Kuddnäs från gårdssidan. Fotografi från 1870-talet

Förstoring.

Topeliusmuseerna   på   Kuddnäs
och   Hertonäs

Av Paul Nyberg

är »Stiftelsen Z. Topelius’ barndomshem» den 14 januari 1934 övertog besittningen och vården av Kuddnäs gård i Nykarleby landsförsamling, räddades i sista ögonblicket ett person- och kulturhistoriskt minnesmärke, vars betydelse för kännedomen om Z. Topelius’ liv och diktning icke kan överskattas. I över 50 år har gården tillhört familjen Topelius. Fyra generationer av släkten ha bott under dess tak. Här har den åldrige kyrkomålaren-patriarken Mikael Toppelius i södra vindskammaren dragit sina sista penseldrag. Här har hans son, provinsialläkaren och runosamlaren Zachris Topelius d. ä. lyssnat till de karelska sångare, vilkas runor skulle bliva en av inspirationskällorna till Lönnrots livsverk: Kalevala. Och provinsialläkarens son, skalden, har här mottagit sina rikaste och djupaste, sina mest inspirerande intryck, som barn, som student, som skald och författare. Här har han också sett sina egna barn växa upp i samma traditionsrika luft, under samma ljusa sommarhimmel. Här har han suttit med bävande hjärta vid sin sons dödsbädd och från detta hem har han följt sin moder till den sista vilan. Vad detta hem betytt för honom har han tolkat i många dikter av den skäraste poesi och den djupaste känsla. Lyrikern Topelius hade icke blivit den han blev, om han icke hört just dessa aspars sus och sett det speglande vattnet i den älv, »som runnit genom hans liv». Novellisten och sagoberättaren hade blivit en annan, om han ej mottagit de intryck barndomshemmet och dess omgivning så flödande rikt slösade på hans känsliga sinne. Vill man finna hjärtrötterna till all Topelius’ dikt, skall man söka dem just här och ingen annanstädes, här, där han ännu som gammal man: 


»Fruktar att trampa på 
minsta förvissnat strå, 
kysser ranunkelns blad, 
hälsar var nässla glad. 
Ack, de ha vuxit upp 
djupt ur mitt väsens grund, 
druckit ur samma luft, 
badat i samma dagg, 
blommat i samma ljus, 
blickat mot samma 
strålande stjärnor, 
de, som jag!»


Mera än 60 år har förflutit sedan Topelius såg sig nödd och tvungen att sälja sitt kära Kuddnäs, sedan den dag, då han stängde sig in i sitt rum och grät över sitt förlorade barndomshem, såsom han själv berättat i sina självbiografiska anteckningar. Men underbart väl har 
gården, trots de skiftande öden den därefter genomgått, kunnat bevara sitt väsen från forna tider.*) När man nu träder in genom den vita grinden, vandrar genom allén till gården, välkomnas av den breda, inbjudande trappan eller styr kosan direkt till trädgården, behöver man ej anstränga sin fantasi eller hänge sig åt vidskeplighet eller sentimentalitet för att förstå eller kanske känna någonting av den andakt den gamle Z. T. kände, då han rörde sig på denna minnesmättade mark. Man tycker sig höra de gamla asparnas ättlingar liksom deras förfäder för hundra år sedan förklara »naturens hemliga teckenspråk» och man tycker sig finna »änglarnas fotspår» i Lekberget. Hela den lilla gården liksom omsluter en med sin alltjämt oslocknade värme, och man tycker sig känna existensen av en hustomte, en »genius loci» eller vad man vill kalla den, som levat undertryckt i sex årtionden, men nu vaknat till en ny och intensiv verklighet.


*) Restaureringen och uppställningen av möblerna har övervakats av stiftelsens sekreterare och nuvarande intendent, ingenjör Sigmund Schalin, som härvid haft en ovärderlig hjälp av sin far, direktor Z. Schalin och hans systrar, Z. T:s systerbarn, vilka kunnat stöda sig på personliga minnen från de sista åren av den topeliuska tiden på Kuddnäs.



Kuddnäs: Dr Z. Topelius d. ä:s rum

Förstoring.


Intrycket förtätas, när man stiger in i den lilla förstugan och ser rummen fullt möblerade med till största delen autentiska möbler, som länge varit spridda till olika grenar av släkten och nu åter äro samlade under samma tak och placerade på sina forna platser, alldeles som om de väntat på att få återvända till sin barndoms lyckliga omgivning. Till vänster ha vi husfaderns rum med sina enkla, mörka österbottniska empirmöbler med slitna läderöverdrag. Där står nu »min faders skrivbord med sin nötta kant» och karmstolen, i vilken den sjuke doktor Topelius —  enligt sonens självbiografiska anteckningar —  tillbragte tio långa år av sitt liv »stundom buren med den ut i den fria natur, som han så mycket älskade». I den satt han, då han mottog de karelska runosångarna, som han ej mera under sin sjukdom kunde besöka. Sonen hade ännu som gammal ett livligt minne av »dessa gråskäggiga gubbar med deras långa bruna hår och fotsida kaftaner, när de sjöngo sina underliga runor i min faders kammare, stundom från morgonen till sena kvällen». Vid stolen hänger den broderade klocksträngen, med vilken doktorn kallade på betjäningen. 

I rummet innanför skymtar en vit vagga, den, där den blivande skalden lades, då han Felix-dagen, den 14 januari 1818 kl. 3 e. m. i samma rum såg dagens midvinterskymning. Här sutto skalden och hans maka något mer än 30 år senare i ångest inför sonen Mikaels dödsbädd och sågo hans öga slockna med en blick, som aldrig kunde förgätas och som fadern odödliggjort i dikten »En liten pilt». Här finnas leksaker från skaldens och hans syster Sophies barndom och många små föremål, som modern använt i sitt dagliga arbete och som ge liv åt interiören. 

Går man åter från förstugan rakt framåt, kommer man i salongen, möblerad i hemtrevlig Karl Johans stil. I taket hänger den gamla vackra kristallkronan och på väggen mellan fönstren den örnkrönta spegeln, i vilken doktorinnan från sin plats i salen kunde se barnens lek på gården om somrarna, då dörrarna stodo öppna. På bordet i salongen kan man ännu vid festliga tillfällen få se den gamla kaffeservisen med monogrammet i guld på varje pjäs: S. C., Sofia Calamnius. Tyvärr saknas än så länge i detta rum flygeln, men också den finnes i behåll och återfår måhända någon gång i framtiden sin forna plats. I dess ställe prydes nu väggen till höger av en gipsmodell till Z. T:s gravvård. Golvet i salongen, ett omålat »skurgolv», är belagt med gamla furuplankor i ett slags primitiv parkett. Mattorna äro vävda efter gammalt Kuddnäsmönster, gardinerna skinande vita i enkel gammal herrgårdsstil. Väggarna i detta rum liksom i de övriga äro enfärgade, målade efter tapetrester, som funnits kvar från förra hälften av 1800-talet. »Klara färger hava alltid för mig haft ett egendomligt behag», skriver Z. T. i sina självbiografiska anteckningar. Måhända grundade sig detta tycke på omedvetna behagfulla intryck från barndomshemmet.



Kuddnäs: Salongen


Rummet till vänster var fosterdottern och kusinen Fanny Toppelius’ rum. Här står numera hemmets enda praktmöbel, en himmelssäng med gröna draperier, Karl Johans stil, härstammande från doktorinnan Topelius’ styvfaders, kommerserådet Turdins glansdagar och bärande på många minnen även från Björkudden, där den prytt ett av gästrummen i övre våningen. I det inre rummet mot trädgården —  »förmaket» —  återfinna vi en möbel, soffa, bord och stolar i empir, som i Björkuddens ljusa matsal skådat månget festligt gästabud och mången hemtrevlig stund kring aftonlampan i familjekretsen. Sålunda bevarar Kuddnäs inom sina väggar många minnen, förknippade med skaldehemmet på Björkudden. I förmaket hänger också en kopia av den bekanta familjetavlan, målad av Carstens samt Kaschenreuters ungdomsporträtt av Z. T. d. y.

Den lilla matsalen på andra sidan om salongen bär prägel av den spartanska enkelhet, som var en princip på Kuddnäs. Vid detta matbord bestods aldrig några lyxrätter. Men en trivsammare vrå kan man knappast tänka sig! Köket där bredvid ser nästan för fint ut i sin nyputsade stass. Man skulle knappt tro, att den nymurade spisen hade någonting med det gamla Kuddnäs att skaffa, om man ej där såge de gamla gjutjärnsplattorna med initialer från tiderna före de topeliuska och om man ej visste, att den ser precis lika ut, som den ursprungliga Kudd nässpisen. Och när man så ser alla de bevarade husgerådssakerna, som pryda väggar och hyllor, alla kopparkastruller, stekpannor, grytor och formar m. m., förstår man, vilket värde varje föremål från Kuddnäs haft för släkten intill tredje och fjärde led. Och man är glad, att också dessa i sig själva så obetydliga föremål samlats här för att giva liv åt hemmets vardag. 

Vi minnas vindskammaren i Fältskärns berättelser, rummet där den gamle fältskärn rullade upp sina spännande skildringar för en lyssnande åhörarskara. Det är säkert ingen tillfällighet, att den har en påfallande likhet med Z. T:s egen kära vindskammare på Kuddnäs. Från förstugan ledde den branta trappan upp till den höga och halvmörka vinden, barnens paradis och den unga skaldefantasiens tummelplats. I dess södra ända låg rummet, som i »Fältskärn» förevigats och som i den bekanta dikten »En vindskammare» fått sin uttrycksfulla karakteristik i stroferna:


»Hur mycket av den sol, som lyser världen, 
Kan stundom stråla på en enda punkt, 
När morgonskimret i vårt liv är ungt 
Och intet åskmoln än förmörkar fjärden! 

Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder, 
En björk, en rosenhäck, ett smultronland, 
En buktig flod, en fors, en bro, en strand 
Och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder. 

Därinne solen med en doft från häggen, 
Min faders skrivbord med sin nötta kant, 
Världskartan bredvid hyllans foliant, 
Sten Stures och hans makas bild på väggen.» 


Nu finna vi visserligen ej rummet i fullt samma skick som det i dikten beskrives, skrivbordet har återfått sin ursprungliga plats i faderns rum på nedre botten, men ett annat bord intar dess plats och i övrigt  har rummet sin gamla möblering med undantag av att byrån ersatts med en trogen kopia. Till och med världskartan och Sten Stures och hans makas bild återfinna vi på väggen. Och sängsoffan, där den unge Zachris slumrat in efter läxläsningen för kusinen Frans Toppelius, har efter många öden och äventyr funnit vägen tillbaka till den soliga vindskammaren. I en vitrin —  ett oundvikligt ont —  se vi minnen från skaldens barndom, pappersdockor, som han själv ritat och klippt och med vilka han lekt krig. De föreställa nämligen officerare och soldater och bära ännu spår efter heta strider. »Stora arméer av pappershjältar» —  berättar skalden själv i sina anteckningar härom —  »utrustade med hjälmar, harnesk, sköldar och svärd, anställde förfärliga blodbad under ett pappersark, där saxen härjade blint och där de tappre överlevandes armar och ben, stundom även deras huvuden, kunde lappas efter mördande hugg.» Det var förstudier i fantasiens värld till krigsskildringarna i Fältskärns berättelser. I vitrinen finnas också några exemplar av de små handskrivna berättelseböckerna ur det s. k. »lilla biblioteket» och ett par självgjorda illustrationer till dem, ett chifferbrev till ungdomsflamman Matilda Lithén, vilket allt haft sin betydelse för den blivande författarens utveckling. I detta vindsrum  berättar traditionen  bodde den gamle kyrkomålaren Mikael Toppelius, när han var på besök på Kuddnäs. Här hade den lilla sonsonen »en frihet som ingen annan att efter behag husera bland hans färgburkar».



[Majniem]

Som ett annex till Kuddnäs står ute på Alörn i skärgården Topelius’ sommarstuga Majniemi, anspråkslös och obetydlig, men icke utan betydelse för den, som vill fördjupa sig i skaldens liv och dikt. Dessa två nu för framtiden bevarade minnesmärken komplettera varandra på ett utmärkt sätt. Här skall man som på ingen annan plats kunna göra sig förtrogen med Topelius’ diktning. Orten ligger visst på sidan om den stora allfarvägen. Men så mycket starkare och djupare skola besökarna känna maningen i de ord, som skalden skrivit i Majniemis främlingsbok, och som nu också stå inskrivna på första bladet i gästboken på Kuddnäs:


»Här tystna dagens storm och strid 
i morgondagg och aftonfrid. 
Här bor ett älskat minne blott 
av liv, som flytt, och tid, som gått. 
Dröj vandrare, eho du är; 
var lugn, var god, var lycklig här!»




[Hertonäs]

Av helt annat slag än barndomshemmet och icke på minsta sätt konkurrerande med detta äro Topeliusrummen i Hertonäs museum invid Helsingfors. Dessa utgöra icke på samma sätt en helhet som hemmet på Kuddnäs och ansluta sig ej på samma naturliga sätt till sin omgivning. Topelius har ju —  som bekant —  aldrig bott på Hertonäs. De tre rum, som här äro inredda till ett Topeliusmuseum, representera hemmet på Björkudden, i Helsingfors östra inre skärgård, men utgöra endast en del av detta stora, vackra och mångbesökta hem, där skalden bodde och arbetade åren 1879—1898. Något »Topeliushem» bilda dessa rum därför icke. De äro också endast deponerade här för att i en framtid möjligen få plats i Nationalmuseet, som är föremålens ägare. Allt detta måste en besökare göra klart för sig för att kunna bilda sig en riktig uppfattning om dessa Topeliusminnen. Att rummen det oaktat kunna göra ett starkt intryck på besökaren, beror på att alla föremål äro autentiska, så gott som ingenting saknas och ingenting har kommit till. Allt intresse koncentrerar sig här på dessa föremål, som äro uppställda i möjligaste mån på samma sätt som på Björkudden. Uppställningen, som skedde år 1925, har övervakats av Topelius’ yngsta dotter, Eva Topelius Acke.



Hertonäs museum. Färgbild.


[Bild: Hertonäs gårds museum.
Förstoring.]

 


[Parken. Bild: Hertonäs gårds museum.
Förstoring.]


Det är skaldehemmets så att säga andliga centrum, själva diktarverkstaden och dess förgårdar, som här blivit bevarade, det lilla arbets-  och sovrummet och dess ännu mindre förrum samt biblioteket. När gästerna på Björkudden infördes i dessa rum, steg man vanligen från den stora salongen in i biblioteket, ett rum med tvenne fönster mot söder och ett mot väster (här mot söder och öster). På en hedersplats mellan fönstren mot söder står den gustavianska chiffonniern från Kuddnäs, där de dyrbaraste barndomsminnena hade sin förborgade plats. På väggen ovanför hänger Carstens’ kända, karaktärsfulla porträttgrupp av Z. T. d. ä. och hans familj.



Zachris Topelius d. ä. med maka. Katarina Sofia Calamnius,
och barn, Zachris och Sofie. Oljemålning av Carstens 1827

[Sv/v i originalet. Utbytt mot tavla vid Kuddnäs.]

 

Under tavlan vilar familjebibeln med anteckningar om fem generationer. Mitt emot hänger en vy över Kuddnäs, målad i olja av Arvid Liljelund. Dessa föremål giva rummet dess ton. Här bor minnet och vänskapen, här trivas i vardagslag lugnet och meditationen, och när gäster komma till gården, är det här de uppnå den intimaste kontakten med sitt värdfolk. Här låg också gästboken alltid redo att inom sina pärmar samla de besökandes namn. Den förvaras nu i en vitrin i ett annat rum. 

Biblioteket har icke tillhört en bibliofil. En man med så många järn i elden hade icke tid att ägna sina böcker en bokälskares omsorgsfulla vård. Men rariteter saknas där ingalunda. De många dedikationsexemplaren äro icke de minst intressanta. På bordet framför soffan ligger ett antal sådana: »Till Zachris Topelius, den käre, beundrade vännen och skråbrodren, från Författaren», läsa vi där på ett exemplar av Fänrik Ståls sägner och igenkänna Runebergs fina piktur. Av stort intresse äro också dedikationerna från Onkel Adam, Carl Snoilsky och Verner von Heidenstam och med rörelse läser man vad H. C. Andersen tecknat på försättsbladet av »Nye Eventyr og Historier»: »Digteren høit i Norden, Børnenes Ven, Den kjære Zach. Topelius en hjertelig Hilsen fra H. C. Andersen, Kjöbenhavn Nytaarsdag 1871». —  Öppnar man bokskåpets glasdörrar, skall man finna där många arbeten av mer än vanligt intresse. Där finns en upplaga av Regina von Emmeritz, i vilken skalden låtit inbinda ett originalbrev av Fredrika Bremer. Där står ett interfolierat exemplar av Boken om vårt land med talrika egenhändiga »randanteckningar». Där står också det exemplar av Almqvists Törnrosens bok, där Z. T. —  enligt uppgift av hans dotter —  skall ha klistrat hop några blad, emedan han ansåg dem opassande för makan att läsa.



Hertonäs museum: Z. T:s biblioteksrum


Genom en liten och smal dörr kommer man in i arbets- och sovrummet. Dess begränsade omfång och dess enkla, nästan tarvliga möblering ger vid handen, att det andliga här haft ett ofantligt försprång framom det materiella. Vid detta skrivbord, som medföljt från hemmet i Helsingfors, ha de flesta av Topelius’ arbeten kommit till och härifrån ha de tusen breven utgått till alla delar av Skandinavien och till andra länder och världsdelar. På väggarna hänga bilder av allt det skalden hade kärast. Ovanför sängen se vi Reinholds porträtt av makan Emilie. Mittemot hänga fotografier av skaldens mor, av hans döttrar, svärsöner och barnbarn. Och utan ram, liksom dithängd för några ögonblick, finner man Anna Wengbergs målning av Mimmi Lybeck, en kär frände och vän i familjen. Det hela verkar så föga planmässigt som möjligt, så långt från vår tids utstuderade interiörkonst. Den estetiska beräkningen saknas helt och hållet. Möbler och tavlor stå eller hänga där de bäst kunna användas eller ses. Minnet spelar också här en framstående roll. Det enkla hörnbordet *) med sin svarta vaxduk är en relik med minnen från den odelade österbottniska studentnationens stormiga debatter på 1840-och 50-talen och den lilla ljuskronan i taket har i tiden spritt sin sparsamma belysning över samma ungdomliga skara av »ljusets riddarvakt». Präktig är piphyllan med sina många pipor för värd och gäster. Där stå enkla vardagspipor med träskaft och granna sjöskumspipor med pärlbroderade skaft för bruk vid festliga tillfällen. Den längsta och grannaste av dem användes blott en gång om året —  julaftonen.

*) I »Självbiografiska anteckningar» berättar Topelius, huru vid nationsinstitutionens upplösning detta minnesrika runda bord vid en fördelning av österbottniska nationens egendom under sång och glam av medlemmarna var och en i tur sågades i fyra likformiga delar, vilka tillföllo de forna kuratorerna, främst J. V. Snellman och Z. Topelius.)



Hertonäs museum: Z. T:s arbets- och sovrum
Förstoring.


I detta rum tävlar poesien med prosan, och man vet verkligen ej vilkendera man ville giva företrädet. På skrivbordet finna vi själva diktens genius, en liten vadmalsklädd porslinsdocka. Där påminnes man också om en av hans luftigaste skapelser, den ljuslockiga Ljungars flicka som står där i en eterisk vit florsklänning. Men på hyllan bakom bordet ligga hammare och hovtång, rakknivar, strigel och spegel, och i en pappask ha vi »tobaksfabriken» med hemgjorda cigarretter. Här finnas också många andra små föremål, som föra tanken till vardagslivet. På det lilla runda bordet vid fönstret ligger ett pappfat för posten, och på dess botten har någon av familjens många konstnärer med några raska penseldrag förevigat Björkuddens postpojke. En del av vad han dagligen förde till gården ligger ännu kvar i den rymliga papperskorgen, där en autografsamlare kunde göra verkligt dyrbara fynd. Helt säkert skulle han då finna anledning att fälla en slant i »glädjegrisen» —  en sparbössa, där familjens medlemmar vid varje glatt tillfälle lade ned en penning. Den påminner om en sida av den »sociala hjälpverksamhet», som florerade i det lilla samhället kring björkarnas udde.

Ännu återstår ett litet rum att bese. Det motsvarar det lilla förrummet, som man på Björkudden måste passera för att komma från biblioteket till arbetsrummet. Utom ett par från golv till tak fyllda bokhyllor, innehåller det en samling konstverk, mest akvareller och pennteckningar av de flesta samtida konstnärer i Finland. Det var Konstnärsgillets gåva till Topelius, då han fyllde 75 år. Dessutom finnas i rummet några föremål, vilkas existens här betingas av dess användning som förrum eller inre tambur. På en knagg hänger skaldens gråa sommaröverrock, som han ofta bar under fiskefärderna. På fönsterbrädet ligger en låda med krokar, revar och tafsar samt andra tillbehör för Z. T:s stora sommarhobby. Det betydligt mindre dominerande jaktintresset är också här representerat av tvenne hagelgevär, en jaktväska och ett kruthorn. Och en uppstoppad uggla, som Topelius skjutit i Björkuddens park, står där som ett vittne om att gevären dock ej voro tomma dekorationer. Den, som gör sig mödan att studera museets vägledning, blir uppmanad att även göra ett besök i vagnslidret, där den gamla topeliuska familjevagnen vilar ut efter sina talrika resor mellan Helsingfors och Kuddnäs.



Simsons strid med lejonet. Väggmålning i
Haukipudas kyrka av Mikael Toppelius


Topeliusrummen på Hertonäs giva visserligen ej på långt när samma fullständiga bild av skaldens liv på Björkudden, som Kuddnäsgården ger av hans barndomshem. Men de belysa och återuppliva i besökarens  minne många viktiga sidor av Z. T:s liv, sådant det gestaltade sig efter det han dragit sig undan universitetet och huvudstaden. Ett eremitliv var detta ju alldeles icke. Det påminte i många stycken om livet på Kuddnäs. Det var en återgång till naturen med bibehållen kontakt med den stora världen. Och det var ett av arbete och mångsidiga intressen sjudande liv.



Hertonäs museum: Z. T:s biblioteksrum Rummet 2019.



Paul Nyberg [intendent i mer än tre decennier för museet] (1936) Nordens kalender på Projekt Runeberg, sid. 46–58.
Seppo Kuusinen digitaliserade och tillhandahöll.




*     *     *


Hertonäs gård

Hertonäs hemmanet  i östra Helsingfors tillhörde på 1400-talet frälsemannen (jordinnehavare befriad från skatter) och nämndemannen Laurens Hertoghe som gav sitt namn åt hemmanet och hela Hertonäs området.

Hemmanet hade flera ägare och 1706 bildades Hertonäs gård då Peter Wetter inlöste av sina gäldenärer alla närliggande frälsehemman (gårdar befriade från skatter).

Som störst var hemmanet under Augustin Ehrensvärds tid på 1760-talet då förutom Hertonäs också Kasberget, Kvarnbäcken och Tammelund tillhörde Hertonäs gård.

Också många andra ägare under århundraden har anknytning till Finlands historia. 

Viceamiral Carl Olof Cronstedt som 1799 sålde gården men köpte den tillbaka 1813 och lät 1815 bygga den nuvarande huvudbyggnaden enligt arkitekt Pehr Granstedts ritningar. (Granstedt har ritat bl.a. Presidentslottet.) Cronstedt bodde i Hertonäs gård ända tills sin död 1820.

Den siste privata ägaren var gårdsherren och lantbruksrådet Johan Bergbom som 1916 sålde största delen av den 800 hektar stora arealen. Han behöll endast huvudbyggnaden och den omkringliggande parken på c:a 15 hektar. 

Bergbom blev mördad vid sitt frukostbord av rödgardister 1917. Enligt hans önskan donerades gården 1919 till Svenska Odlingens Vänner (SOV) i Helsingfors med tanken att den skulle bli ett museum.

Enligt intendent Eva Ahl-Waris ville man grunda ett finlandssvenskt museum och vad skulle den tiden bättre passa som tema än Zacharias Topelius.

Arbetet påbörjades omedelbart och officiellt öppnades Topelius museum i Hertonäs gårds huvudbyggnad 1925. Enligt intendent Eva Ahl-Waris lånades möbler och föremål från Nationalmuseum.

Topelius museum i Hertonäs gård var verksamt ända till 1958. I dag upprätthålls på Hertonäs gård herrgårdsmuseum och Knusbacka allmogemuseum. 



Z. T:s biblioteksrum.
Förstoring.


Utställningen i huvudbyggnadens andra våning berättar om viceamiral Carl Olof Cronstedt som i början av 1800-talet också planerade trädgården. Den är en blandning av en barockträdgård och en park i fransk-engelsk stil med lusthus. Parken som är en av de finaste i Finland restaurerades 1995–1999.

Salonger i den nedre våningen har inretts i stil från 1900-talets början då lantbruksrådet Johan Bergbom bodde i gården. Allmogemuseet har fått plats i byggnader som har flyttats från Sibbo till Hertonäs.

Enda som i Hertonäs gård i dag påminner om Topelius museum är en byst av Zacharias Topelius. [Plus lite till.]



Z. T:s biblioteksrum.
Förstoring.



Seppo Kuusinen 2019.
(Inf. 2019-03-21.)




*     *     *


Topeliana i dag på Hertonäs gård

Det finns trots allt en hel del föremål på Hertonäs gårds museum som har med Zacharias Topelius att göra. Intendent Eva Ahl-Waris började sitt arbete där i början av året och har därför inte ännu hunnit bekanta sig med alla föremål.

Efter att jag hade skickat henne de två bilderna här ovan  blev hon intresserad av saken och bekantande sig med föremålen.



I det Gröna rummet i första våningen hittade hon Zacharias Topelius dotter Toini Topelius akvarellmålning av sin sin far som ung. Målningen är daterad 1870.



På fönsterbränken i samma rum står Topelius-bysten.



I det Röda rummet finns en soffgrupp som kommer från Björkudden i Sibbo. Det är dock andra möbler än de som fanns där på museitiden. Tavlan på vänstra väggen är också kvar sedan Topeliusmuseitiden.
Förstoring



I första våningen finns också två inramade tidningsartiklar om Topelius museum i Hertonäs.


Den ena är från Hufvudstadsbladet 13.9 1925 ... Förstoring.

 


... och den andra från veckobilagan i Helsingin Sanomat 30.9 1928. Förstoring


Intendent Eva Ahl-Waris tror att det finns också andra föremål som har anknytning till Topelius, men inventarielistorna är inte i elektronisk form eller i alfabetisk ordning. Därför tar det tid att gå igenom dem.


(Inf. 2019-04-28, rev. 2019-05-02.)
Seppo Kuusinen tullhandahöll.
Bild: Eva Ahl-Waris 2019 Hertonäs gårds museum.


Läs mer:
Hertonäs museum, Vägledning för besökande i Topeliusrummen av Paul Nyberg (1926).
Zacharias Topelius i Uppslagsverket Finland.
Kuddnäs i kapitlet Fakta.
(Inf. 2019-03-21, rev. 2019-05-20 .)