Spöslitning


Sockenstuguberget, inte lång från kyrkan, stod sockenstugan, sockenmagasinen och ett antal kyrkstugor, där landsborna vid sina kyrkbesök bundo sina hästar och hade sitt »kvarter». Men stadsbilden hade också sina dystra tavlor. Utanför sockenstugan hade »spöpålen» sin plats vid exekutioner för stadsbor. Gällde det landsbor, ställdes spöpålen vid sockenmagasinet. Den var nämligen portativ och stod vanligen i sockenstugans förstuga. Ännu så sent som på 1860-talet var den i bruk. Den dömde skulle först stå i halsjärn någon timme. Härunder samlades på platsen en stor folksamling, bland vilken lärare och elever från den närbelägna skolan bildade en avsevärd del. Det var väl en form av åskådningsundervisning. Förrättningen började med att »kronans befallningshavande» uppläste domen. Därefter grep profossen — vanligen en f.d. soldat — spöna och började slå, medan länsmannen stod med klockan i handen och räknade slagen. »Efter varje rapp märktes en djupröd, blödande fåra snett längs ryggtavlan.» Den, som trängde sig nära, »kunde därvid få skinnslimsor och bloddroppar i ansiktet», skriver Zachris Schalin i sin skildring av en dylik exekution. Om delinkventen såg ut att förlora medvetandet, fick han en klunk vatten från den närbelägna »Herpes-potten». Sedan han kvicknat till, fortsattes exekutionen tills det bestämda antalet slag var utdelat. Efter sista slaget lades delinkventen på mage, varefter ett slags fältskär framträdde »och prustade ur sin utspända mun — i brist på bättre refraichisseur — ett brännvinsregn över de svidande såren på den slagnes rygg. — — — Sen drogs skjortan öfver hans blodiga kropp och han fördes bort.



Paul Nyberg (1949) Zacharias Topelius, sid. 44 f.


Läs mer:
Fortsättning.