Minne ur det förgångna

Vår stad har, som de flesta andra, drabbats av olika katastrofer och bakslag. Till de mera genomgripande kan vi räkna Stora ofreden 1714─1721, då en stor del av befolkningen flydde till Sverige samt stadens brand 12─13 januari 1858, då den gamla stadens viktigaste delar förstördes.

Vid tiden för branden omfattade stadsplanen öster om älven c 43 ha. Antalet tomter var 126. Långggatorna var fyra och tvärgatorna jämte gränder tjugo. Trångboddheten var stor, fastän inga egentliga parker fanns. Den omtalade Fåfängan (= Lithéns trädgård) bestod av tomter, som utnyttjades som park och trädgård.

De ståtligaste husen i två våningar, låg kring torget, som då var belägen där apotekstomten nu är vid Kyrkogatan. Genomfartstrafiken sneddades diagonalt över torget, förbi rådhuset. Den intresserade får en god uppfattning över hur torgbebyggelsen såg ut, om han gör ett besök på Kuddnäs och där studerar Gästrins modellhus.

Ett av husen väcker just nu mitt särskilda intresse, nämligen rådhusets norra granne, vilket ägts av Topelius svärfar, Isak Lindqvist.

År 1965 byggde vår familj hus på Källbacken vid Mathesiusgatan, som då var rätt smal, stenig och delvis buskbevuxen. En av våra nya grannar blev den för äldre stadsbor bekanta hurtfriska skomakaren Alfons Marklund. Vi hade goda relationer och en dag bad han mig komma hem till honom för att ta en titt på en märklig sten, som han dragit hem på en dragkärra från skogen intill. Från Alfons väg ledde en ägoväg norrut till bl.a. den Rooska lindan med de vackra stengärdena. Stenen hade Alfons funnit, om jag inte minns fel, i en ”roskgräv” där intill vägen.

• Mycket tyder på att stenen härstammar från tomt nr 41. CEE betyder antagligen Carl Edvard Ekholm som ägde huset vid tiden för stadens brand, tror Pehr Tonberg.

Men stenen då? Det är en vackert huggen granitsten med en del inskrifter. Med Alfons diskuterades, om den möjligen varit gravsten, ett röse eller något liknande. Vi kom inte längre i våra funderingar än så. Alfons reste stenen på sin tomt under äppelträdet. De nya husägarna, Else-Maj och Krister Sämskar tyckte den påminde för mycket om en gravsten och flyttade den åt sidan.

För någon vecka sedan kom jag ihåg stenen och tog en närmare titt på den. De tydliga inhuggningarna är N° 41 och initialerna CEE. Följande morgon kom jag att tänka på den gamla stadsplanen som hänger inramad på en vägg. Det sannolikaste är att vi här har att göra med en kvarleva från den gamla staden. Tomt 41 jämte byggnad sålde Lindqvist 1846 till CEE = Carl Edvard Ekholm, som ägde huset vid tiden för stadens brand. Vi har sannolikt att göra med en tomt eller råsten. Ekholm flyttade till Oravais 1863 och till och till Helsingfors 1866.

Hur hamnade stenen på Källbacken, som låg utanför den dåtida bebyggelsen? Min teori är, att då tomterna städades efter branden och staden fick en ny stadsplan (Edelfelts), så hade man ingen nytta av stenen, utan den forslades bort som överflödig för att senare inte bli till förfång.

Else-Maj och Krister har lovat, att stenen gärna får föras bort. Men vart i så fall? Den har ett stort intresse genom att den hör till tiden före branden. Den har en viss anknytning till Z. T. En placering på Kuddnäs eller vid museet vore tänkbar. Stenar kan tala.