecklades under 1800-talet. Från att ha varit en brutal kamp om en läderboll, som utkämpades på gator och torg utan några egentliga regler, ändrade sporten karaktär då den togs upp av vissa engelska internatskolor. Syftet var att med bollens hjälp fostra överklassens söner till gentlemän som kunde behärska sig och spela rent utan att vinna till vare pris. Dessutom skulle spelarna ha amatörstatus och gärna spela matcherna utan publik!

Till Finland torde fotbollsspelet ha kommit omkring sekelskiftet och 1907 grundades Finlands Bollförbund. Tio år senare grundades också Nykarleby Idrottsklubb (NIK), som enligt annalerna genast nominerade två lag för ”fotbollssparkning” och därmed lade grunden för fotbollsspel på orten. Den ambitiösa starten blev emellertid kortvarig p.g.a. krig och värnplikt, men i början på 1920-talet återupptogs fotbollsintresset på nytt med nya krafter.

Våghuset finns numera vid Borgaregatan.

I konkurrens med andra aktiviteter, kanske främst friidrott, hade fotbollen återkommande upp- och nedgångsperioder. Orsakerna har ofta varit desamma, nämligen brist på spelare, tränare och ledare. Ändå har det spelats fotboll i staden om än med större eller mindre framgång. Därom vittnar såväl skriftlig som muntlig redovisning. Som ett exempel kan nämnas att då NIK-fotbollen i början på 1930-talet hade en svacka skötte skyddskåren om fotbollsverksamheten. Dessutom ordnades ”propagandafotboll” i form av matcher på seminariets plan mellan lag sammansatta av stadens ”gamla hajar” och lärarkårens ”hjältemodiga pedagoger”. På så sätt kunde man temporärt öka fotbollsintresset och gå vidare mot nya utmaningar.

Förutom lokala matcher spelades mera sporadiskt en del vänskapsmatcher mot lag från grannstäderna i norr. Först i mitten av 30-talet organiserades fotbollen i form av seriespel. NIK deltog med framgång i den s.k. Bygdeserien, där bl.a. lag från Jeppo och Oravais deltog, vilket visade att fotbollen nu hade vunnit terräng även på landsbygden. Efter ett par år avancerade laget till den högre serien — Landsortsserien — och kunde med beslutsamhet och hemmapublikens helhjärtade stöd hålla sig kvar i serien till krigsutbrottet.

Efter vinterkriget återupptogs seriespelet på nytt och laget klarade sig hyfsat. År 1945 gjordes internationell debut då representationslaget tog en tripp till Haparanda i samband med en seriematch i Torneå. Matchen förlorades visserligen med 5—2, men redan följande år fick man ”revansch” när ett engelskt lag som besökte Nykarleby sensationellt besegrades med samma siffror.

Men trots dessa ”vitamininjektioner” skulle det behövas ytterligare åtgärder för att få fart på fotbollsverksamheten. Och alltför länge behövde man inte vänta, ty 1948 fick NIK en lokal konkurrent med fotboll på programmet då Nykarleby Idrottsbröder (NIB) bildades. Några NIK:are flyttade över till den nya föreningen, men dessa ersattes efter hand med debutanter. I den lokala tidningen (ÖP) presenterades spelarna i tur och ordning med namn och bild. För att ytterligare bredda intresset för fotboll utkämpades århundradets match mellan stadens ”ungmör” och ”kärringar”. De olika insatserna ledde sedan till att klubbens representationslag efter ett bra genomfört seriespel (1949) även lyckades kvalificera sig till Landskapsserien. Men något spel i den högre serien blev det tyvärr inte p.g.a. ”Sverige-febern som grasserade bland de äldre spelarna”.

I stället skulle det satsas mera på juniorerna som ju utgjorde den potentiella resursen för spel i seniorlaget. Själv var jag då en tioårig pojke som likt flera av mina kamrater var intresserad av fotboll. Vi höll oss ofta framme när det drog ihop sig till match på torget. Där kunde små och flinka händer hjälpa till med att kalka spelplanen och kroka upp näten till målburarna. Under pågående matcher och på träningar fungerade vi också som ”takapiru”, d.v.s. hämtade bollar som missat målet och i värsta fall hamnat bland brännässlor på andra sidan gatuplanken.

Roosas lindon. Mot nordost.

För att få sparka fotboll måste vi dock söka oss bort från torget och då blev det ofta till ”Roosas lindon” på Källbacken. Denna sägenomspunna äga, omgiven av en hög stenmur och skuggande träd, utgjorde stadens bästa ”gräsplan” trots vissa ojämnheter och en stor stenbumling, som ibland effektivt hindrade bollens framfart. Ett annat problem var avsaknaden av riktiga fotbollar. I stället för läder och gummiblåsa användes tidningspapper som formades till en lagom stor boll ombunden med ett snöre. Hållbarheten var därefter och det kunde gå åt åtskilliga bollar innan dagens övningar var till ända, vilket i allmänhet inträffade först vid solnedgången.

Gymnastikfesten i samband med invigningen av sportplanen1950.

Under hela min barndom på 40-talet var det främst lindor och löten som användes för idrottsliga aktiviteter både i staden och i kringliggande byar. Drömmen om en modern sportplan hade dock hela tiden levt kvar bland såväl aktiva som beslutsfattare. Och på hösten 1945 kunde en planeringskommitté presentera ritningarna till en ny plan i korsningen mellan Munsalavägen och vägen till Andra sjön. På grund av olika orsaker skulle det dock dröja fem jobbiga år innan den halvfärdiga anläggningen kunde invigas i samband med gymnastikfesten sommaren 1950.

Inträdesbiljett till gymnastikfesten 17—18/6 1950. Tilhör Lars Pensar.

Trots goda yttre förutsättningar med spel på gräs blev det i början på 50-talet många ”fatiår” för seniorernas del. Däremot gav satsningen på juniorerna bra resultat och klubben kunde tidvis delta i seriespelet med lag i alla fyra åldersklasser. Positivt var också att byafotbollen nu organiserades till seriespel. — Tack vare denna verksamhet, som fortsatte in på 70-talet, kunde många unga talanger upptäckas och successivt rekryteras till representationslaget. — Detta bådade alltså gott för framtiden. Och 1957 kunde seniorlaget för andra gången i klubbens historia först vinna distriktsserien och därefter kvalet till Landskapsserien. Vistelsen där blev dock kortvarig och efter endast två säsonger degraderades laget. Detta berodde till stor del på att flera nyckelspelare antingen hade flyttat från orten eller avslutat sin karriär.

Klubbens verksamhet var nu inne på sitt femte decennium och det var dags att försöka hitta ett nytt koncept för att komma igen. Publiken bjöds på internationell fotboll då Skellefteå IF gästade staden och NIK vann övertygande matchen med 8—4. För juniorerna ordnades tekniktävlingar och i landskommunen var intresset för byaserien som störst. För representationslaget uteblev dock framgångarna och en 50-årig fotbollshistoria var ytterst nära att ta slut, vilket framgår av en rubrik i ÖP våren 1967: ”NIK tvingas sluta med seniorfotbollen.”

Hur det sedan gick faller utom ramen för denna krönika, men så mycket kan avslöjas att fotbollen även denna gång överlevde den akuta krisen. Tack vare idrottsgården förbättrades träningsmöjligheterna avsevärt och då friidrotten överfördes till IFN (IF Nykarlebynejden) samt skidåkning och orientering övertogs av IF Minken, kunde de personella och ekonomiska resurserna satsas på fotboll. NIK hade därmed funnit sin nisch och kunde ca tjugo år senare glädja sina trogna ledare, tränare och supportrar med spel i division 2 på den nya idrottsarenan — Skogsvallen — invid idrottsgården.

... en sport för gentlemän utövad av busar i motsats till rugby som är en sport för busar utövad av gentlemän.

En minnesvärd händelse i NIK:s historia är när Jan Widd i början på 1970-talet sköt ner några änder med fotbollen. Själv har jag inte stått för några minnesvärda bedrifter. Sommaren 1976 var jag andra lagets målvakt och spelade en match mot Munsala, som vi vann.