LANDSVÄGSROMANTIK OCH GÄSTGIVARPROSA

R E S E B I L D E R  U R  T O P E L I U S K A  D A G-
B Ö C K E R   O C H  F A M I L J E B R E V




»Jag vill gärna tänka mig att han utformade sin berättarkonst under färderna med sina barn genom detta älskade, sköna ödemarksland.»s

                   Eva Topelius om sin far.

 

 




Till de gamla herrgårdarnas mest tjusande minnen från forna tider höra de ålderstigna åkdonen —»himlavagnar», kalescher, char à bancer, vurstar, trillor, schäser och kurslädar och vad de allt heta, dessa våra fäders och förfäders oumbärliga fortskaffningsmedel. Om de icke gått all världens väg, stå de kvar i sina vagnsbodar fullspäckade med minnen från äventyrliga färder på knaggliga vägar i ur och skur. Dammet, som fordom yrde kring deras rullande hjul, har lagt sig till ro på rostiga axlar och muttrar och luggslitna lädersitsar; ingen smällande piska sjunger numera sin vinande sång för dem, och de trötta hästarna, som dragit dem land och rike kring, vila sedan länge under tuvornas grönska.

Borta äro småningom också de gamla gästgivargårdarnas pampiga huslängor och väldiga gårdsplaner, där höga herrar och förnäma fruntimmer skakat resdammet av sig, begapade av förvånade linluggar bakom dörrar och fönsterrutor. Försvunna äro också de knarrande grindarna, där torparbarnen hängde dagen i ända för att uppfånga en slant av resande herrskap. Sådant ser man nu blott på gamla oljemålningar och i tecknares skissböcker. Också de röda kilometerstolparna, som fordom kantande vägarna, ha nu dragit sig allt längre bort mot ödemarkerna i stum förtvivlan över alltings förgänglighet. Hela reselivet har blivit ett annat än förr. Romantiken har kanske inte helt försvunnit, men den har antagit andra former. Nu färdas man i susande lyxbilar, surrande flygmaskiner eller bullrande tåg. Det går snabbt, det är bekvämt, men det har inte det primitivas tjusning.

I vagnsboden på Hertonäs museum står den gamla topeliuska familjevagnen och vilar ut efter sina 50-mila färder mellan Helsingfors och Kuddnäs. Det är inte den äldsta vagnen på Kuddnäs, inte den urgamla »himlavagn», som Topelius beskrivit i en novell i Helsingfors Tidningar 1845 på följande sätt:


»O huru man skrattat åt min himlavagn på de stora vägarna och i det stolta Helsingfors! »Der kommer Noachs ark!» har man sagt; »allt krypande och krälande har förfogat sig bort derur och endast dufvorna blifvit qvar». Det goda folket hade rätt: detta obstakel är icke byggdt på denna sidan om syndafloden. När den nuvarande ägarens farfar var ung, hörde han sin mormor berätta, att hennes farfar i sina ungkarlsdagar köpt en vagn, som då ansågs för mycket gammalmodig, men hade sitt stora värde, emedan Catharina Månsdotter berättades hafva åkt i den från Åbo till Liuxiala. Derföre hölls himlavagnen i ära och dess reputation var icke ringa, när bondpiltarne i de mindre besökta trakterna vid dess anblick lupo till gärdesgårdarna och ropade »katoka, jo nyt maaherra tule!» (Se, nu kommer landshövdingen!)


Vagnen på Hertonäs representerar en nyare typ. Den härstammar troligen från början av 1800-talet och erbjöd sina resande all den komfort man på den tiden kunde begära. Den gjorde helt säkert skäl för smeknamnet »skramla», vilket den ärft efter den äldre vagnen, och för en nutidsmänniska ter den sig i hög grad antik.


Den topeliuska familjevagnen på Hertonäs.
Den topeliuska familjevagnen på Hertonäs.
Foto 1924.


Illustration av R. W. Ekman till Z. Topelius' novell Toholampi.
Illustration av R. W. Ekman till Z. Topelius' novell Toholampi (jfr texten sid. 216). Privat ägo.


Betydligt enklare var den skjutskärra, med vilken skolgossen Z. T. i oktober 1832 gjorde sin första resa från Nykarleby till Helsingfors och som han senare beskrivit sålunda:


»Med hufvudet uppfylldt af Mazarino och Rinaldo Rinaldini, Gonzalow och Fernando Lomelli, dertill fullproppad med goda vänners hopljugna röfvarehistorier, reser skolgossen eller gymnasisten första gången den långa Romresan till universitetet. Halft rysande, men likväl brinnande af längtan efter ett äfventyr, passerar han en mörk Septemberqväll genom den första stora skogen på sin väg. På gästgifvargården har han laddat sin fars gamla ryttarepistoler med varghagel; hanen är spänd, fingret på tryckpinnen, sabeln mellan knäna; komme den som vågar! Girigt fångar hans blick hvarje mörk skugga vid vägen; hvarje halfbränd stubbe synes honom vara en mordisk bandit, hvarje lysmask ett spionerande öga mellan ljungtufvorna. Men vägen lider, skogen glesnar, hundarna skälla i byn, pertblosset sprakar på trappan, hanen nedspännes, sabeln bortlägges och det väntade äfventyret upplöser sig på sin höjd i en orolig dröm.

En sådan mörk Septemberkväll rullade min reskärra på en enslig väg i sydöstra Österbotten, ledsagad af tvenne lika rara åkdon med manhaftige vänner uti. Bredvid min sida satt en liten pilt, inkrupen öfver öronen i sin fars gråa vadmalsjacka, och kuskade, med sträng tillsägelse att hålla tätt efter den förutåkande, medan glöden i min pipa stundom kastade ett rödlätt skimmer på fotmanteln och rökarna obemärkta försvunno i det omätliga mörkret. Nattvak och afskedspunsch tyngde mina ögonlock, skogens tystnad, den jämna vägen och skjutspojkens enformiga »noh» tiellä! sinä! noh! »(nå, håll dig till vägen!) vaggade mina tankar till hvila i de nattliga skuggorna.»


När sedan terminen vid universitetet var slut, vände österbottningarna åter kosan till sin hembygd. Det var hej glada livet, när de åter fingo säga farväl åt huvudstaden. Dagen var natt och natten var dag. Gästgivarna väcktes ur sin nattsömn med pistolskott och pisksmällar. Resans besvärligheter betydde ingenting. Man var ung, man var glad, man var landets hopp, »spes patriae»! Se bara, hur det gick till i december 1837. Efter intagen supé hos »morbror» Rosenkampff, kom man i väg kl. 12 midnatt, herrar Turdin, Blank och Topelius. Avskedsskålarna hos »det friherrliga herrskapet» måtte ha varit antingen för många eller för få, ty första uppehållet gjordes hos den beskedliga fru Åhrstedt i Tölö. Punsch bryggdes och några glas Hochheimer tömdes med »åtskilliga muntra gubbar», med fru Åhrstedt själv och med mamsell Marie. Flera kamrater »uppbullrades» och först kl. 4 på morgonen satt man åter i släden. Topelius somnade, men vaknade snart av att hästarna gjorde halt. Man befann sig nu i Sörnäs. »Der bullrades mamsell Halén upp, en superb frukost med porter m. m. arrangerades». Två glödgade bålar tömdes skållande heta. Men nu började skjutspojkarna tredskas. De sökte hjälp i staden, »men succursen fick sig en fot och avträdde snöpligen från scenen.». Resan fortsattes och klockan 9 följande morgon hade man hunnit till Helsinge kyrkby, en vägsträcka på något över två mil! — »Hyggligt», utropar den något skamsne dagboksförfattaren. Följande kväll kl. 10 hade man uppnått Tavastehus och tre dagar senare körde man in genom Kuddnäs port.

I maj 1840 lämnade Topelius huvudstaden »utan kärlek och utan hat» vandrande vid sidan av den »skramliga, eländiga kärran», »en torturmaschine», som »Feuerbach har glömt att omtala i sin »Geschichte des peinlichen Rechts». I Helsinge kyrkby, heter det i dagboken, »voro vi inga narrar och reste vidare utan rekvirerade först supé med ägg och öl — och sedan vin — varpå vi galnades och revo upp regn». Andra morgonen var himmelen lik ett såll. »Vi blevo så rikligen vattnade i alla aggregationsformer, att vi nästan väntade vi skulle slå ut i blom, vi som träden.» Men resan fortsattes med friskt mod: »två kantiga och knotiga kandidater, som mena sig ha privilegium på mera själ än kropp, inpackade mellan dessa fyra bräder, som i form av säte gjorde bägge herrarnes posteriores opponentes det kraftigaste motstånd vid varje knyck».

För oss, som på föga mer än 12 timmar sovande i bekväma sängar kunna förflytta oss från Helsingfors till Nykarleby, förefaller det hart när otroligt, att Topelius nämnda år i slutet av maj i skjutskärra gjorde resan till Kuddnäs för att den 4 juli anträda en resa tillbaka till promotionen i Helsingfors och därefter i början av augusti åter sätta sig i samma tortyrmaschin för att efter den 50-mila färden uppnå det älskade hemmet. Där fick han dock ej dröja längre än till den 1 oktober, då han tillsammans med en kamrat åter »reste litet hopdragen till sinnes» i kolmörker och regn i öppen skjutskärra mot söder. »Bakpå kärran satt skjutsflickan och skallrade tänderna. Jag gav henne min kappa.»

I februari 1838 såg den då 20-årige studenten Topelius för första gången den vackra gästgivarflicka, som i hans diktning kommit att spela en viss roll. Det var den vackra Greta på Kahra i Alavo, som skulle ge uppslaget till dikten »Den resande studenten». Varje vår och varje höst nalkades han sedan Kahra med klappande hjärta. Den 19 juni samma år var enligt dagboken »den trevligaste afton jag haft på en gästgivargård». Och upplevelserna beskrivas för all säkerhets skull på den något knaggliga franska han den tiden kunde prestera:


— »Bon soir!» —Point de reponse.
— »Bon soir! Ne me connais-tu plus?
A ces mots me regardant elle s'echappait vitement et avec un sourire, si folâtre qu'il faisait chaud autour de moi. — D'après en preparant le souper se cacha derrière l'autre fille. — — — Dans le poële on ne voyait personne exceptées les deux filles. Lieu comique, ce Kahra! On n'y trouve que des filles, et des belles jeunesses.
— »Souviens-tu encore l'hiver passe?» —Geste folâtre. —
— »As-tu quelque fiancé, petite? — geste folâtre — feu pour la pipe à fumer. »
— »Ou est l'autre monsieur au présent?»
— »Celui d'Elissa? Il s'amuse avec les dames de Helsingfors.»
— » Donnez moi votre ceinture.»
— »Si.» —
— »Votre ceinture rouge.» —»Si.» —geste folâtre.
— »Faitez présent de votre porte-lettre qui est si riche.» (Händelsevis hade jag några blåsedlar, främmande egendom.»
— »Si.» —
— »Oh cette porte-lettre seulement, ou mieux: ce ceinture, je ne veux pas d'argent.»
— »Tu ne veut pas d'argent?»
— »Non, non —mais ce ceinture.»
— » Voilà. le lacet, tu est prise, petite oiseau!»
— »Ah, —ce beau ceinture?»
— »Si.»
— »Viens, viens dormir», disait l'autre.
— »Patience, enfansl Comment te nommes-tu, toi ici?»
— »S — — —»
— »Mais attendez» —Elles s'echappaient. —Des portes fermées.
— »Ouvrez, enfans! —Ah —endormie? fille, enfant, le ceinture sera-t-il le tien? —Claire —douce minuit — — —»


Den är kuriös, denna konversation på dålig franska mellan en student och en finsk bondflicka, den visar bättre än den vältaligaste utläggning på svenska, att det här var fråga om någonting ovanligt, från vardagen avvikande, hemlighetsfullt och intressant. I själva verket fördes samtalet på finska, och bekantskapen gav upphov till långa fantasier om en återgång till jorden, en assimilering med den finska bondbefolkningen, en flykt från kulturen i naturens, den finska ödemarkens famn. Dessbättre förblev det blott fantasier, men de togo i stället en annan riktning, de sökte sig utlopp i poesi. Så uppstodo dikterna »Kärlekens dualism», »Irrskenet på heden», »Villande vägar», och slutligen »Den resande studenten».

Det glada studentlivet tog slut, men resorna upphörde ej. Efter giftermålet 1845 reste Topelius alltjämt nästan varje år upp till sin moder på Kuddnäs och varje höst åter tillbaka till huvudstaden. När familjen växte och tjänarinnorna måste tagas med, kom den gamla himmelsvagnen, »den gamla skramlan», åter väl till pass. För barnen voro dessa resor det mest underbara man kunde tänka sig. Äldsta dottern, Aina — mor till författaren av denna bok —, var med om de långa resorna förrän järnvägen till Tavastehus tillkom, har i några efterlämnade anteckningar skrivit om dem bland annat följande:

»Mor med de mindre barnen och sköterskorna åkte i vagnen och far med äldsta dottern reste i schäs efteråt. Det är i synnerhet denna sida av resan, som är mig så oförgätlig emedan jag då var i tillfälle att få höra de för mig intressantaste berättelser av alla slag. Än var det naturhistorie i lättsmältaste form: om solen och månen, om åska och blixt, om olika djurs och växters egendomligheter m. m.: Men det allra roligaste var dock att få höra om de ställen vi passerade förbi, då ofta en folksaga som rörde stället förtäljdes eller en annan rolig saga hopsvarvades. — — — Hur blev ej vägen sålunda förkortad både för berättaren och för hans lilla ivrigt lyssnande reskamrat.»

Och yngsta dottern Eva berättar:


»Z. T. gjorde furorna levande, vi blevo förtrogna med Skyhög och Molnskägg. Sjöarna där långt nere i djupet blevo bottenlöst hemlighetsfulla. Han skapade sagorna under det han lyssnade till huru vi lyssnade. Jag vill gärna tänka mig att han utformade sin berättarkonst under färderna med sina barn genom detta älskade sköna ödemarksland. Ty vi voro hungriga lyssnare. Vid Kangasala kyrka skulle vi alltid titta efter »blodfläcken» på kyrkmuren; den var dittrollad av en stackars flicka, som oskyldigt anklagad för att ha mördat sitt barn i fängelset svor, att så visst som hon var oskyldig, så skulle hennes blod färgas röd i kyrkmuren. Och där syntes en roströd sten! —Vid Rövarekulan — »Ryövärinruoppi» — ville vi stanna och försiktigt kika ned i djupet av ett ofantligt romantiskt stup, täckt av granar. Där lågo rövarna förr i världen och lurade på fredliga resande. Men ett intresse utan allt rysande hade vi av »fattiggubben» i alla kyrkbyar. Han stod invid stora kyrkporten, pinnrak, skuren i trä, stel, mager, urblekt i färgen av regn och snö. Ena armen fast hopväxt intill sidan, den andra utsträckt för tiggeri. När man hälsade på honom närmare, upptäckte man en stor skåra i bröstet, och där skulle slanten släppas ned. Hur det tillgick att vittja denna fälla fingo vi senare läsa i sagan om fattiggubben vid Lohteå kyrka.» — — — »Efter ett 2 mils skjutshåll över den öde Tavastmon, passade det sig ofta så, att vi måste taga nattkvarter i den fattigaste av alla gästgivargårdar, Kallenautio, mitt i ödemarken, 2 mil åt vartdera hållet till en gård. Där stod intet annat till buds än den uppriktigaste välvilja. Vi beställde ny halm i de breda sängarna, matskrinet öppnades och nysilad mjölk inbars — i tvättkanna. Den oskyldiga gumman förmenade tydligen att intet kärl var ovärdigt i och för sig, det beror på hur man brukar det. Vi fingo se märkligare ting på bordet, hon hade köpt hela tvättservisen på marknaden i Tammerfors.»


Kallenautio f. d. gästgivargård i Juupajoki.
Kallenautio f. d. gästgivargård i Juupajoki.
Foto O. Sundström 1934.


Interiör från stugan på Kallenautio.
Interiör från stugan på Kallenautio.
Foto O. Sundström 1934.


Och vad förtäljes om resorna i familjebreven, de mest autentiska och trovärdiga källorna? En av de mera äventyrliga färderna var den, som företogs i april 1855. Familjefadern skulle stanna i Helsingfors, men följde till Skavaböle i Tusby, där avskedstårar trillade. Modern med två barn, Aina, 8 år, och Toini, som nyss fyllt sitt första, samt två domestiker [tjänstefolk] fortsatte färden mot norr. En icke oviktig detalj var att fru Topelius väntade ett fjärde barn, Eva, som föddes den 4 september. Vid avskedet på Skavaböle konstaterades att Aina var sjuk. Naturligtvis var det frossan. Första natten på Nuckars var orolig. Följande dag ingen förbättring. Aina hade kväljningar och rätt hög feber, men inte kunde man stanna på en gästgivargård! Då inte kinapulver hjälpte, försöktes med ricinolja, vars verkningar förmärktes »vid foten av den härliga Hattelmalaåsen». I Tavastehus rådfrågades doktor Granlund, som ordinerade kräkvin, en mixtur med hallonsirap och kinin, »vilka tre sorter skulle bytas om varje timme». Natt i stadens gästgivargård, där endast ett rum med två sängar var ledigt. Sängarna upplätos naturligtvis åt barnen. Pigorna sovo på golvet och professorskan — satt hela natten, medan ryska officerare i rummet bredvid »skreko och roivade». Följande dag vidare. Aina var mycket matt, då hon bars i släden, men innan kvällen kom, repade hon sig och berättade sagor. Nästa natt på Huutijärvi i Kangasala var det Toinis tur att »kurra». Flickan stackare hade örvärk och skrek oavbrutet till klockan 2 på natten. Dagen därpå till Kallenautio och Visuvesi ömsom i hällregn och snöslagg. Mellan Tulijoki och Olkonen färdades man över isen, där flödvattnet på sina ställen gick hästen till magen. Då professorskan uppskrämd frågade skjutskarlen om han trodde att de skulle komma undan med livet, svarade han endast: »vi skall försöka».

Till middag lyckades man i alla fall klara sig till Kahra i Alavo. Natten tillbragte man i Lappo. Föret var nu alldeles slut, och färden gick fot för fot. När man den sjätte dagen kl. 5 e. m. körde över Nykarleby bro, satt professorskan och »grät och darrade i hela kroppen».

När järnvägen till Tavastehus i februari 1861 blev färdig, förkortades visserligen landsvägsresorna till Kuddnäs betydligt. Man färdades den vackra årstiden från Tavastehus vidare med ångbåt till Visuvesi, från vilket ställe man endast hade 15 mil till Nykarleby, men den tidens inlandsbåtar voro mycket oberäkneliga fortskaffningsmedel. Vad man under en sådan resa kunde få uppleva, beskrives av Topelius själv i tre brev till modern, det första daterat Alavo prästgård den 26 september 1866, det andra Tammerfors den 28 september och det tredje Helsingfors den 1 oktober. Vägarna voro de miserablaste man kunde minnas, stundom så att »hjulen sjönko till naven». Först brast en av resårremmarna, senare själva resåren. På Alavo prästgård var Emilie så sjuk, att hon inte fick sömn ens med morfin. Härifrån hade man över 8 mil till Ruhala i Ruovesi, ångbåten Ahtis avgångsplats. Där måste man emellertid övernatta i ett trångt rum. Barn och pigor lågo om varandra. Av de sistnämnda hade en under resan förkylt sig och fick» en sjungande kolerin med alla tillbehör och låg alldeles blåblek och kall». Tidigt följande morgon steg man ombord på ångbåten Ahti. Där fanns »ett krypin med träsoffor och restaurationen liknade gästgivargårdarna i Småland». Men resan gick utan äventyr till Tammerfors. Här måste man överflytta med pick och pack till en annan ångbåt, »Elias Lönnrot», som kastade loss lördagen den 29 september. På Pyhäjärvi överraskades man av en stark dimma och måste kasta ankar en halv mil från staden. Efter ett längre uppehåll fortsattes resan, och klockan 3 lade man till vid Lembois. Här måste man med hela bagaget spatsera över ett näs och sedan stiga ombord på en tredje ångare »Wanaja». Denna liksom de två föregående båtarna släpade lastpråmar efter sig och farten var därefter. Innan man var halvvägs till Tavastehus, var det mörkt och ångaren måste förty gå med halv maskin.

Det blev allt mörkare, och de många kvinnorna sutto med hjärtat i halsgropen. I det trånga Stjernsund stötte fartyget tre gånger mot stenar i bottnen och krängde oroväckande. Förskräckelsen var stor bland de 50 passagerarna. »Emilie darrade på benen, men utan ett ljud». Men kaptenen satte full fart på och så kom man över grundet! En av besättningskarlarna rapporterade att båten höll tätt! En mil från Tavastehus fälldes ankaret vid Mierola. Här måste man stanna över natten. Men fartyget var ej rustat för så många nattgäster. »Sedan vi fått köpa ljus från byn», skriver Topelius, »och en försvarlig sexa, instuvades fruntimmer och barn i den lilla kajutan — — — och herrarna sökte sig plats på däck». Där slogo de sig ned under bar himmel och värmde sig med ett glas punsch. »Wasastjerna (en av passagerarna) med mammas skinnkappa och jag med lurven över mig. Min talma blev ovärderlig för ett par studenter som lågo i tunna rockar på rygg på däcket. Kl. ½3 steg jag upp, men tyckte i det bleka månskenet, att klockan var ½4, varpå jag gick och purrade upp kaptenen och kökspersonalen och lät koka kaffe. Herrarne lågo underbart kringströdda i månskenet, och Fina låg hopkrupen bakom lastgodset. Jag företog mig då att av mitt förråd bjuda malörtsdroppar i brännvin så långt det förslog, och det mottogs med synnerlig tacksamhet. Emellertid kommo vi på detta sätt nära en timme tidigare i farten och instuvades nu i en helt liten ångslup, ty Wanaja kan ej gå under Mierola bro. Slupen var hårt lastad. — Mörkt var det ännu och svagt månsken, gnistorna flögo över oss som en eldsky i natten. Denna färd var kanske icke mindre riskabel, ty jag begriper ej huru vi rett oss, om slupen stött på — han skulle ha sjunkit som järn sjunker — men vi hade likväl en mindre båt i släptåg.» I daggryningen kom man så äntligen till Tavastehus, Emilie skakande av köld och barnen ännu halvt i sömnens armar.

O, forna tiders resor!


Paul Nyberg (1941) Resebilder ur Topeliuska dagböcker och familjebrev i Herrar och herrgårdar, sid. 199—209.
Janet Bäckström tillhandahöll.


Läs mer:
En bilresa på de minnesrika vägarna ur samma bok.
Zacharias Topelius dagböcker.
(Inf. 2005-08-30, rev. 2019-05-20 .)