Teckning av Emelie Topelius, litografi av Knutson, tryckt hos Adler och Dietre i Dresden, köpt i Stockholm. Litografin ingick i verket ”Finland framställdt i teckningar”. Bilden visar bl.a. Storbron, kyrkan och stadskvarnen från sydväst. Vyn hade inte varit mycket annorlunda om den avbildats efter stadsbranden 1858. Flera av de synliga husen klarade sig då. Notera hästekipaget på Storbron! Kanske det är Topelius på väg till Helsingfors. Originalmått 270x200 mm, beskuren. Även en bild från Juthas ingick i verket.
Detalj.

Angående koloreringen skrev Lars Pensar i februari 2003: ”Fick intrycket av Runebergsgatans antikvariat/Eriksson, att på 1940–60-talet försökte sig några antikvariatsinnehavare sig på att göra de svartvita litografierna mera estetiska genom att försiktigt kolorera dem.”

Tillhörande text:
Härifrån går kustvägen norrut till 12) Ny Carleby socken, hvilken 1611 [skall vara 1607] skildes från Pedersöre. Namnet uppkommet till skilnad från den äldre liknämnda orten; landet slätt, genomflutet af den forsande Lappoki, och mycket sundt; skärgården rik och täck; största öar äro den 2 mil långa med hallon och barrskog tätt bevuxna Frösön och den mythiska Thorsön med sina djupa klipphamnar [Finnhamn/ Djuphamn och en numera uppgrundad hamn vid Tjuvhällan]. Folket mest svenskt, af småländsk härkomst. [?] Byarna byggda utmed elfstranden. Här ligger och Keppos betydliga såg (Malm, v. Essen); ett papperssbruk inrättas. Munsala kapell med dess sjöbyar upptager en halfö med vidsträckta tillandningar. Ett glasbruk (Grenman) är här nyligen anlagdt. Vid tre strida forsar af Lappojoki, en knapp mil från dess mynning, ligger det täckt belägna

Ny Carleby, (Uusi Karleby) anlagdt af den store Gustaf Adolf år 1617 vid den då alltupptill staden segelbara elfven. Skeppsgården kallas ännu den vidgade stranden vid staden norra del, men sedan hundrade år ha endast jakter och sedan femtio år endast båtar flutit upp genom nedersta forsen, den fiskrika Ragnörn. Numera ankra mindre fartyg vid Djupsten ½ mil och större vid Alörn ¾ mil från staden. Skeppsvarfvet har fyra gånger flyttats, hvarje gång allt längre ut, och är nu på den vackra, med en mängd sommarboningar bebyggda Alörn. Sina privilegier fick staden den 7 Sept. 1620 och gynnades mycket i början, så att både landshöfdingesätet (1648) och sedermera Wasa trivialskola (1641) [Sanning med modifikation; Nykarleby trivialskola flyttades till Vasa.] voro en kort tid här förlagde. Med deras bortflyttning gick stadens börjande välstånd åter tillbaka. På 1830 talet tog handeln rask fart och staden ägde då öfver 2000 läster, men nedgick hastigt under en tät rad af sjöskador och cessioner [konkurser] samt utgjorde 1851 blott 948. Midsommardagen 1808 var här en liten, men het batalj; vid sitt återtåg brände finnarne bron, hvilken sedan år 1817 uppfördes af v. Rosenkampff och då ansågs, för sin höjd öfver den brusande forsen, för ett storverk. NyCarleby har alltifrån dess början skonats af elden [13 år senare brann staden] och bibehåller ännu från 1600 talet sina trånga krokiga gator, inknappade af den vid islossningar nedrasande höga elfstranden. Stadsplanen, förrr blott 24 tunnland, utbreder sig nu äfven till älfvens vestra strand. Under staden lyda 3042 tunnland jord; här, som i andra österbottniska städer, idka köpmännen, till skada för handeln, både åkerbruk och boskapsskötsel. Staden har 1100 invånare, förenade med landsförsamlingen i gemensam kyrka och själavård; för öfrigt lägre elementarskola m. m. En på sin tid berömd helsobrunn och en stor mjölqvarn med grynverk m.m. ligga tätt derinvid.

Finland framställdt i teckningar
För Topelius gällde det nu att på annat sätt öka inkomsterna för att snarast möjligt kunna bilda hem och familj. Härtill fann han också många möjligheter genom sin väl svarvade penna. Det vaknande intresset för fosterlandet tog sig många olika uttryck. Ett sådant var borgåbokhandlaren A. C. Öhmans plan att tillsammans med A. W. Gröndahl utge ett planschverk med text, framställande natursköna och historiskt märkliga platser i Finland. Bilderna skulle tecknas av landets förnämsta konstnärer enkom för detta arbete och litograferingen skulle ske i Tyskland. Arbetet skulle bli en motsvarighet till G. H. Mellins Sverige framställdt i teckningar. För texten gällde det att finna en person med historiska och geografiska kunskaper, som därtill hade en lätt och underhållande stil. Öhmans val föll på Topelius, som visserligen med tvekan inför uppgiftens svårigheter men med stort intresse grep sig verket an. Han skulle biträdas av magister August Reinholm, som fick Tavastland och Karelen på sin lott. Emellertid blev Topelius' andel i verket större än man från början avsett. I de allra flesta kapitel känner man igen hans stil.

Boken skulle bära titeln Finland framställdt i teckningar och bilderna skulle åtföljas av en text, för vilken man uppgjort ett vidlyftigt program.

I företalet, som är daterat den 18 december 1845, och tydligen författat av förläggaren, heter det bl. a.: »Texten vill varken gälla för geografi, historia, statistik eller folksaga, utan helt enkelt för en skildring, med elementer av dessa fyra. »Beskrivningarna av de olika länen skulle inledas av historiska och geografiska översikter. I de senare skulle ingå beskrivningar av jordmån klimat, vegetation, djurvärld och naturligtvis ingående karakteristiker av själva folket med särskild betoning av olikheterna mellan folklynnet i de skilda landskapen. En stor uppmärksamhet ägnades historiska sägner, folkminnen, folktro och folkseder, naturmärkvärdigheter, namnetymologier m.m. Författaren hyste en djup vördnad för den gamla folkmagin, som han skarpt skilde från det som »tidens högdragna upplysning kallar vidskepelse, skrock». Man häpnar över textens rikedom av detaljer.

Det vidlyftiga material man behövde för att kunna förverkliga en så omfattande plan, hoppades man kunna hopbringa med intresserade läsares hjälp. Arbetet utkom nämligen i häften under loppet av flera år. Av slutorden till allmänheten, daterade den 1 maj 1852, då arbetet var färdigt, framgår att redaktören också fått upplysningar av ett stort antal personer, såsom greve Mannerheim, bergsrådet Julin, professor Rein, prostarna P. U. F. Sadelin och J. E. Öhman, kanslirådet Lagus, statsrådet von Bonsdorff, kapten L. Forsten, ingenjör von Wright m.fl. I dessa slutord framhåller författaren, huru han dock, när de flesta motsedda bidrag uteblevo, »alltför ofta kände sig stå ensam på en slipprig terräng, där varje felsteg måste bemärkas av en med lokalen bekantare läsare». Arbetet innehåller också helt naturligt talrika fel och misstag. Författaren var livligt medveten härom, men han urskuldar sig med följande ord: »Måtte värman av dessa penseldrag, måtte fosterlandskärleken, som blandat dess färger, i någon mån hos läsaren urskulda skildringens brister.» Boken är verkligen genomandad av en djup och varm kärlek till land och folk och har helt säkert haft sin andel i den fosterlandskärlek, som dessa tider växte sig allt starkare och mäktigare i vårt land.

Finland framställdt i teckningar var ett djärvt och storstilat företag, då man betänker att det var det första i sitt slag i Finland. Textens författare kunde tillgodogöra sig sin under talrika resor förvärvade kännedom om landet, men han måste dessutom bedriva omfattande studier i Finlands historia och geografi. Texten upptar inte mindre än drygt 250 sidor i tvär folio med två spalter på sidan. Av detta hade Reinholm författat något mera än en fjärdedel. Stilen är lätt flytande och populär, men innehållet stöder sig på talrika noter och litteraturhänvisningar, som tyda på ingående studier i den dittills utkomna in- och utländska vetenskapliga litteraturen rörande Finlands historia och geografi.

De ekonomiska villkor förläggarna kunde erbjuda verkets författare voro inte att förakta. Sammanlagt erhöll Topelius för arbetet 585 rubel, men summan fördelade sig på 7 år, 1845-1852. Ungefär samtidigt, som detta bildverk planlades, erhöll Topelius andra litterära erbjudanden, vilka stärkte hans självtillit mera än hans ekonomi.