När den gamla topeliuska familjevagnen för femton år sedan transporterades per järnväg från Nykarleby till Malm station och därifrån vidare med häst till Hertonäs museum, ville jag i egenskap av museets intendent själv följa med på dess sista landsvägsresa. Kusken såg frågande på mig, skulle han verkligen kliva upp på den höga kuskbocken? Men då jag med en reskamrat tog plats i vagnen, klev han resolut upp och lät hästarna sätta i gång. Medan jag satt där bekvämt tillbakalutad i den gamla vagnen, oberörd av de mötandes växlande miner av förundran och förfäran, uppstod hos mig tanken att en gång färdas i den gamla skramlans spår längs den minnesrika landsvägen Helsingfors—Kuddnäs.

Jag hade nyligen avslutat redigeringen av Topelius' dagböcker och blivit förtrogen med hans resor mellan hemmet och universitetsstaden. Jag mindes min mors berättelser om de färder hon och hennes systrar voro med om på 1850—60-talen, i den gamla vagnen, som förde dem till deras farmors vita gård, där det ständigt var vår och gröna sommarhagar, där solen aldrig gick ned »och som en dag var själva natten».

Genom dagböckerna hade jag lärt mig de passerade socknarnas, byarnas och gästgivargårdarnas namn. De hade nästan fått en mytisk klank i mina öron, och landsvägen, som band dem samman, låg alltjämt på sin gamla plats och lockade mig ut på upptäcktsfärd i ett förgånget tidevarv. Min avsikt var först att färdas med häst och vagn, men jag insåg snart, att ett försök att på delta sätt »rekonstruera» en resa för femtio eller hundra år sedan, vore dömt att misslyckas. Hela det gamla gästgivarsystemet med korta skjutshåll och täta hästombyten existerade ju ej mera, och att färdas med samma hästar hela vägen fordrade så mycket tid som ingen i våra dagar har till sitt förfogande. Det skulle ha blivit en räcka besvikelser, som skulle ha resulterat i ett konstaterande av att 1930-talet icke är 1830-talet. Nej, det skulle inte bli någon pilgrimsfärd med sentimentala betraktelser över »heliga» orter. Inte heller skulle det bli en vetenskaplig forskningsfärd med noggranna undersökningar av allt, som kunde ha givit litterära impulser och idéer. Det skulle bli en lustresa i bil med fartens tjusning i blodet och utan illusioner om att allt var som för hundra år sedan. Landsvägen skulle bli den röda tråd, som förband nuet med det förgångna, och de gamla gästgivargårdarna, i den mån sådana funnos kvar, skulle bliva bilder, som döko upp ur historien och visade för en bilande turist av år 1934: så här ungefär såg det ut.

Med dessa lindrigt maktpåliggande avsikter tog jag alltså en solig morgon i mitten av juni år 1934 med tvenne reskamrater bilägaren-chauffören och fotografen — plats i en bekväm kupé, och alls icke någon »torturmaschin», vände »näsan mot norr» och sade farväl åt »det levande och dock döda, det muntra och likväl tråkiga Helsingfors». Inga »punschtårar» fuktade våra läppar i avskedets stund, ingen »lähtörypy», inte ens ett glas portvin, celebrerade vår avresa, men solen sken på en molnfri himmel, och »hjärtat slog fritt och glatt». Farväl du snöda värld och »klatsch Brunte!». Vi passerade det forna Tavasttull, där de gamla gränsstolparna av sten ännu stå kvar, och styrde ut på den minnesrika landsvägen. Resans s. a. s. tyngdpunkt låg norr om Tavastehus, så att begynnelsen kunde tagas, om icke med den största tillåtna hastigheten, så dock med en fart, som ännu för trettio år sedan hade ansetts för svindlande. I fickan hade jag en förteckning över tre och trettio gästgivargårdar, som under resan skulle uppsökas, och i kappsäcken Topelius' dagböcker och noveller, som innehöllo nödiga upplysningar om dem alla. Jag nämner endast i förbigående de första rastplatserna för att något utförligare kunna skildra de mera betydelsefulla längre fram. Vi passerade tätt förbi det första hästombytet Brobacka i Helsinge kyrkby, känt för sin goda mat och sin rätt väl försedda vinkällare. I Skavaböle (Tusby), som fordom ofta erbjöd första nattkvarteret, var det omöjligt att finna den rätta gästgivargården, men i Nuckars (Nurmijärvi) hade vi bättre tur. På en backe alldeles invid vägen låg ett gammalt romantiskt rusthåll, som lär ha varit gästgivargård »redan för hundra år sedan». Gårdens äldsta invånare, en gammal tomtegubbe vid namn Roope, bekräftade denna utsaga och tillät oss att kasta en blick i husets inre, som dock ej gav någon vidare hållhake för fantasien. Nedanför det gamla huset stod Nuckars ryktbara och urgamla kvarn, som gott kunde ha stått modell för kvarnen i »Sanningens pärla». Men vi hade inte tid att dröja.

I det moderna köpingssamhället Hyvinge, som var det fjärde namnet på gästgivarlistan, trodde vi att den nya tiden skulle ha sopat igen alla gamla spår. Och det såg till en början så ut, men slutligen fingo vi tag på en 90-årig gubbe, som visade oss vägen till en ståtlig gammal bondgård, som under hans fars tid och något senare varit ortens gästgiveri. Ali-Anttila låg något på sidan om vägen, men en avstickare lönade sig. Gården hör till de typiska gästgivargårdarna med långa uthuslängor, rymliga matbodar och en huvudbyggnad i två våningar med tvenne »kvist»-försedda ingångar, en för gårdsfolket och en för de resande (»herrain puoli»). Men den nya tiden gjorde sent omsider sitt intåg också här i form av en vattenledning.

Efter en splendid lunch på »Uusi Hotelli» i Hyvinge fortsattes färden norrut, varvid Hikiä, Turkhauta och Turenki utgjorde de närmaste målen för våra spaningar. I strålande eftermiddagssol nådde vi Hattelmalaåsen, där vi från den »fulltecknade» paviljongen beundrade den alltid lika hänförande utsikten över den lilla staden och de blånande höjderna mot norr och nordost. Efter ett kort uppehåll i Tavastehus, där vi hade turen att råka en av de bästa kännarna av den gamla staden, handlanden Björkbom, tog bilen tydligen av gammal och ohejdad vana in på vägen till Karlberg, där middag väntade. Ja, vi reste ju i nådens år 1934 och hade inte föresatt oss att leva på gästgivarkost och torrskaffning! Förresten kunde vi nästan bokstavligt på oss tillämpa ett citat ur Topelius' dagbok av den 12 februari 1837:

»Middagen spisade vi i Tavastehus, — — — Efter intagen bastant laddning av portvin begåvo vi oss av».

Kvällen var varm och skön. Ännu kunde vi hinna med Några skjutshåll: Mierola (Tyrväntö) — Ilmoila (Hauho) — Onkkaala (Pälkäne). Det första lyckades vi inte finna, men det andra blev en upplevelse. Kl. 11 på kvällen stannade vår bil utanför en välbyggd gård, som för oss utpekats som ortens urgamla gästgivargård. Vi stego ur och vandrade tveksamma in på gården. Intet tvivel, detta var ett f. d. gästgiveri. Då röster hördes från det inre av huset, knackade vi på, trenne viltfrämmande landsvägsstrykare nära midnatt, och blevo mottagna som vänner i huset. Vi hade ej hunnit framställa vårt ärende förrän värden — Hugo Tupala var hans namn — förde oss in i sitt rum, bjöd oss taga plats, och lyssnade med påfallande intresse till vår framställning om resans ändamål. Ja, här fanns ännu många minnen från den tid hans morfar hållit gästgivargård i huset, se här och se här! Och han visade oss gamla föremål av olika slag, som den gamle gästgivaren, en händig karl, hade gjort. Efter något krus förde han oss ut till en av bodarna på gården, där ett litet museum var inrättat. Det var fullt av intressanta saker med vidfästa lappar, på vilka han själv antecknat förklarande upplysningar. Återkomna till husvärdens rum, där kaffebordet stod dukat, uppläste jag i översättning vad den unge Topelius den 9 juli 1840 i sin dagbok antecknat om detta ställe:

»Kl. 12 middag på Ilmola — och sjelfbjudna gäster på ett bondbröllop — der vi emottogos gästfritt, visades in i främmandrummet, begapade brud och brudgum — ett par beskedliga utspökade figurer, tout comme chez nous — trakterades med musik af en brofogde och f. d. gardist, och med brännvin af 'talon isäntä', hvilket tacksamligen smuttades uppå, hvarpå vi önskade 'Jumalan onni ja kaikia hyviä' och gingo vår väg.»

— I morgon dag, sade vår husvärd, far jag till prästgården och tar reda på vems bröllop som då firades. Det måste ha varit min morfars.

Som gamla goda vänner skildes vi åt, hunno ännu den natten med ett skjutshåll och kommo fram till Hiissa gästgivargård i Onkkaala. Här fingo vi själva stifta bekantskap med nutida gästgivarkomfort, och hade det inte varit så många nattgäster och därför trångt om utrymme, hade vårt omdöme säkert utfallit till full belåtenhet. I varje fall hade vi intet humlebo i sängen och inga loppor i kammaren. Men detta var inte den gamla gästgivargården. Den funno vi följande morgon. Inbäddad mellan lummiga lönnar och syrener ligger Onkkaalan Anttila ej långt från vägen till Pälkäne kyrkby. Här har samma släkt suttit sedan urminnes tider. Huvudbyggnaden med två ståtliga ingångsförstugor var 120 år gammal. »Herrainpuoli» med kulörta glas i farstun. Många och stora rum. Husbonden berättade om huru ryska officerare fordom huserade på gården. Värjan satt inte hårt i slidan. Drängarna försvarade sig med störar. Men att Topelius på sin tid tagit in här, det hade man aldrig hört.

Så befunno vi oss i »en det vackra Finlands vackraste trakter». Frukost på Vehoniemi. »Mången gång har jag» — skriver Topelius i sin dagbok 2 juli 1836 — »vid resan över de höga åsarna på denna väg tyckt mig resa på de upphöjda mellanbankarne i en stor munkpanna, der en del former äro fyllda och en annan del med tomma gropen kvar». Det var någonstädes i dessa trakter Topelius upplevat den händelse, varom dagboken berättar den 30 juni 1836 och som bildar ämnet för berättelsen »Slump eller världsstyrelse» (Resebrev och hågkomster).

Men vi resa vidare och komma till trakter, som lämnat djupa spår i Topelius' novellistik. Vi motstå frestelsen att slå in på den vackra vägen till Tammerfors, svänga vid Huutijärvi, där fordom ett gästgiveri varit beläget, åt höger mot Orivesi, sända i andanom en hälsning till »Ponsagubben», som tömt så månget glas både med den unga och den något äldre Topelius, och komma till »de stora, stadsliknande byarna i Orivesi». Icke långt, norrut från kyrkbyn, berättar Topelius i novellen »Toholampi», kommer man till »en vidsträckt sandmo, glest bevuxen med de skönaste masteträd för skepp som aldrig byggas. Från söder till norr är den väldiga ödemarken — Tavastmon kallas han — sällan över tre mil bred, men hans längd sträcker sig från öster till väster tolv eller fjorton mil.» »Mitt i obygden ligger en gästgivargård, Kallenautio, bergöknen, vars namn fullkomligt harmonierar med dess storartat vilda omgivning. — — — Åt vardera sidan nära två mils håll, jämn mo, avbruten av höga backar. Närmast i norr är Pahavirsta, den elaka fjärdingsmilen, så kallad därav, att man på tre ryska verst räknar fyrtio backar uppför och lika många utför, varav två så buktade i brantstupande S, att naturen knappt kunnat utfinna mera inbjudande vagnsstjälpor.» Därefter skildras ett stort runstensblock »av vidpass en torpstugas storlek», som ligger tätt intill vägen och ser ut att varje ögonblick falla ned över den resande. »Onödig fruktan! Denna jättarnes kastboll är bunden av trolldomsmakt vid sitt sluttande fäste; unge titaner ha förgäves sökt att störa hans vila, deras bommar kvarligga maktlösa vid sidan av vidundret. — — — En dag skall en förrädare av sitt land resa med ståt där förbi. Då skall berget skälva, då skall granitstycket lossna ifrån sitt fäste och tungt som ett samvete, störta ned över förrädarens huvud.» Och så följer den dystra berättelsen om en rysk blodsugare under Stora ofreden, som sprängde fram genom landet i sin fyrspända vagn med en rövad brud och vagnen full av penningsäckar. En mörk kväll for han fram längs mon. En skara hemlösa tiggare, utarmade av honom, hade slagit läger och tänt en eld vid vägkanten, men mitt på vägen satt deras gamla döva mor och en liten två års pilt. Hästarna skygga för elden, hejda sin fart, ryssen ryter: »piska dem». Hästarna stegra sig, skjuta baklänges och störta utför branten i den bottenlösa sjön Toholampi.

Vi passerade alltså Orivesi kyrka, hade ett extra nummer i en avstickare till Hörtsänäs berömda trädgård, och kommo om en kvartstimme in på den ryktbara Tavastmon. Mastträden stodo kvar precis scom för 100 år sedan, kanske en smula smärtare om midjan än då. Och ganska riktigt, om en stund hade vi till vänster hand en liten romantisk ödemarkssjö lågt nere i en dalsänka. Fordom, när det funnits mera vatten i sjön, kunde ett fyrspann lätt tänkas ha störtat utför branten och förgåtts i dess bottenlösa djup. Just här tvang oss ett litet bilmissöde att stanna. Vi höllo en liten rast och masade oss i solskenet vid vägkanten. En frisk bris susade i tallarnas kronor, men annars hördes inte ett knäpp, inte ett kny. Men vad var det att färdas här en vacker sommardag i bil, mot att draga vägen fram en stormig höst eller en vinter i snöstorm fot för fot!

Det var med en viss spänning jag närmade mig Kallenautio gästgiveri. I min mors berättelser hade detta ödemarkstorp blivit höjdpunkten av resornas romantik. Skulle det nu möta oss i form av ett nybyggt herremanshus med höga fönster och kanske plåttak! Farväl då med den sista resten av illusion, som i alla fall, trots alla förnuftiga beslut, satt kvar i djupet av mitt medvetande! Kallenautio! Där syrsorna sjöngo bakom den stora spiseln och »där intet annat stod till buds än den uppriktigaste välvilja.» Men nej, Kallenautio blev inte någon besvikelse! Den gamla gården stod kvar sådan den stått i över 100 år, med gamla bodlängor i fyrkant och en stuginteriör, vars äkthet inte lämnade minsta rum för tvivel. Syrsorna hörde vi visst inte, men vi sågo spiseln och de väggfasta bänkarna och vi sågo rummen med sina gamla genuina dörrinfattningar.

Värdinnan på Kallenautio var en språksam och vänlig kvinna, motsatsen till skygg och ordkarg. Hon berättade att gården inte på länge varit gästgiveri, men att den tidigare varit det i 200 år. Att Topelius hade rest där förbi och tagit in, det trodde hon sig ha hört av gammalt folk. Men något närmare om saken visste hon ej. Någon sjö med namnet Toholampi fanns ej i trakten. Men om Konilampi berättar man, att en rysk krigsherre där fått sin grav. Det var tydligen just den sjö, där vi hållit vår rast. Topelius hade blott förskönat namnet en smula. På Kallenautio hade fotografen fullt upp att göra, så att uppehållet blev längre än vanligt, och när vi slutligen, följda av två blyga och nyfikna flickebarn, stego i bilen, voro vi åter ett minne rikare.

Redan vid Ponsa hade backarnas land börjat, men först efter Kallenautio tog Pahavirsta vid. Fyrtio backar upp och fyrtio ned!

Man höll som bäst på att räta ut vägen, men den nya var till all lycka inte ännu färdig. Vi märkte dock snart, att Pahavirsta hade bort passeras med häst och vagn. Bilen tog backarna med sådan ledighet, att man knappt märkte de mindre av dem. Och hur jag än försökte räkna de minsta höjningar, kunde jag inte komma upp till flera än 20. Pahavirsta blev sålunda en besvikelse. Men nu väntade oss »Ollinkivi» och »Ryövärinruoppi» eller »Ryövärinkuoppa» som man numera säger. Ollinkivi är namnet på jättestenen, som beskrivits härovan. Den var inte svår att finna. Den djupa och dunkla skog, som fordom omgett den, hade glesnat och tunnats av, men stenen stod på sin gamla plats och väntade på förrädaren, som skulle färdas där förbi och bli krossad under dess tyngd. Och se, där lågo ännu, såsom på Topelius' tid. de bommar, med vilka unga titaner sökt störa vidundrets sekellånga vila. Åter var fotografen i verksamhet, men stenen stod tydligen i förbund med hemlighetsfulla makter. Den lät sig ej fångas på en plåt. Av bilden blev ingenting.

I kapitlet »Vid rövarekulan» i novellen »Det gyllene spöket» har Topelius beskrivit »Ryövärinruoppi». Den är, säger han, belägen till höger om vägen när man kommer söderifrån, och några få steg söder om tionde verststolpen från Ruhala gästgiveri. Men det sistnämnda lyckades vi inte finna, och kunde förty inte räkna verststolparna, som förresten voro ersatta med smärre »gravmonument». Följden var den, att vi foro Ryövärinruoppi stolt förbi och måste vända om och fråga oss för i närmaste by. Utan en rätt noggrann ortsbestämning hade vi ej kunnat finna den, trots att vägen löper alldeles förbi densamma. Detta var bara en bekräftelse på, vad Topelius säger om den mystiska rövarkulan: »Den som ej känner stället åker lätteligen förbi, utan att märka annat än den höga och täta barrskogen, som kantar vägen på båda sidor.» Och vidare: »Gör man sig den mödan att stiga av, finner man, strax vid sidan av vägen och till hälften skymt av granarna, ett dystert bråddjup, så tätt överskuggat av klyftans väggar och de överhängande grenarna, att man på dess botten befinner sig i fullkomlig skymning och svalka mitt på den heta, soliga sommardagen. Här, säger traditionen, hava rövare fordom haft sitt tillhåll och lurat på de vägfarande; mången marknadsresande har här blivit plundrad på sitt välförsedda lass, mången linhandlare på sin för tillfället späckade börs, och understundom har måhända oskyldigt blod fläckat den bruna ljungen vid vägens sidor. Men rövarne hava dragit sig, trygge för efterspaningar, tillbaka i de djupa klyftor och dalgångar, vilka från 'ryövärin ruoppi' vidare sträcka sig inåt den stora skogen.»

Man hade sagt oss att de höga och dystra granar, som fordom kantade Ryövärinruoppis stup, voro borthuggna och att gropen därför mist det mesta av sin dystra hemlighetsfullhet. Och så var det, men man kunde utan svårighet föreställa sig, ja, man var övertygad om att stället fordom varit ett tillhåll för någon Rinaldo Rinaldinis rövarband. Vi kunde självfallet inte stilla vår nyfikenhet med att bara beskåda »gropen» från höjden, vi klevo med möda ned för det branta stupet och funno där nere kolossala stubbar efter de jättelika granar, som under Topelius tider och ännu senare stodo vakt vid detta vargars och rövares näste. Nu trängde solens strålar utan svårighet dit ned, en källas kristallklara porlande vatten rann bort i ödemarken. Det hela var en idyll.

Över Kauttu kanal, med Jäminginselkä till vänster och Ruovesi till höger, går färden vidare till Visuvesi. På vägen hade vi att passera Ruovesi kyrkby och Runebergs källa. Tre stjärnor i »Bædeker»! Men till vårt program hörde också en rast vid Toriseva, en av det undersköna Virdois vackraste sjöar. Numera är det en känd sevärdhet för turister, men i Topelius ungdom gick vägen på andra sidan sjön. Man måste göra en liten promenad för att se denna ödemarkssjö, där sällan något levande liv syntes till. Så svart var detta vatten, »att själva himmelens skyar förgäves spilla sina rosor i dess glatta segel; så stilla, så tungt och dött, att ingen fläkt, förirrad över klippans höga mur och skogens stängsel, nånsin rör den mörka ytans lugn. — — — Man tror sig skåda Styx och letar i lodräta muren efter nedgången till Orkus.»

Till Toriseva förlade Topelius ett romantiskt äventyr med en resande engelsk turist, som satt och metade i en båt och hamnade i det våta. Författaren lyckades draga upp honom ur böljorna, och hade han ej varit så fast förankrad i tvenne himmelsblå ögon, hade han kunnat vinna den rika engelsmannens sköna dotter till sin.

»Det täcka Visuvesi med sina sjövyer, sina leende stränder och sitt rika gästgiveri.» Härliga trakter! Sistnämnda ort var en viktig etapp på vägen mot norr, ända tills järnvägen till Uleåborg blev färdig. Hit färdades man nämligen med ångbåt från Tavastehus och förkortade sålunda de obekväma skjutsresorna med många mil. I vagnslidren på Visuvesi gästgivargård stod mången trogen himla vagn och väntade på sitt herrskap för att föra det vidare till hembygden. Här hade också familjen Topelius sin vagn stående över många vintrar, åtminstone till 1873, då Kuddnäs såldes. Alastalo hette den forna gästgivargården, men där var allt nybyggt. Husbonden på stället berättade, att i hans barndom på gården funnits ett vagnslider fullt med gamla underbara vagnar, som ägarna lämnat kvar där, och barnen småningom under sina lekar gjorde kål på. Slutligen revs lidret, och vad som då fanns kvar av vagnarna gick all världens väg. Tur att det åtminstone inte var den topeliuska »skramlan»! Att Topelius någon gång förvarat sin vagn där hade vår sagesman aldrig hört talas om.

Det var rätt långt lidet på kvällen, då vi lämnade Visuvesi, men vi hade föresatt oss att komma fram till Alavo.

De tre följande hållplatserna, Kankanpää, Tulijoki och Olkkola, hade intet av intresse att bjuda på, och kl. 11 på kvällen åkte vi in på gästgivargården i Alavo kyrkby (Toivonen). Det var åter med en viss spänning vi emotsågo följande dag, ty det första vi hade att göra var att besöka det ryktbara Kahra. Där bodde ju den förföriska Greta. Den unge Topelius' förälskelse i denna vackra bondflicka är mångordigt skildrad av Vasenius, inspirerat belyst av Selma Lagerlöf, sakligt och vetenskapligt skärskådad av Werner Söderhjelm. Senast har K. Sorainen (Sandelin) intresserat sig för denna alls inte så flyktiga kärlekssaga. Så inte är hon bortglömd av den litteraturhistoriska forskningen. Men hon har också på ett alldeles säreget sätt utövat inflytande på Topelius' lyrik. Det är inte bara Den resande studenten, som har henne att tacka för sin tillkomst. Många av de dikter, som skrevos mellan åren 1840—44, kunna tänkas vara inspirerade av denna djupa upplevelse. Och i dagböckerna från åren 1838—40 höra besöken på Kahra till de mest fängslande partierna. Rent av gripande är skildringen av resan till Kuddnäs i december 1840 och den visar tillika, huru allvarligt Topelius tog saken. En pietistisk byggmästare, »anspråkslös och hygglig, fast något inskränkt i vad som ej rörde yrket», hade blivit hans reskamrat på vägen. Topelius vann hans förtroende. Man närmade sig Kahra. Och trots att Greta redan var gift, gingo känslorna höga. Den 18 december heter det:

»Min byggmästare lär ha sett mitt ögas oro. Han gav mig Arndts Paradis Lustgård att läsa. — Jag glömmer ej så snart huru bild efter bild ställde sig mellan ögat och boken. Men ögat såg — och fick ro för en stund. Mitt livs demoner — min ungdoms gåta, som ingen känner, var återkommen. Paradisets Lustgård föll ur min hand — oroliga voro mina drömmar.» Det var, som Selma Lagerlöf säger, »som om detta minne inte kunde överge honom, förrän han hade lyckats att därav skapa ett poem av stor, oförgänglig skönhet». Så uppstod omsider, först år 1845, »Den resande studenten».

Med allt detta i tankarna sökte jag följande dag, som var en söndag, upp Kahra. Det var en ståtlig gård i två våningar, kringbyggd på alla fyra sidor. Över huvudingången stod årtalet 1861.

Det var alltså det nybyggda karaktärshuset. Men till höger stod ett gammalt loft, som såg så genuint ut. Ingen människa syntes till på gården. Ingen rörde sig inne i huset. Allt folket var tydligen i kyrkan. Jag klev upp för den branta trappan till loftet, och det kan inte nekas, jag kände mig rätt underlig till mods.

Jag såg som i en drömfilm hela skådespelet rulla upp sig framför mig. En ung student kommer med god fart åkande in på gården. Piskan smäller. Den gyllne lyran skiner i solen.

»Det var ban själv, det var hans gestalt,
hans rock, hans kappa, hans väst och allt,
hans röda gördel med tofsar på,
puffert och flaska också.

Det var hans kärra, man mindes den,
hans kappsäck kände man väl igen,
hans masurpipa med nött beslag,
den var sig lik än i dag.»

Jag ser värden komma ut på gården och slå sig i samspråk med studenten som med en gammal bekant. De prata om ditt och datt, om lärdomens mödor, om kyrkoherdens död, om länsmannen, som blivit änkling och adjunkten, som gift sig.

»Och flickan borta i torpet där —
ni hade ju henne fordom kär —
hon gömdes i går i kyrkomull,
och herre, det var er skull...»

Fotografen knäppte några bilder, och så begåvo vi oss bort för att vänta på kyrkfolkets hemkomst. — Då vi om någon timme återvände och stego in i den rymliga och prydliga stugan, mötte oss husbonden med ett fryntligt leende.

Han beskrev huru gården tidigare stått närmare stranden, men allt utom loftboden hade brunnit ned. Gården hade byggts upp på detta ställe och boden flyttats dit. Med livliga åtbörder visade han, huru loftboden stått i direkt förbindelse med huvudbyggnaden, och huru man från den senare kunnat komma till den förra.

Vår mission var slut. Vi sade farväl. Efter en snabb avstickare till Honkola i Ätsäri, där dock ingenting av betydelse fanns kvar av det gamla, fortsattes resan mot norr.

Så kommo vi till »Alavo skog», där den trogne pudeln Pukki en bitande kall vinternatt blev vargarnas rov (Pukkis visa i Läsning för barn).

»Och vargarnas flock, väl sju på en gång,
de rusade fram emot Pukki i språng.
Han slogs mot de sju, han skällde, han bet,
och drivan bar spår av att striden var het.
Men ugglan, som satt i tallarnas topp,
hon såg huru vargarna åt honom opp.
Vauvauedivauedivauedi vau!»

Men av den stora och djupa skogen fanns nu inte mycket kvar. En skogseld hade härjat den så långt ögat såg. Här och där stack en nödvuxen tall upp sin svedda stam.

I Kuortane beundrades de stora vackra gårdarna.

Slingrande i tusen krökar gick vägen fram genom dystra och djupa skogar mellan prydliga, välbyggda byar. Frukost i Rasinperä, också det ett av namnen på gästgivarlistan. Vidare genom Salmi till Toppari i Tiistenjoki, en äkta gammal österbottnisk gästgivargård, högfärdig och burgen och med bodarnas mångfald. Och så åka vi ut på laduhavet i Lappo och in i Lappo kyrkby, där Kosolagården ägnades en flyktig blick, men väl en timme gick åt till fruktlösa försök att finna den gamla gästgivargården Lahti.

I Lappo syntes de första glimtarna av »Farmors å», som de topeliuska barnen alltid hälsade med jubelrop som ett förebud av det efterlängtade målet. Det var den, som vid Nykarleby fick rang och värdighet av »älv» och som med lugn högtidlighet flöt förbi Kuddnäs fönster. Numera reser man vanligen längs östra åstranden, men fordom fanns väg endast på västra sidan. Vi valde förstås denna och gjorde dessutom avstickare till de på sidan om stråkvägen belägna forna gästgivargårdarna Fräntilä och Markkula och kommo slutligen till Ekola, som i de topeliuska resornas historia också spelat en viss roll. Här gjorde skalden på 1850-talet bekantskap med en liten lytt flicka, Anna Ekola, som han senare och ända in på 1890-talet korresponderade med på finska. Hon blev en av hans vänner bland folket och gjorde till och med en gång ett besök på Björkudden. Nu var familjen för länge sedan bortflyttad och Anna vilar sedan ett tiotal år på Alahärmä kyrkogård.

Icke långt från Ekola passerades språkgränsen och vi åkte in i det svenska Österbotten. I en by, vars konstiga namn jag ej kunde uppfatta, firades ett stort bröllop. Tredje dagen gick redan av stapeln, men fortfarande vajade vimplar och flaggor, ungdom i brokiga dräkter drog fram på landsvägen och dansmusikens toner ljödo från bröllopsgården. På Kaup i Jeppo, nästsista namnet på listan, gjorde vi bekantskap med några präktiga typer, ansikten som skurna i trä och det österbottniska tungomålet flödande av en öppen och oförbehållsam välvilja.

— Här har Topelius många gånger tagit in på sina färder till Kuddnäs!
— Ja; va ha int han gjord he!

Och nu hade vi ej långt kvar till målet. Klockars i Jutas var sista hållplatsen, och snart skymtade redan Nykarleby kyrktorn. Vi kommo till Forsbacka — till Juthbacka — till bron — till staden — till torget — till tulln — till Frillas — till grind — till Kudnis». Klockan var 10 på kvällen. I det blivande Topeliusmuseet höll man ännu på med förberedelserna för invigningen, som skulle ske midsommardagen. Till det yttre var allt färdigt. Och inne i rummen var redan det mesta på sin plats. Ett hem, som varit skingrat i sextio år, hade återtagit sin forna skepnad, »en herrlig tavla av trevnad, av lugn, av innerlig fröjd och frid».