Nykarleby Jeppo försäkringsförening 1881—1981 av Runar Nyholm

 

NYKARLEBY - JEPPO
FÖRSÄKRINGSFÖRENING
100 ÅR


Den röda hanen har i alla tider varit en svår och fruktad fiende för såväl stads- som landsbor. Hustaken var förr gjorda av näver, halm eller bräder — under senare tid av pärtor — och husen stod tätt intill varandra. Man kan därför föreställa sig hur det gick, när sotelden brann och gnistor föll på de fnösketorra taken. Särskilt var ugnseldningen vid bakning vår- och sommartid farlig. Med den tidens släckningsredskap stod man maktlös mot bränderna. Därför har alla våra äldre städer — förutom Kristinestad — brunnit en eller flere gånger.

Redan i 1734 års brandstadga förbjöds att ge brandstodshjälp åt sådana eldfarliga hus som bastur, smedjor, bryggstugor och andra dylika hus.

När det gällde så stora bränder som på städer uppbars kollekt i alla rikets kyrkor till hjälp åt de hemlösa, och staden fick flera års skattefrihet. Men hur har det varit för menige man och de fattiga, när elden varit framme? Ja, säkert har nöden mången gång varit stor, när inga brandstodsbolag fanns, som betalade ut ersättning för lidna skador som nu. Många miste genom brand allt vad de ägde och hamnade på bar backe, ja, t.o.m. fick gripa till tiggarstaven. Men detta förbjöds uttryckligen i 1642 års tiggarförordning. Det äldsta sättet av brandhjälp var den, som grannarna och byn kunde ge under devisen ”i dag du — i morgon jag”.

Redan de medeltida landslagarna av år 1347 och 1442 påbjöd uppbörd av pengar, som sedan förvaltades i häradskistan och fördelades åt personer, som mist sina hus, sin spannmål och sina kreatur genom eldsvåda. Särskilt uppmärksammade man sådana eldsvådor, vilka kunde äventyra bondens fortsatta existens på sin gård. För lösöre, redskap och dylikt gavs intet. Och ingenting fanns heller till övers för torpare, inhysingar och backstugusittare — forna tiders pariasklass — när deras fattiga hus och ägodelar ödelades. Socknens sexmän skulle värdera brandskadorna — dock inte efter eget godtycke — som det stod i lagen — och därefter bestämma ersättningens storlek.

Medeltidens brandlagar blev emellertid föråldrade och därför gavs i 1734 års lag nya direktiv för bränder och ersättning för dessa. Bl.a. skulle brandstod härefter erläggas efter mantal och gårdens storlek. Många misshälligheter avskaffades med denna lag. Men en stod likväl kvar: de fattiga och jordlösa förblev lika lottlösa som förut; de stod utanför lagarna.

Småningom överflyttades brandersättningen från häradet till kommunerna och sockenstämman. Detta skedde genom en kunglig förordning av år 1766. Genom denna befriades bönderna från att ge brandhjälp till andra kommuner än sin egen. Dessutom fick socknarna rätt att bilda brandstodskassor. I denna lag liksom i de tidigare betonades, att brandstod skulle utbetalas efter det värde, som husen befann sig uti, när de antändes — alltså för liden skada. Denna fasta princip är alltfort rådande vid brandskadevärderingar. När för några år sedan en person miste sin ria och menade, att det kostade dubbelt mera att bygga en ny ria, än vad han fick i ersättning för den gamla, betonade styrelsen just detta: man betalar för vad den nedbrunna var värd, dvs. efter lidna skador, och icke för vad en ny kostar att uppföra. Numera försäkrar man efter återanskaffningsvärdet.

De stadganden om brandsäkerhet, som fanns i 1734 års lag, blev i huvuddrag gällande ända till 1908, då en ny lag kom till. Den upphävde lagen om obligatorisk brandstod i vårt land. Ansvaret överflyttades från samhället på den enskilde individen, som härefter själv fick ansvara för brandskador genom att teckna försäkringar i brandstodsbolag.

I Sverige gjordes de första försöken med brandförsäkringar i modern stil på 1740-talet, men först på 1780-talet grundades Allmänna Brandförsäkringsverket. Detta verk hade en del försäkringstagare bland ståndspersoner även i vårt land.



1800-talets brandstodsbolag.

De äldsta anteckningar om yrkande på en brandstodsförening i Nykarlebynejden har vi funnit i Munsala sockens historia, där det står följande:” Vid jordrannsakningen i Nykarleby socken den 26 sept. 1787 i närvaro av landshövding Adolph Tandefelt konstaterades i punkt 17, att några brandstodsföreningar inte fanns i denna socken. Sockenborna tillsades att ”till framdeles efterrättelse vid förefallande tillfällen” upprätta sådana. Till förkommande av ofta timade eldsvådor blev de åtvarnade att iakttaga all möjlig varsamhet med eld i uthus, i dem borde de avstå från att använda pärteld, vilket dittills varit vanligt.

Det kom dock att dröja ända till år 1857, innan den i vår trakt mest anlitade brandförsäkringsanstalten, Allmänna Brandstodsbolaget i Finland, bildades, i detta bolag tecknades även en del försäkringar i Nykarlebynejden, främst på herrgårdar, kyrkor, industrier och större bondgårdar. Sålunda finner vi av ett gammalt dokument, att häradshövding Karl Sterenius på Udden i Munsala år 1866 hade försäkrat sitt karaktärshus och sina ekonomiebyggnader i kyrkbyn samt sin ”wädherqvarn” på Holm i Vexala i detta bolag. Den sistnämnda upptogs till 100 rubel och årspremien var 3 rub.

Men många andra bolag, både inhemska och utländska, tävlar denna tid om försäkringsobjekten i vår nejd. År 1888 annonserar sålunda lektor F. W. Illberg i Ö.P. om Brand och lifförsäkrings-bolaget Skåne i Malmö, 1889 åter är det två bolag, som säger sig skriva brandförsäkringar mot billigast möjliga premier, nämligen Fennia med Carl Nylund och Svea med J. W. Nessler som ombud. År 1891 meddelar det solida och liberala bolaget Rossija i S:t Petersburg, att det beviljar försäkringar på särdeles förmånliga villkor och med delaktighet i bolagets vinst. 1897 är det Pohjolas tur att annonsera sin ankomst på fältet och 1907 brandförs. A/B Norrland i Stockholm med Henrik Eklund resp. Alex. Björklund som ombud. Flera andra bolag fanns.

Finska brandstodsbolaget torde ha varit den värsta konkurrenten till ett nybildat bolag, eftersom det hade egna ombud såväl i Nykarleby som i Jeppo. På sistnämnda ort sköttes den sysslan av handl. E. Lönnqvist. Denne annonserade år 1881 om sin bolagsstämma, som förmäler att premien är 3:50 per 1000 mks försäkring.

Samma år påbörjar den nya ”Nykarleby lands- och Jeppo kommuners brandstodsbolag” sitt arbete och fyller alltså i år 100 år. Av det ovannämnda är det lätt att förstå, att det måste ha varit rätt trögt före i portgången för det nystartade bolaget.



Grundandet av ortens brandstodsbolag.

Några urkunder från själva grundandet av Nykarleby lands- och Jeppo kommuners brandstodsbolag finns inte bevarade. Men försäkringsföreningen har i sin ägo två kungörelser, av vilka den första blivit uppläst i Nykarleby och Jeppo kyrkor den 21 och 28 nov. 1880. Båda kungörelserna är undertecknade av kommunalstämmans i Jeppo dåvarande ordförande Henrik von Essen, ägare av Keppo gård. Jeppo var kapellförsamling under Nykarleby till 1906, och det är därför inte märkligt om initiativet till sammankallande av en gemensam stämma utgick från moderförsamlingen.

 


Sockenstugan i Nykarleby.
Sockenstugan i Nykarleby.
Bildens ägare är Nykarleby Fotoklubb.


Den första stämman hölls i Nykarleby sockenstuga måndagen den 29 nov. 1880 ”i och för afgörande af det inom socknen förut handlagda ärendet om bildande af ett nytt socknebrandstodsbolag,” som det står i kungörelsen. För att internt diskutera och ta ställning till frågan i Jeppo, ävensom att utse delegater till stämman i Nykarleby, hölls även en stämma i Jeppo ”söndagen den 28 nov. efter afslutad högmässa å vanligt ställe.”

Den andra kungörelsen, som är uppläst av prästmannen Wallin och Joh. Bäck söndagarna 26.12.1880, 2.1. och 9.1.1881, återger vi in extenso:


”Till kommunalsammanträde, som hålles å vanligt ställe söndagen den 9 förstu instundande januari efter slutad gudstjänst, får jag härmed sammankalla församlingens röstberättigade medlemmar för att, på grund af till mig ankommen skrifvelse från ordföranden i Nykarleby landsförsamlings kommunalstämma, Herr Pastor J. Bäck — wälja ombud till en gemensam stämma i Nykarleby den 13 instundande januari, hwarvid kommer att beslutas: — — widtagande av åtgärder om det nu beslutna nya brandstodsbolaget och dess reglemente föranleder — såsom val af Direction m.m. äfvensom blifvande ordförandens aflöning. — —

Keppo gård i Jeppo den 24 dec. 1880        
Å kom.stämmans wägnar:                
Henrik von Essen.     

 

      

Två viktiga saker i kungörelsen är värda att notera. På den första stämman tycks man redan ha enats om bolagets grundande, det var sedan bara att uppgöra stadgar och utse styrelse. Vidare betonas det uttryckligen, att det gäller Nykarleby landskommun — staden är inte med.

Med största säkerhet kan vi alltså påstå, att bolagets födelsedag kan placeras till denna stämma i Nykarleby den 13 januari 1881. Trots att man redan på novembermötet beslutat om bolagets stiftande, så stadsfästes beslutet först den 13 Jan. Vidare utsågs då direktion och valdes ordförande, och därför måste detta datum anses som det viktigare. Sedan var det att sätta i gång med verksamheten.

Det är ganska märkligt att man trots ivrigt sökande i kommunal- och kyrkoarkiven i både Nykarleby och Jeppo inte funnit en enda rad om dessa två viktiga möten och de beslut, som där fattats. Namnfrågan löstes lätt: det blev ”Nykarleby lands- och Jeppo kommuners brandstodsbolag”. Så hette det även i den första annonsen vi finner om bolaget i Ö.P. av år 1886. På en bevarad debetsedel från 1898 har ordet ”gemensamma” stuckits in framför det sista ordet. Fram till 1911 ser man namnet skrivas turvis med detta ord och turvis utan.

År 1911 har orden ”bolaget och kommuners” försvunnit, och nu är namnet ”Nykarleby och Jeppo brandstodsförening.” 1935 slopas det ålderdomliga ”brandstod” och det heter ”Nykarleby och Jeppo brandförsäkringsförening.” Men i våra dagar täcker inte detta namn föreningens hela verksamhet. Därför slopade man år 1971 ordet ”brand” och det blev helt kort ”Nykarleby-Jeppo försäkringsförening.”

I avsaknad av protokoll från det viktiga mötet i Nykarleby sockenstuga den 13 jan. 1881, saknar vi ledsamt nog också uppgifter om vem, som valdes till första ordförande, vilka som invaldes i styrelsen och säkert även många andra viktiga saker, som vore intressanta att känna till. Vi vet inte om det var Henrik von Essen, som blev den första ordföranden. Men ett vet vi av annonsen från år 1886, att då var polismannen, barnaläraren och kom.stämmans ordförande i Jeppo, Jakob Westerlund, bolagets ordförande. Vågar vi tippa, att han även var den första? Han återvaldes varje år till sin död 1913.

Hur allmänt var det med brandförsäkringar i Nykarlebynejden och vilket förtroende hade man för det nystartade bolaget för 100 år sedan? Vi får hoppas att därmed var litet bättre ställt, än vad som framgår av en notis i Ö.P. år 1887 från en annan kommun i norra Österbotten. Där var enligt skribenten av 400 hemmans- och 108 torprökar endast 20 st försäkrade i Allmänna brandstodsbolaget. ”Visserligen är en del lägenheter försäkrade i socknens enskilda bolag, men detta skötes så, att förtroendet för det sjunkit. Någon värdering av den försäkrade egendomen anställs sällan, och vid större eldsvådor drabbar olyckan ej blott den brandskadade, utan ännu betydligare de övriga deltagarna i bolaget.” Så långt brevskrivaren.

Om vi jämför med Nykarlebynejdens förtroende för och uppslutning kring andra kända ortsföretag som lantmannagillen och mejerier, handelslag, banker osv. så tror vi, att människorna även slöt upp kring ortens eget brandstodsbolag på 1880-talet.

Av en notis i Ö.P. i april 1894 finner vi dock, att rättmätig kritik ibland kom den unga föreningen till del. Märket ”W” skriver följande: ”Ortens brandstodsbolag har ej lämnat någon redovisning för de tre sista årens räkenskaper. Många säges det, tänker utgå ur föreningen, om det ej blir nån bättring, ty varje medlem har rätt att veta, vart hans inbetalade medel tar vägen.” Säkert en välbehövlig anmärkning åt en styrelse, som tycks ha slumrat till för en tid.

[(Inf. 2006-06-20.)]

 




Styrelsen och årsstämman.

Innan vi går att beröra bolagets egentliga verksamhet, skall vi delge vad vi vet om styrelsen och dess uppgifter, om möten och årsstämmor samt funktionärer. I slutet av historiken finns styrelsemedlemmar, ordföranden, kassörer och revisorer uppräknade.

Eftersom föreningens verksamhetsområde alltid bestått av 9 byar, har det redan från starten varit praxis, att varje by haft en representant i styrelsen. Styrelsen har inom sig valt ordförande och viceordf. på årets första möte samt vidare en kassör, som inte hört till styrelsen, men vid behov kallats till dess möten. Både ordförande och kassör har återvalts otaliga gånger, tills ohälsa eller död satt stopp för vidare arbete i föreningen. Varje medlem har haft sin personliga suppleant från sin hemby. På varje vårstämma har 3 medlemmar varit i tur att avgå, men dessa har vanligtvis återvalts.

Efter det J. Westerlund avlidit, valdes Johan Jungar år 1914 till ny ordf. Liksom Westerlund en kunnig och betrodd man, tillskyndare till Jeppo lantmannagille år 1901, Jeppo andelshandel 1914, Gunnar folkskola 1911 m.m. När han dog 1921, trädde Matts Jungerstam till. I honom fick föreningen en hängiven trotjänare, som fram till sin avgång 1957 offrade oräkneliga dagar till fromma för föreningen.

Den 31.12.1935 beslöt ett möte att sammanslå ordförandebefattningen med en direktörspost. Till denna utsågs enhälligt Matts Jungerstam, medan däremot kassörstjänsten liksom tidigare förblev fristående. Hösten 1944 utkom en ny lag, som fordrade åtskiljande av ordförande- och direktörsposterna. Då utsågs Leander Finskas till ordf., medan M. Jungerstam fortsatte som direktör.

Av styrelsemedlemmarna ser det ut som om Johan Lassander varit med redan på 1800-talet. Övriga medlemmar i den första styrelsen är inte kända. Men kring första världskriget börjar nya medlemmar skymta fram i Ö.P:s notiser. Man får dock inte exakt veta, vilket årtal de blivit invalda. Av kassörer skall vi nämna Anders Nylund och Anders W. Finskas. När Nylund börjat vet vi inte, men 1898 nämns hans namn på en bevarad debetsedel. Han avgick 1906. I december nämnda år ser vi första gången Anders Finskas namn under en annons om uppbörd i Ö.P. Då fick föreningen en verklig trotjänare, som i hela 41 år till 1947 skötte kassörssysslan. Trots många andra förtroendeuppdrag i samhället uppoffrade han sig för föreningen.

Annars tycks styrelsemedlemmar och funktionärer ha trivts bra inom föreningen. Endast i undantagsfall har förtroendeuppdragen varat kortare tid än 10 år, men i många fall 20—30 år. Och detta trots att mötesarvodena åtminstone de första decennierna torde ha varit ganska minimala. Det betraktades som ett hedervärt kall, som säkert uppskattades av ledamöterna. Först år 1925 finner vi i årsmötesprotokollet en paragraf om arvoden, som då höjdes från 100:— till 200:— för året. På årsstämman 1937 omnämns reseersättningar första gången. Årsarvodet bestämdes då till 200:—, för varje möte erlades dessutom 15:— och i reseersättning gavs 50 p per km. Arvodena har sen dess justerats på många stämmor.

Förutom de redan nämnda styr. medlemmarna har följande personer troget varit med i över 30 år: Leander Finskas, Wilhelm Thomsson, Gustav Grahn, Vilhelm Segervall och Eliel Eng. Över 20 år har suttit Johan Finne, Mickel Ström, Erik Lundqvist, Jakob Smeds, Alfred Nygård, Johannes Backman. Johan Bäck, Birger Sjö och Erik Finskas. Den längsta tiden som revisor eller 23 år har Emil Elenius fungerat.

År 1965 sattes maximiåldern på styrelsemedlem till 70 år och på direktör till 65 år.

Fram till år 1957 sammankallades styrelsen 7—9 gånger årligen. Nästan varje brand fordrade sitt sammanträde. Men sedan 1958 har man nöjt sig med 4—5 möten per år. I stället har frågorna uppgått till ett 20-tal.

I den nya stadgan från 1974 upptar styrelsens uppgifter 13 paragrafer. Av de viktigaste kan nämnas: att bevilja försäkringar, bestämma premier, avgöra i skadeståndsfrågor, ta nya försäkringsformer i bruk, granska föreningens verksamhet antaga och avskeda föreningens funktionärer osv.

Årsstämma har alltid hållits i april; någon gång de sista dagarna av mars. När den första hållits är inte bekant, men från 1907 härstammar den första annonsen i Ö. P. om en sådan stämma.

Sockenstugan i Nykarleby tycks av ålder ha varit mötesplatsen. Årsstämman har varit och är ännu det högsta beslutande organet. Där har alla försäkringstagare haft åtminstone 1 röst. Men röstetalet var — och är ännu — proportionellt till försäkringspremiernas storlek. Med andra ord: den som har högre försäkringar har även mera att säga till om i föreningen. När premierna stiger till 200:— har försäkringstagaren 2 röster, och så kommer 1 röst till för varje påbörjat 200-tal mark. Ex. en person med 450 mks premier äger 4 röster. Här praktiseras inte systemet: en person — en röst. Ännu i protokoll, som är skrivna på 1940-talet, finns de närvarandes röstetal angivna och varierar de där mellan 1 och 7. Men det finns ett tak, som en enskild försäkringstagares röstetal inte får överskrida, och det är en tiondel av de vid mötet närvarande röstberättigades röstetal.

På årsstämman upptas sådana ärenden, som är vanliga i alla ekonomiska företag, varför vi här inte behöver uppräkna dem. Extra ordinarie stämma kan även sammankallas, när styrelsen har anledning därtill.

Någon årsberättelse i egentlig mening har tydligen inte skrivits förrän på 1950-talet. Om sådana funnits, har de liksom bokslut och revisionsberättelser skrivits på lösa blad, vilka inte mera finns bevarade. Att alla ovannämnda årsredogörelser lagts fram på årsstämman redan från föreningens första år är klart, och utan undantag har de godkänts av stämman varje år. Detta ser vi av notiser i Ö.  P. före år 1924 och därefter i protokollen.

Från 1943 finns revisorernas berättelse införd i protokollsboken. Men det är först med dupliceringsmaskinens ibruktagande år 1957, som fullständiga årsberättelser kunnat tryckas. De första åren visserligen bara i några få ex., men sedan 1964 i så många, att de förslog åt alla årsmötesdeltagare. En strävan till bättre delgivning av årsresultatet kan skönjas år 1948, då direktör M. Jungerstam annonserade om att de röstberättigade hos honom kunde bekanta sig med bokslutet, års- och revisionsberättelserna en vecka före årsstämman.

När Anders Finskas slutade sitt långa dagsverke i föreningens tjänst, valdes Lennart Sandberg till kassör. Han skötte arbetet liksom Finskas i sitt hem. Efter Sandbergs tioåriga period var Ingmar Sandvik direktör och kassör tre år framåt. 1957 hade verksamheten utvecklats så pass, att kassören behövde ett eget rum i centrum. Man fick då hyra ett rum i Jeppo sparbanks gamla hus. År 1960 stod det nya bankhuset färdigt och då flyttade den nya direktören Harry Sandberg dit. Både Sandvik och Sandberg hade deltidsarbete i sparbanken och erhöll 1/3 av sin lön därifrån. Sen 1957 har med kassörssysslan följt titeln direktör.

Från den 1.1.1967 drog sparbanken in sin andel av direktörens lön, p.g.a. att han inte mera ansågs ha någon tid över för bankens verksamhet. Sen dess står försäkringsföreningen helt för hans avlöning. Sedan 1964 är Sven Simons fast knuten vid direktörsposten. I honom har föreningen en man, under vilkens ledning försäkringsverksamheten utvecklats mycket, nya försäkringsformer tagits i bruk och kontorsarbetet rationaliserats.

Efter det Leander Finskas avlidit 1956, var Birger Sjö ordförande till 1964 och sedan dess har den nuvarande ordf. Eliel Eng svingat ordförandeklubban. Han har suttit i styrelsen sedan 1947 och har därför alla möjligheter att slå Matts Jungerstams rekord: 36 år i styrelsen.




Föreningens verksamhet.

Om bolagets verksamhet och resultat de första 20 åren vet vi ganska litet. Några stadgar, bokslut eller andra urkunder finns inte bevarade. De enda spår vi finner av bolaget och dess verksamhet före 1901 är några sparsamma kungörelser i Ö. P. om premieuppbörder på 1890-talet.

Men 1902 tycks bolaget ha trampat ut barnskorna och rotat sig fast i människornas medvetande. Detta ser vi av en bevarad uppbördsbok från nämnda år. Utan denna bok och en kassabok från 1907 skulle vi veta ännu mindre om de 43 första åren. Uppbördsboken är mycket noggrant förd och nämner hemmansvis alla försäkringstagares namn och yrken, försäkringsbeloppen och premierna för dessa. Om vi jämför försäkringstagarnas antal i boken med kommunionböckernas husbönder samma år, finner vi att ytterst få bönder saknar försäkring i bygdens bolag. Att även torpare och hantverkare är väl representerade i bolagets uppbördsbok, ser vi av yrkesförteckningen här nedan.


Sockenstugan i Nykarleby.
Tröskningsarbete i Jeppo någon gång under 1900-talets första år.
Bildens ägare är Jeppo Hembygdsförening.

 


Antalet försäkringstagare, försäkringsbelopp och premier år 1902.
 

Byar Försäkr.
tagarnas
antal
Mangårdar Rior och
bastur
Lösegendom Samman-
lagda
premier
  AntalPrem.AntalPrem.AntalPrem. 
Jungar by
Lassila by
Överjeppo
Forsby
Ytterjeppo
Kyrkoby
Socklot
Kovjoki
Markby
Bihang
167
87
114
85
105
92
97
67
35
40
153
82
106
84
103
87
93
64
34
37
134:07
71:95
79:33
43:40
68:05
66:78
73:21
50:38
28:04
23:17

80
49
52
35
56
32
52
41
27
18

64:16
41:66
40:65
16:46
45:22
27:51
32:68
26:47
16:88
9:29
155
75
83
65
93
79
71
47
25
26
57:63
28:50
26:23
12:07
26:49
25:48
17:59
13:07
8:01
5:78
255:86
142:11
146:21
71:93
139:76
119:77
123:48
89:92
52:93
38:24
Summa 889 843638:38442320:98 719220:85 1180:21

 

Kanske det vore intressant att få höra, vilka yrken försäkringstagarna representerar vid seklets början. Det ger en god samhällsbild från den tiden. Naturligtvis är bönderna i majoritet med 414 st, men därefter kommer den tidens stora proletärskara, torparna och backstugusittarna med 282 st. 37 försäkringstagare hörde till timmermännens aktningsvärda skrå. 29 personer benämns sytningskarl eller änka. 17 är sjömän och av handlanden, skomakare och smeder finns 10 av varje. Nio är pigor eller drängar, 8 fabriksägare, 6 kvarnägare, 5 lärare, kantorer eller kyrkvaktmästare, 4 lotsar och lika många snickare, skräddare och järnvägsmän. Vidare finns 3 fiskare, 2 målare, bagare och bokhållare. Av följande yrken finns endast 1 av varje: maskinmästare, murare, byggmästare, polis, trädgårdsmästare, slaktare, stadsåkare, fiskal, länsman och skedbindare (vävskedar). Av officiella byggnader är 5 folkskolor, 3 kvarnar, 3 mejerier och 1 såg försäkrade i bolaget.

Ansvarsbeloppen är fördelade på 3 olika objekt: 1) mangårdar, 2) bastur och rior och 3) lösegendom. Mangårdsbyggnaderna är försäkrade mellan 1300—5000:—, medan backstugorna får nöja sig med 100—800:—. Rior och bastur värderas till 500—1500:— och lösegendomen ungefär som mangårdarna. Så var det år 1902.

Om vi tar ett stickprov från år 1922, så toppar ungdomslokalen och Jungar folkskola i Jeppo försäkringsbeloppen med 45750:— — resp. 40250:— Bondgårdarna är försäkrade till 10000—18000:—, medan torparnas bostäder anses värda 1000—2000:— Jämför vi med 1980 års förs.äkringsbelopp så betingar sig en mangårdsbyggnad med alla ekonomibyggnader, lösegendom, maskiner och djur — traktorer dock undantagna — till i medeltal 1 milj. mk.

Om vi betraktar den ovannämnda kassaboken ser vi, att det 1910 rör sig om endast 3 poster på debetsidan: behållning i kassan 1785:—, ränta därå 50:— och uppburna premier 3105:— Fram till 1930 är de nästan lika få, men 1936 finner vi brandskadeersättning från Sampo och 500:— från en försåld brandskadad symaskin. Senare har tillkommit många andra inkomstposter, från de allra sista åren även hyresinkomster.

Utgiftsposterna är redan 1910 betydligt flera. Den största är brandskadeersättningar, sen följer arvoden åt ordförande, kassör, revisorer m.fl. Så är det inköp av ett kassaskåp, annonser och tryckningskostnader, synearvoden, inköp och underhåll av brandsprutor, ved, lyse och släckningskostnader. På 1930-talet kommer några till, såsom stämpelskatt och premier till Sampo. Den allra färskaste posten på kreditsidan är kontorsrationalisering med dator osv.




Anskaffandet av försäkringar.

Från den allra första tiden har styrelseledamöterna varit ombud i byarna. De har skött om anskaffning av försäkringar, varit med vid brandsyn och vid värdering av brandskador. Brandsynen har i början på 1960-talet övertagits av brandnämnden, medan anskaffning och brandvärdering ännu fordrar styrelsens närvaro. Frågan är dock, huruvida man i framtiden skall ändra om anskaffningsförfarandet.

År 1948 uppmanade Socialministeriet föreningen i ett brev att vidhålla ett tidigare beslut, att direktören och någon från styrelsen beviljar försäkringar, vilka sedan fastställes vid första styrelsemöte. År 1952 upprepar ett protokoll samma sak. 1959 diskuterade styrelsen frågan om anställande av reseagent, som skulle anskaffa försäkringar på fältet, men något beslut fattades inte då ännu.

År 1963 beslöt styrelsen, att föreningens verksamhetsområde även skulle omfatta Nykarleby stad. Det har emellertid varit täta ombyten på ombudsmannaposten där, som gjort anskaffningen mindre framgångsrik. Nya stadgar av den 29.4.1974 ändrar med anledning av kommunsammanslagningen den 1.1.1975 föreningens verksamhetsområde till Nykarleby stad, men namnet och hemorten förblir desamma. I stadgarna sägs även, att föreningens ändamål är att på delägarnas ömsesidiga ansvar bedriva all slags försäkringsrörelse med undantag av personförsäkring, lagstadgad försäkring och annan återförsäkring än av återförsäkringsbolag given retrocession av annan försäkringsförenings rörelse. För att intensifiera anskaffningsarbetet inom föreningen har sporadiskt hållits tävlingar med pris mellan byaombuden. Förutom styrelsemedlemmarna med undantag av Nils Lundqvist fungerade år 1980 följande ombud: Anders Nyman, Johan Frilund, Torsten Grön, Raoul Carlstedt och Reino Tallbäck. På basen av samarbetsavtal med Sampo och Svensk-Finland tecknas där de försäkringar, som föreningen inte haft rätt att själv bevilja.


Sockenstugan i Nykarleby.
Inspektör Carl Grön.
Foto: Sven Simons.


Sedan år 1967 arbetar Carl Grön som deltidsinspektör. Han utför ett 50-tal dagar anskaffningsarbete i året åt föreningen. 15.9.1980 anställdes Karl Gustav Storgård, som inspektör, han utför även kansliarbeten.


Sockenstugan i Nykarleby.
Inspektör Carl-Gustav Storgård.


Talrika skolningstillfällen för ombuden har hållits de senaste åren.




Låneverksamhet.

Föreningen har även verkat som långivare åt säkra och kända medlemmar. Ofta har styrelsemedlemmar och deras söner begagnat sig av denna möjlighet.

År 1932 skymtar denna verksamhet fram första gången i protokollen. Då beslöt nämligen styrelsen att kassören skulle få rätt att mot säkerhet i varje enskilt fall pröva och bevilja lån av reservfondens medel mot en räntesats, som var 1 % högre än bankernas. Det första lånet var på 45000:— Ett par andra lån beviljades också samma år. Det är möjligt att lånen inte antecknats i protokollen alla gånger, eftersom det räcker ända till 1942, innan följande lån om 75000:— syns till.

År 1952 beviljades 8 st lån, varierande mellan 50.000:— och 100.000:— År 1957 antecknas, att utlåningsräntan blir densamma som bankernas eller 8 . Följande år bestämdes, att lånen skall amorteras med 20 % varje gång räntan betalas. Samtidigt begränsas amorteringstiden till 10 år, eller till samma år, som borgen måste förnyas. Detta för att pengar skall lösgöras för nya lån.

1965 konstateras att föreningen då har 12 st utgivna lån med säkra borgesmän, men man önskar få dem återbetalade eller få någon bank att övertaga dem. Det ser alltså ut som om föreningen önskar avveckla lånerörelsen. Räntan är då 8 %, men höjes 1967 till 9 %.

Vid en förfrågan hos dir. Sven Simons om låneverksamhet praktiseras ännu, svarar denne, att sådan sker nog alltjämt, men numera endast till kommunen eller församlingarna, eftersom det disponibla lånekapitalet är rätt begränsat.

[(Inf. 2006-06-28.)]



Olika försäkringsformer och brandobjekt.

Vi beger oss nu in på ett vidsträckt område i föreningens historia, nämligen de många olika försäkringsformerna.

Liksom livförsäkringarna tidigare varit enbart liv- och sparförsäkringar, utan några som helst kompletteringar, har försäkringarna på hus och ägodelar varit uteslutande brandriskförsäkringar ända fram till våra senaste krig.

Eftersom inga protokollböcker finns att tillgå för den långa tiden från föreningens start 1881 till 1924, känner vi till endast ett tiotal bränder från dessa 43 år och de omnämns på annat ställe. Från 1924 finns dock protokoll och därför kan vi ge upplysning om alla bränder från detta årtal fram till vår tid.

På 1950-talet kom traktorer, el-motorer, skördetröskor, kylapparater och många andra moderna grejor som nya försäkringsobjekt. Då var det för föreningen av vikt att söka flexibla och snabba lösningar på problemen och finna nya försäkringsformer. Från 1965 var TV-skador, förorsakade av blixtnedslag, ofta förekommande. Man hann utbetala ca 300 skadeersättningar på TV-apparater fram till 1970. Men då upphörde föreningen med tecknandet av TV-försäkringarna. Endast i samband med husbränder ersätts numera dylika apparater.

År 1958 inträffade den första traktorbranden (traktoraggregatet), som ersattes med 7735:— Därefter kom ett tiotal ersättningar varje år på delvis förbrända traktorer, bilar, skördetröskor och el-motorer, så att dylika bränder kan räknas till ca 200 st. I många fall har skadorna varit så små, att ersättningarna rört sig om några tiotal mark. Traktorbränderna förorsakades mest av gamla, trasiga ledningar. För att gardera sig mot dessa alltmera ökade utbetalningar utfärdade styrelsen redan 1958 förbud mot tecknande av försäkringar på traktorer med äldre än 5 år gamla ledningar. Protokollen från 1960-talet betonar vikten av brandsäkra garagen för bilar och traktorer, i annat fall bör garaget stå minst 40 m från annat hus sägs det. Försäkringarna uppfordrade alltså ägarna till att förnya ledningarna och uppföra brandsäkra garagen.

Redan 1960 är traktorbränderna så många, att styrelsen börjar bli orolig och betonar, att noggrann undersökning skall utföras efter varje brand.

Hela 1960-talet vittnar om alltmera ökad användning av hushållsmaskiner av olika slag. Skador på tvättmaskiner, dammsugare och borrmaskiner, hushållsassistenter, el-mätare och el-motorer ökade så våldsamt, att styrelsen år 1967 måste höja premietarifferna till följande belopp:

 

  Förs.
belopp
Premie
Grundförsäkring för hushållsmaskin 500—1000:— 5—10:—
Motorer mellan kw 0,55 — 3,0 100—200:— 1—2:—
—”— —”— 4,0 — 7,5 300—500:— 3—5:—
—”— —”— 11,0 — 30,0 1000:— 10:—

 

För att visa att dessa premiehöjningar var berättigade skall vi ge antalet ersättningar för åren 1967—71:

År Vanliga
bränder
El-
skador
TV-
skador
1967
1968
1969
1970
1971
15 st
23 ” 
24 ” 
19 ” 
22 ”  
48 st
50 ” 
48 ” 
33 ” 
54 ”  
28 st
27 ” 
19 ” 
8 ” 
- ” 


År 1971 ansåg sig styrelsen vara tvungen att höja premierna på dessa el-maskiner 3-dubbelt. Dessutom infördes en obligatorisk självrisk på 50 mk. Slutligen upphörde man alldeles att teckna el-skadeförsäkringar den 1.1.1976, emedan det inte mera gick för sig att återförsäkra sådana. Men andra försäkringsformer med nya namn som Hemförsäkring och Lantbruksförsäkring tar från år 1973 hand om dessa motor- och maskinskador. Samtidigt, den 1.1.1974, gick föreningen in för indexbundna försäkringar.

Här nedan en tabell över antalet skadeersättningar enligt de nya försäkringsformerna:

Brandskadeersättningar 1973 31.12.1980 87 st
Hemförsäkr.skador 1973 — ”— 230 ”
Lantbruksskador 1974 —”— 324 ”
Slaktvärdesskador 1976 —”— 72 ”
El-skador 1973 1976 73 ”
Motorfordonsskador   31.12.1980 23 ”


De egentliga brandskadorna på hus och lösöre visar tydlig tendens till minskning de allra sista åren, medan lantbruks- och slaktvärdesskadorna uppvisar ökning.

Av andra försäkringar kan nämnas, att en del vattenledningsskador ersattes i början på 1970-talet. Redan 1938 hade man försäkrat Karvikens rävfarm och 1966 omnämns den första minkfarmsbranden. Dessa har dock inte varit flera, än att man kan räkna dem på ena handens fingrar. Några stormskador på skog har t.ex. 1959 och 1967 ersatts, likaså en del stölder.

År 1978 beslöt styrelsen att påbörja försäkring av båtar, en form av allriskförsäkring. 1980 påbörjades även tecknandet av en ny försäkringsform nämligen vagnskadeförsäkring.




Premierna.

a) uppbördssätt.

Den äldsta annonsen, som överhuvud finns om Nykarleby lands- och Jeppo kommuners brandstodsbolag i Ö.P., härstammar från 9.12.1886 och gäller just premieuppbörd. Den lyder: ”Avgifterna för åren 1885—86 uppbärs följande dagar: 13 december med Forsby och Ytterjeppo byar, 14 december med Kyrkoby och Socklot byar och 16 december med Kovjoki och Markby byar hos Johan Lassander. Uppmanas alla skyldiga att infinna sig från kl. ½ 9 till ½ 5 för att fullgöra sin betalningsskyldighet — såvida laga utmätning undvikas vill.” Det var stränga ord. Jeppobyarna omnämns inte i denna annons, men väl i alla övriga från senare år. Annonsen är undertecknad av ordf. Jakob Westerlund.

I långa tider har premierna uppburits för det gångna året i december månad och en del år följde en restuppbörd i januari. Numera tas premierna i förskott. Följande annons om uppbörd finner vi i Ö.P. år 1891, och därefter finns liknande annonser varje år i december månad. Till 1905 är de undertecknade av kassören Anders Nylund. Enligt 1897 års annons uppbars avgifterna på 4 ställen, bl.a. hos Jakob Westerlund i Jeppo. Alla bör vara försedda med jämna pengar påpekas det.

Annonsen för december 1906 har undertecknats av den nya kassören Anders W. Finskas. Härefter uppbars premierna i Jeppo alltid hos Anders Finskas västerom älven och hos Jakob Westerlund på älvens östra sida. När han dog 1913, flyttades uppbörden till den nya ordf. Johan Jungars hem, och efter hans död 1921 tog Matts Jungerstam vid. För Markby och Kovjoki byar skedde betalningen länge hos Johan Lassander efter 1915 hos Johan Finne, medan de övriga byarna i landskommunen erlade sina avgifter i sockenstugan.

En annons från sept. 1922 fordrar in alla obetalda premierester. År 1942 bestämdes att då ny försäkring tecknas, skall förskottspremie genast uppbäras till årets slut.

Ännu så sent som 1953 uppbars premierna ute i byarna. Vid samma tillfälle kunde man även teckna nya försäkringar och höja de gamla. Men år 1954 bestämdes, att uppbörden skall ske via Jeppo sparbank eller andelskassorna i Nykarleby och Jeppo. 1957 slopades debetsedlarna och girokort togs i bruk, varefter betalning kunde ske i vilken penninginrättning som helst.


Från 1898 finns en debetsedel bevarad. Den är utskriven på bagaren Gustaf Laxén och kvitterad av Anders Nylund.
Från 1898 finns en debetsedel bevarad. Den är utskriven på bagaren Gustaf Laxén och kvitterad av Anders Nylund.


b) Premiernas storlek

Ända sen 1800-talet har styrelsen på årets första möte bestämt premiernas storlek. Av den nämnda debetsedeln från 1898 ser vi, att premien för mangårdsbyggnader är beräknad efter 1 mk per tusen mks försäkringsbelopp och för lösegendom efter 2 mk.

En uppbördsbok från 1901 uppger åter, att premien på en 5000 mks försäkring på en mangårdsbyggnad var 50 p och på en 800 mks torpstuga 8 p. Däremot var premierna på de eldfarliga badstugorna och riorna mycket högre. Så får t.ex. fabrikör H. Grönlund på Keppo punga ut med 6:90 för bastu och ria, när försäkringsbeloppet är 3450:— och backstugusittaren J. Kula 40 p för sin bastu, försäkrad för 200:—

I den första protokollsboken läser vi, att premierna skall utgå liksom tidigare med 2 mk per tusen mks försäkring för fastighet samt med 1 mk för lösegendom. Så var praxis ända till 1936, då premierna på alla slags försäkringar fastställdes till 1:50 per tusen. Så var de fram till 1945, då de p.g.a. penningvärdets nedgång höjdes till 2 mk. 1949 sänktes de igen till 1:80 och 1965 till 1:40. Nu är premien för normal brandförsäkring på hus av trä med hårt tak och försedd med värmeledning 90 p per 1000 mk, för hemförsäkring 1:35 och för lantbruksförsäkring 1:65 för att nämna några av de vanligaste formerna.

På 1940-talet fastslogs att till den I premieklassen hörde byggnader, försedda med tegel- eller plåttak, medan till den II klassen räknades hus med alla övriga sorts tak. I klassen hade självfallet de lägsta premierna.

Runt 1920 är tiderna dåliga och många släpar efter med premierester. Därför gör revisorerna år 1926 styrelsen uppmärksam på att restlängderna varje år bör företes årsstämman, som äger göra nödiga avkortningar och avskrivningar i bokföringen. Under alla år har styrelsen varit tvungen att avskriva flera små rester, som p.g.a. fattigdom eller ren slöhet lämnats obetalda. ”När restlängden togs fram, visste t.o.m. hästen var han skulle vika in”, var ett skämt från en polis i Munsala. Efter 1957 finns i protokollen inga anteckningar om premieavskrivningar. Men enligt dir. Simons praktiseras sådana ännu.

År 1910 uppbars sammanlagt 3905:— i premier. Till 1915 hade de stigit endast obetydligt, men 1919 hade inflationen gjort sig gällande och höjt premierna till 8.832:— och 1923 till 32.500:— År 1928 var de uppburna premierna 50.408:— och i mitten på 1930-talet steg de över 70.000:— Som jämförelse kan nämnas, att de 1959 uppgick till 1,8 milj. Mk och 1977 till 516.159:— eller i medeltal 260:— per försäkring.

År 1937 påpekade försäkringsinspektören, att mera skärpta bestämmelser vid indrivandet av premierna bör iakttas. Till indrivare av restpremierna valdes då August Löv. År 1952 påmindes kassören åter om att alla premierester bör indrivas.



Större bränder.

Den första stora branden inom föreningens verksamhetsområde vi påträffat i Ö.P. är prästgårdsbranden i Jeppo den 29.12.1886. Orsak var barnens lek med julljus. Prästgården brann hastigt ned till grunden med allt lösöre. En bränd kommunionbok hann man rädda ur arkivet. En protokollsbok från 1870-talet blev bevarad, genom att den för tillfället fanns i kyrkan. Det berättas att en hop zigenare satt i köket och att dessa fått utsläpat ett stort skåp. Prästgården var försäkrad i socknens enskilda brandstodsbolag — hur mycket sägs inte.

Redan ett par år tidigare brann Kärrfors benmjölsfabrik i Forsby och Nygårds bryggeri i staden, där bl.a. stadens damer verksamt tog del i vattenlangningen. Huruvida dessa industrier var försäkrade i bolaget är inte bekant.

I juni 1891 ödelade en svår eldsvåda karaktärsgården på Kiitola, tillhörig fabrikör C. J. von Essen. Gnistor från skorstenen var orsaken. Även Hans och Matts Finskas miste i samma brand några hus. Egendomen var försäkrad i sockenbolaget. Så berättar Ö.P.


Sågen på Keppo nedbrann 27 mars 1909.
Sågen på Keppo nedbrann 27 mars 1909.
Bildens ägare är Jeppo Hembygdsförening


I augusti 1894 utbröt eldsvåda av okänd orsak i Jeppo stationshus, som dock kunde släckas. Den 1 december 1899 kom turen till Lavast mjölkvarn, som brann ned till grunden. Försäkringssumman var 4.000:— I den första notisen menade man, att branden var anlagd, men i följande nr av Ö.P. dementerades uppgiften. Kvarnen var nyss uppförd, varför skadan beräknades till 10.000:— En ny kvarn byggdes rätt snart.

I maj 1906 brann en stuga för Jakob Isakas. Om denna brand jämte några andra skulle det beslutas på ett allmänt möte. I augusti samma år brann en ria i Mietala, anlagd av två vandringsmän som hämnd på rians ägare för avvisat nattlogi.

Våren 1910 nedbrann Haralds kvarn. På årsstämman skulle man därför besluta om skadeersättningen för kvarnen samt den vid tillfället för Zakarias Knuts uppbrunna spannmålen.

En annan stor brand är den, som drabbade Jeppo ungdomsförenings nybyggda samlingshus vid Furubacken, som omnämns i Ö.P. för den 20 okt. 1911. Huset var så splitternytt, att målarna slutfört sitt arbete på lördagen, och på söndagsmorgonen kl ½ 5 såg man från Romar, att huset stod i ljus låga. Den allmänna meningen var, att elden var anlagd. Husets värde uppskattades till 15.000:— Det var försäkrat till 000:— i Nykarleby-Jeppo kommuners brandstodsförening och för 7000:— i bolaget Norrland.

År 1917 brann Jakob Ahlnäs byggnader i Socklot ner till grunden. Skadorna ersattes med 1000 mark.

I sept. 1919 kom elden lös på Finskas backen. Hela backen med Kiitola gård och von Essens yllespinneri var starkt hotade. Lyckligtvis fick man branden hejdad, så att bara några rior och uthus blev lågornas rov. Orsaken till branden var ett ämbare, fyllt med glödande aska. Det brunna var lågt försäkrat i ortens brandstodsbolag.

Samma år brann Johannes Bonäs gård ned till grunden. Troligen var den försäkrad i nejdens brandstodsbolag.

I mars 1921 var det stor brand på Keppo gård. Inspektörsbyggnaden och insp. E. Lönnströms lösöre förstördes helt. Det var också nära, att Lönnströms två barn innebränts, men med fara för sitt eget liv sprang modern in i den brinnande byggnaden och lyckades rädda barnen ut genom ett fönster. Skadorna steg till 150.000:— Gården var försäkrad, men tyvärr inte Lönnströms lösöre. En liten spruta fanns på Keppo gård. Från Kiitola kom även någon handspruta, men då var det för sent.

1923 inträffade en stor kreatursbrand hos Anders Finskas, varvid 9 mjölkkor och andra djur innebrändes. En del brända djur fick man ut, men de måste slaktas. Endast en mjölkko överlevde. Fähuset var bara ett år gammalt, och försäkringen täcktes inte det brunnas värde.

År 1925 brann Jakob Forsgårds gård, uthus och häst. Skadeersättningen 18.000:— utbetalades.

Den 3.4.1927 brann Forsby folkskolas slöjdsal och den 22.2.1928 var det Socklot samlingshus tur att brinna ner. Den senare skadan ersattes med 5000:—.

Den 23.5.1932 brann Rönnqvists samtliga hus och all lösegendom. Skadeersättningen 43.700:— erlades. Den 4.2.1936 var det Alfred Häggs bostadshus och lösöre, som förstördes och ersattes med 21.512:— Den 20.1.1942 brann Jeppo andelsmejeri delvis, varvid även mejerskans kläder och lösöre förstördes. Ersättningen blev 10.000:— I maj samma år nedbrann August Nygårds bostadsbyggnad och uthus i samband med branden på Ytterjeppo ungdomslokal. En sjuåring hade antänt fjolårsgräs och detta blev orsak till storbranden. Nygård ersattes med 35.900:— och ungdomsföreningen fick 42.000:—.

Den 16.4.1944 brann boningsbyggnaden och all lösegendom för William Käcklund. Ersättningen var 20.400:—.

Den 6.4.1947 var olyckan framme hos Leonard Liljeqvist, vars alla ekonomiebyggnader med inventarier, svin och får ödelades. Branden ersattes med 77.000:—.

I juli 1948 var den hårt drabbade Finskasbacken åter utsatt för eld. Det var Leander Finskas boningsbyggnad och uthuslänga, som brann ner med spannmål, lösöre körredskap m.m. Kortslutning var orsaken. Skadeersättningen utgjorde 445.000:—.

En månad senare den 8 augusti kom elden lös hos Anders Källman och Alfred Elenius i Jungar. Det var fähusen, som brann, och även nu var det fråga om kortslutning. Den förstnämnda miste 11 kor, 2 kvigor, 1 kalv, hö m.m. Elenius åter miste uthus, får, höns, säd och redskap. Källman fick 27.100:— och Elenius 67.500:— i skadeersättning. Dessa tre stora utbetalningar under ett år tärde hårt på föreningens kassa, så att ett lån måste upptas.

Så var det något lugnare på eldfronten fram till 1957. Men då togs skadan igen med besked, ty den sommaren är den värsta åsksommaren i mannaminne, i juli månad åskade det 12 dagar i ett kör. Vid 11-tiden, just när folk hade brett ut sitt hö till torkning, var det som förgjort. De vita cumulusmolnen mörknade, det blixtrade till och ett flera timmar långt åskväder med störtregn och hagelfall följde. Varje dag fick man läsa om nya bränder, storm- och vattenskador. De största brasorna inom föreningens verksamhetsområde gällde Gösta Bonäs boningshus den 24 juli och Kovjoki samlingshus den 27 augusti. Skadorna hos Bonäs värderades till 1.575.000:— och samlingshuset till 1.520.000:— Förutom dessa två storbränder ersattes samma år skadorna från 9 mindre bränder. Föreningen hade dock möjlighet att betala alla skador, trots att de steg till 3.376.400:— Bokslutet uppvisade dock en förlust på 832.970:—, men denna täcktes med medel ur dispositionsfonden.

Svårt var det även då inflationen härjade med föreningens kapital. För att i någon mån skydda sig beslöt styrelsen att sätta en halv miljon mark på högräntekonto i Jeppo sparbank och lika mycket i Nykarleby andelskassa.

Så var det åter lugnare fram till 1964. Den 28 september detta år brann Gunnar Anderssons boningshus ner p.g.a. en exploderande oljekamin. Skadorna ersattes med 20.500:— Den 6.7.1968 ödelades Bergfors såg & kvarn, vilket kostade föreningen 39.000:— i ersättning. Åt 8 bönder, som hade spannmål, redskap och maskiner i kvarnen eller i dess omedelbara närhet, erlades mindre belopp. Några dagar därpå gick Sanfrid Nylunds ekonomie- och liderbyggnad i Överjeppo upp i rök. Ersättningen steg till 28.812:—.

Vintern 1969 drabbades Jeppo av två större bränder. Den 25 februari ödelades Bärs nedlagda folkskola, som ägdes av Ernst Heikfolk. Skadan beräknades till 76.000:— Den 3 mars var det åter Harry Sandells ekonomibyggnader vid Mietala som härjades. Skadeersättningen steg till 90.000:— Skadeprocenten detta år 247 % är den högsta kända i föreningens historia.

Från de sista åren daterar sig den sista storbranden. Den 4 mars 1978 förstördes Reijo Leppiniemis ladugård [i Västanträsk] med allt sitt innehåll av kreatur, traktor m.m.


Reijo Leppiniemis ladugård nedbrann den 4 mars 1978. I eldsvådan innebrändes 47 nöt.
Reijo Leppiniemis ladugård nedbrann den 4 mars 1978. I eldsvådan innebrändes 47 nöt.
Foto Sven Simons.


Åtminstone ett dödsoffer vid brand omförmäler protokollen. Det är Sofia Videll, som ljöt döden, då hennes stuga brann ned år 1945.




Brandorsaker.

Endast ett tiotal bränder är nämnda i Ö.P. från åren 1881—1923. Därför härstammar de allra flesta exemplen i nedanstående förteckning över orsaker till bränder från åren efter 1923. Dessa bränder gäller enbart byggnader och lösegendom och stannar vid år 1972. Detta för att vanliga bränder efter detta år blivit så få, och el-skadorna på maskiner och hushållsapparater omtalas på annan plats. Trots att förteckningen inte är till 100 säker, har vi velat ta den med för att visa, hur brandorsakerna står i relation till varandra.

Anlagd brand (därav 2 av sinnessjuk person) 5 st
Kortslutning 15
Vårdlöshet med eld (av vuxna) 21
Barns lek med tändstickor och ljus 14
Bensinrör och explosioner 12
Gnistor och fallande kol från ugnar 33
Soteld och gnistor på pärttak 17
Svetsning 5
Åsknedslag på hus och el-mätare 66
Av blixt dödat husdjur 14
Överhettad ugn och sprickor i rökgång 20
Oljekamin 14
Okänd eller icke angiven orsak 85
Sist kan nämnas:    
Riebränder 15
Bastubränder 23

[(Inf. 2006-08-07.)]

 

 


Brandsyn och släckning av eldsvådor.

Redan på 1600-talet betraktade man brandsynerna som det effektivaste medlet att förhindra vådeld. I städerna föreskrev brandstadgarna, att taken sommartid skulle vara välsopade och försedda med stege och en så, fylld med vatten. Så enligt boken ”Vasa stads historia.” Enlig byordningen ålåg det även åldermannen att se till att brandsyn förrättades i byarna.

I stort gäller väl ännu i dag samma bestämmelser, även om vattensån bortfallit och pärttaken minskat. Lika troget som uppbördsannonserna visat sig varje år i Ö.P. har brandsyn pålysts varje maj månad — år 1926 även i augusti.

År 1910 är annonsen ovanligt innehållsrik och signerad av ordf. J. Westerlund. Den gäller vårstämman med val av funktionärer m.m., men så skall även bestämmas arvoden för syngranskningen och diskuteras behovet av en skrivkunnig medhjälpare åt ortsledamoten vid brandsynen och värderingen av brandskador.

På 1911 års stämma skulle man rådslå om huruvida man skulle köpa flere sprutor eller gå in för ett större antal Pluvius-eldsläckare. 1914 annonserar Johan Jungar om brandsyn, som byledamöterna och deras biträden ska utföra. Spisar och rör bör vara välsotade, taken sopade och helst målade. Synemännen bör ha tillgång till alla rum med eldstäder eller genomdragna rör, säges i annonsen.


Vy över Silvast i Jeppo c:a 1912, till höger ser vi samlingshuset. Bilden är tagen från järnvägsstationens tak. Bildens ägare är Jeppo Hembygdsförening.
Vy över Silvast i Jeppo c:a 1912, till höger ser vi samlingshuset. Bilden är tagen från järnvägsstationens tak. Bildens ägare är Jeppo Hembygdsförening.


Samma vy som på föregående bild, fotograferingen gjord sommaren 1978. Bakom Sundells bageri i förgrunden ser vi Jeppo Sparbanks hus där föreningen har sitt kontor.
Samma vy som på föregående bild, fotograferingen gjord sommaren 1978. Bakom Sundells bageri i förgrunden ser vi Jeppo Sparbanks hus där föreningen har sitt kontor.
Foto Heimer Dahlskog.


År 1923 står M. Jungerstam för annonsen och i den har ordet handkäx tillkommit. Vid försummelse av sotning kan den skyldige gå miste om brandskadeersättning, säges till sist.

Vid syneförrättningarna har säkert många sprickor i murar och rör uppdagats, vilka sedan reparerats av ägarna. Helt säkert har många eldsvådor härigenom undvikits.

Även i vår datorstyrda tid fortsätter brandsynen varje maj månad, som det skett i århundraden. Men numera är det stadens brandnämnd, som sköter om uppdraget.

Vid inträffade bränder har byns styrelsemedlem, oftast förstärkt med styrelsens ordf. eller direktören, så fort som möjligt skyndat till platsen och anställt förhör och uppgjort protokoll över branden. Ibland har det även blivit polisförhör i saken. Skadorna har värderats och ersättning har utbetalats därefter.

Seminariedirektör V.K.E. Wichmann hade i Nykarleby bildat en frivillig brandkår, vilken redan 1891 hade 50 medlemmar. Samma person verkade även därhän, att liknande kårer bildades i Munsala och Jeppo år 1894. Den senare hade genast vid starten fått 21 medlemmar, och man önskade enligt en notis i Ö.P. få fler med. Redan i aug. samma år fick de unga brandkåristerna vara med om en ståtlig brandkårsfest i Munsala med tal, äreportar, kransar, hornmusik och fackeltåg på kvällen till kyrkan. Wichmann var en programmakare av Guds nåde, som gav festerna ett rikt och värdefullt program, fyllt av fosterländskt patos. Ovana med sådana program blev det för den tidens landsbor minnen, som aldrig glömdes. Där sjöngs även en sång, skriven av Wichmann, och tillägnad de nyinstiftade brandkårerna. Den lyder som följer:


Framåt kamrater, skyndom att skydda
hotade hemmen mot eld och mot brand!
Rikaste gård och den armaste hydda,
alla ha rätt till vår hjälpande hand.

Redligt vi kämpa, lågorna dämpa.
När den står fredad vår hembygd igen,
marschen skall klinga, glädje att bringa.
Hurra, kamrater och modige män!

Fladdra nu fritt, vår fredliga fana,
odlingens, hemfridens ädla standar!
Männen och ynglingar kring dig att mana
hasta till eget och andras försvar!

Offrande sinne, stads hos oss brinne!
Och om ej ryktet med ropande röst
prisar vår ära, vittne skall bära
samvetets stämma därom i vårt bröst!


Ordförande för kåren i Munsala var läraren i Storsved Anders Svedberg d.y. och för den i Jeppo brodern John Svedberg. Hur länge kårerna i Munsala och Jeppo var i verksamhet är inte riktigt bekant, men i Ö.P. syns ingenting om dem på 1900-talet. Reinh. Blomqvist minns dock från sin 7-års ålder 1902, att man då höll en brandkårsfest i ungdomslokalen i Munsala. Signe Dahlsten åter minns från tiden 1904—05, att hennes far Anders Finskas var medlem i Jeppo brandkår. Hon minns hur hennes mor strök och putsade den rock, som fadern använde i kåren. Den politiska oron i början av seklet med värnpliktsstrejk och storstrejk bidrog väl till kårernas avsomnande. Härtill bidrog säkert även den massemigration till Amerika, som blev följden av den förstnämnda strejken 1902. Men att Nykarleby-kåren levde och frodades, ser vi av annonser i Ö.P. fram till vår tid.




Vy över Nykarleby, Kyrkogatan, fotograferad från klockstapeln i början av seklet. Bildens ägare är Nykarleby Fotoklubb.


Samma vy som på föregående bild, fotograferad från klockstapeln 1978.
Samma vy som på föregående bild, fotograferad från klockstapeln 1978.
Foto Heimer Dahlskog.

[Vyn fotograferad 2002.]

Av de nybildade brandkårerna hade föreningen god hjälp vid släckning av eldsvådor. Kårerna hade väl själv några brandsprutor, men därom förmäler inte urkunderna. Men vi vet av en gammal inventarieförteckning, att föreningen redan vid sekelskiftet ägde några små handsprutor. Så nämns t.ex. 1910 9 st sprutor, upprenoverade, därav 1 nyinköpt under året. För 1915 antecknas 11 sprutor. Man försökte få sprutorna utspridda över verksamhetsområdet, så att varje by skulle ha åtminstone 1 spruta. Dessutom deltog föreningen med 50 % vid inköp av sprutor, när gårdsgrupper, föreningar eller industrier ville skaffa sig sådana. Så t.ex. erlade föreningen 1050 mk, när Back hemman skaffade sin spruta. 1925 uppges bland föreningens materiella tillgångar 11 egna sprutor, 1/3 i sprutan vid Silfvast såg och ½ i sprutan vid Back.

År 1931 anskaffades 2 sprutor till Nykarleby lkm, i vilka föreningen deltog med hälften och kommunen med lika mycket, och följande år inköptes 5 nya sprutor, som placerades i olika byar. Detta år nådde man sammanlagt upp till: 1 ny spruta, 6 sprutor med tillbehör och 11 st gamla sprutor.

År 1935 noterar föreningen med glädje, att släckningsarbetet, som hittills vilat på frivillig basis, nu skulle få kommunalt stöd, i det att brandnämnder bildats i kommunerna. Sekreteraren skriver därför: ”Med tacksamhet överlämnar föreningen det kommunala brandskyddet till brandkårerna i kommunerna, varvid dessa får använda föreningens sprutor.” Brandnämnden fordrar dock, att föreningen först sätter sina sprutor i skick genom att måla upp dem och skaffa nya slangar med snabbkopplingar. Brandnämnden i Jeppo begärde år 1937 15.000:— från föreningen för inköp av brandsprutor, men föreningen tackade då nej, delvis därför att intet samarbete förefanns mellan föreningen och nämnden och delvis därför, att man då även borde ge lika till Nykarleby lkm. Men 1938 hade föreningen besinnat sig och gav årets överskott 13.830:— till inköp av en spruta till vardera kommunen. Priset var då ca 5000:— per st.

Även senare har föreningen delfinansierat inköp av brandsläckningsredskap. Så t.ex. år 1957, då Jeppo brandkår och Nykarleby lkm:s brandkår inköpte brandbilar, och föreningen betalade hälften av kostnaderna. Vidare har föreningen sedan 1976 i förebyggande syfte förmedlat över 500 st 6 kgs pulversläckare till självkostnadspris åt försäkringstagarna. Även så har föreningen under försäkringsföreningsveckan de senaste åren bekostat granskningen av 100-tals pulversläckare.

Sedan brandkårsväsendet omorganiserats på 1960-talet och fått bilar och moderna sprutor, har de övergivna handsprutorna legat och rostat här och där i byarna. De representerade dock ett rätt stort såväl ekonomiskt — som affektionsvärde, varför stadens brandkår samlade ihop dem och höll auktion år 1979. Kopparn och mässingen i dem var lockande för många personer, varför de betingade ett rätt högt pris. Två av sprutorna inropades till Jeppo: en av försäkringsföreningen och en av Hembygdsföreningen. Av resten gick flera till skrothandlare.




Återförsäkringar.

I början av föreningens verksamhetstid kände man knappast till begreppet återförsäkring i ett annat bolag. Det är faktiskt så sent som 1922, som återförsäkringen omnämns i Ö.P:s notiser. Då hade Fennia och Sampo bolagen uppvaktat föreningen med önskan om att skriva kontrakt om återförsäkring, men gubbarna i styrelsen stretade länge emot och förkastade förslagen.

Men detta gick inte i längden, utan man insåg ganska snart, att stora försäkringsobjekt måste återförsäkras. Annars skulle vid inträffade större bränder föreningen åsamkas stora förluster med kastningar i årsresultaten som följd. Återförsäkringen tjänstgör alltså som en stabilisator och ryggrad i all försäkringsverksamhet.

Inte heller har det varit rådligt att lita på turen eller i tider med stora skadeersättningar alltför mycket höja premierna. Av protokollen från åren 1924—80 att döma är det ytterst få gånger, som föreningen behövt tillgripa denna åtgärd. Men några gånger har man använt fonderna och bokslutet har uppvisat förlust. Så t.ex. kring 1920 och efter den väldiga åsksommaren 1957, som omtalas tidigare.

Av protokollen, ser vi, att man ständigt hopat och rott i återförsäkringsfrågan. Otaliga gånger har dessa försäkringar under årens förlopp varit upp till behandling i styrelsen. Och så omprövar man alltfort återförsäkringarna en gång varje år.

Många olika bolag har anlitats under åren. Vi skall här endast nämna några av de viktigaste förbindelserna. År 1926 var återförsäkring tecknad i Sampo. På 1930-talet hade man kontakter med Svensk-Finland och Sampsa, men dessa ledde inte till resultat. Men 1935 tecknades kontrakt med Finska brand, som godkändes av årsstämman. År 1944 var det aktuellt med bildande av en för hela Svensk-Finland stor förening, som även kunnat sköta om återförsäkringarna. Men planerna rann ut i sanden. 1945 beslöt styrelsen att höja återförsäkringsvärdet för egen risk till 150.000:— Senare slöts kontrakt med Svensk-Finland, och detta blev gällande till 31.12.1954. Kontraktet förnyades, så att det skulle vara i kraft till den 31.12.1959, dock under förutsättningen, att prioriteten höjs till 600.000:— Men därefter övergick man till Sampsa. Detta bolag hade utlovat hjälp vid anskaffningen av försäkringar. Prioriteten blev densamma som i Svensk-Finland.

Från den 1.1. 1966 var ett nytt kontrakt med Sampsa i kraft, enligt vilket föreningen erhöll 30 % av premieintraden och Sampsa stod 100 %-igt för skadorna för trähus, vilkas försäkringar översteg 100.000:— och för stenhus över 1 milj. mk. Föreningen blev dessutom delaktig av vinståterbäring. Men i ett protokoll från 1967 sägs det plötsligt ”uppsade Sampsa återförsäkringskontraktet från den 31.12.1967.” I flera år tvistade föreningen om en garantideposition på 13.000:— och räntor på densamma, i denna strid med Sampsa deltog många andra försäkringsföreningar i Österbotten. Under tiden var återförsäkringen ordnad i Vastuu, tills man 1972 skrev kontrakt med Vakava, gällande från den 1.1.1973 två år framåt. Detta kunde förlängas med 5 års perioder.

År 1974 ändrades kontraktets excedentåterförsäkringsparagraf så, att nedre gränsen i punkt a höjdes till 300.000:— i punkt b till 450.000:— och i punkt c till 1.500.000:— År 1980 var dessa belopp 650.000:—, 1,1 milj. resp. 3,3 milj. mk. Förresten justeras beloppen varje år.

Det nya återförsäkringssystemet från 1.1.1975 innebär i princip, att föreningarna kan börja återförsäkra hos varandra. Vakava och föreningarna bildar en ”pool” och föreningar med över 200.000:— premieintrader får vara medlem i ”poolen”.

Ytterligare kan nämnas, att föreningen har samarbetsavtal med ömsesidigt försäkringsbolagen Sampo och Svensk-Finland. Dessutom sköter föreningen ombudsmannaskapet för SLC-försäkringen åt ÖSP:s lokalavdelningar.




Fonder och reserveringar.

Man vet inte om föreningen hade några fonder före år 1908. Men den 17.4. nämnda år utkom en ny lag om brandstodsföreningar, i vilken dessa ålades uppgöra nya stadgar, som skulle innehålla bestämmelser om hur reservfond och övriga fonder skulle bildas, ökas och användas. Annars kunde det gå så, att det vid stora bränder saknades medel för ersättningar, så att föreningen måste uppta lån och nästa år uppbära onormalt höga premier.

Redan följande år bildade föreningen en reservfond och i den gamla räkenskapsboken från 1910 ser vi, att i fonden då fanns 1437:— År 1915 steg den till 4586:—, 1920 till 7966:—, 1925 till 40.100:— och 1930 till 111.257:— Sedan dess har den stigit kontinuerligt. År 1918 måste styrelsen dock låna 1200:— ur reservfonden för att likvidera skadeersättningar. Följande år måste man även ta 3271 mark — krigsskatt ur densamma.

I samma räkenskapsbok nämns även om dispositionsfonden första gången. Året är 1914 och följande år finns redan 6697:— i fonden. Men år 1920 är den tom. Förklaringen står skrivet invid:

”Åren 1918—20 saknade fonden tillgångar och uppbördsmedlen har ej förslagit till utgifterna, utan man har måst låna från reservfonden.” Under sådana förhållanden är det rätt märkligt att på följande sida få läsa: ”1920 har ingen premieuppbörd alls hållits.” Men följande år tycks man ha tagit skadan igen och burit upp 1 mk per tusen för hus och 50 p för lösegendom. Dispositionsfonden växte snabbt, så att den 1925 stigit till 20.268:— och 1930 till 94.021:—.

Fort märkte föreningens styrelse, hur viktigt det var att äga fonder i svåra tider. Därefter ökades fonderna på vid varje bokslut, varför det ingenting nämns om dem förrän år 1952, då det i ett årsmötesprotokoll nämns, att årsöverskottet lagts till dispositionsfonden.

År 1969 påbjöds även att försäkringsföreningarna bör hålla en säkerhetsfond för kommande skadeersättningar.

I de nya stadgarna av den 29.4.1974 fastställas, att minst 10 % av årsöverskottet skall överföras till reservfonden och minst 60 % till säkerhetsfonden. Det övriga fördelas på de andra fonderna. Så här fördelades t.ex. 1976 års överskott 14.726 mk: säkerhetsfonden 9000:—, reservfonden 3000:—, disp.fonden 1500:— och till en ny fond, kallad 100-års jubileumsfonden 1226:— Åren 1977 och 1980 steg fonderna till nedannämnda belopp

  1977   1980
Säkerhetsfonden 20.237:   45.617:
Reservfonden 46.929:   55.504:
Dispositionsfonden 7.161:   12.161
100-års jubileumsfonden 1.592:   2.778:

Summa

75.919:   116.060:

 

Samma år 1969 påbjöds även att försäkringsföreningar bör hålla en ersättningsreserv för framtida okända skador.

Denna består av:
     kända obetalda skador per 31.12 och
     samt 1 % av förs.premierna och ett matematiskt
     enligt Socialministeriets försäkringsavdelnings anvisningar beräknat tal.

År 1980 steg ersättningsreserven till 610.133:— Ersättningsreserven kontrolleras varje år före bokslutets uppgörande.




Fusionsplaner.

Från år 1928 härstammar de första planerna för ett samgående med bolaget Svensk-Finland. Stadgarna genomgicks av styrelsen, som dock denna gång gav ett nekande svar.

Men planen dök upp igen fem år senare, och nu antagligen beroende på den rådande världsdepressionen. Nu var planen allvarligt menad och fordrade 3 sammanträden. Svensk-Finlands direktör Hallvar var närvarande vid det första och det tredje mötet. På det första relaterade han förmånerna av ett samgående, men frågan överlämnades till den ordinarie årsstämman. Där beslöts efter en lång diskussion att godkänna Svensk-Finlands anbud till fusionen. Men upplösning av föreningen och fusion med en annan fordrade en extra stämma. Denna hölls efter 3 månader, och då behövdes 2/3 majoritet för att föreningen skulle kunna upplösas.

Allt tycktes nu vara bäddat för en fusion. Men under mellantiden diskuterades frågan grundligt man och man emellan i bygden och de lokalpatriotiska känslorna försattes i svallning. Därför blev det platt fall för fusionsplanen på det nya mötet. 33 röster avgavs emot och endast 2 för fusionen, varför Svensk-Finlands anhållan om fusion definitivt avslogs.

Året därpå utsträckte föreningen sina tentakler mot föreningen i Munsala. Gustav Grahn och Matts Jungerstam skulle ta kontakt med Munsala brandstodsbolag och diskutera möjligheten till en sammanslagning av de båda bolagen. ”Detta för att undvika alltför stora tillskottsförsäkringar i andra bolag, sedan klarhet vunnits om lagen påbjuder dylika tillskottsförsäkringar”, som det litet apokryfiskt står i protokollet. Om denna tilltänkta fusion nämns ingenting därefter, varför planerna tycks ha runnit ut i sanden.

Åren 1966—68 gjordes allvarliga försök att binda samman föreningen med Munsala och Pedersörenejdens föreningar. Fusion blev det inte nu heller, men nära var det. Ja, så nära att stadgar med 34 §§ var utarbetade och godkända till det nya storföretaget. Namnfrågan var svår att lösa, men slutligen kunde man på ett gemensamt möte den 25.1.68 ena sig om namnet ”Ömsesidiga Försäkringsföreningen Samförsäkring”. Så var det tyst om saken, tills eftertankens kränka blekhet åter gjorde sig gällande litet här och där i de berörda kommunerna. ”Man vet vad man har, men inte vad man får”, tycktes vara den allmänna meningen, och på ett möte i november 1968 bordlade styrelsen fusionsplanen tillsvidare. För- eller nackdelar med fusioner undandrar sig vårt bedömande. Men redan följande år var ett tungt år för föreningen med skadeersättningar på 190.200:— — så kanske ändå.

Från 1970-talet finns inga uppgifter om eventuella fusionsplaner.




Belöningar.

I några fall har styrelsen belönat personer för rådigt ingripande vid släckning av en begynnande eldsvåda, som annars kunnat bli en storbrand. Kanske det finns flere än de här två kända fallen, fast de inte blivit nedtecknade.

År 1932 beviljades Einar Häger 15 mk för hindrande av en eldsvåda hos Anders Österholm. År 1943 märkte en chaufför Häggman, när han förde en av Haldins bussarna genom Jeppo, att det brann hos Emil Sandberg. Han stannade bussen, sprang till huset, slog sönder fönstret och kvävde elden, som redan satt sig fast i gardinerna. Orsaken var att en radioapparat hade fattat eld, antagligen genom blixtnedslag. Han fick 500:— i belöning av föreningen. Liknande belöningar torde inte ha förekommit efter kriget.

Att värderingsmännen inte alltid fått till hundra procent trovärdiga uppgifter vid skadeundersökningarna, kan man förstå därav, att styrelsen i ett protokoll från år 1932 uttalar ett varmt tack till 5 personer för de ärliga uppgifter, som lämnats efter en brand i Kovjoki.




De sista åren.

Vi skall ännu se litet på försäkringsbeståndet och skadeersättningarna för åren 1959, 1973, 1977 och 1980.

Förstnämnda år var försäkringarnas antal 1149 st och hela försäkringsstocken uppgick till 2.187.991.150 mark. Den fördelades på de 9 byarna enligt följande:

Forsby 112,2 milj. mk
Kyrkoby 234,0  
Ytterjeppo 172,8  
Socklot 330,1  
Kovjoki 203,7  
Markby 70,9  
Jungar 608,6  
Lassila 194,5  
Överjeppo 260,9  


För år 1973 kan vi nämna, att beståndsökningen steg till 16,2 och premieökningen till 24,7. Antalet försäkringar uppgick till 1720 st.

År 1977 var hela försäkringsbeståndet 338.320.000 mk, fördelad på 1986 försäkringar. Premierna steg till 516.160:— och skadeersättningarna till 137.585:—, fördelade på 113 skador, vilket utgjorde 26 % av premierna. Den största ersättningen uppgick till 60.446:—, den minsta till 4,23 mk och medeltalet var 1218 mk per skada.

Totala antalet i kraft varande försäkringar för åren 1977 och 1980 fördelade sig på följande olika former:

  1977 förs.    1980 förs.
Brandförsäkringar 1084 860
Hemförsäkringar 409 697
Skogsföräkringar 26 32
Motorfordonsförsäkringar 126 235
Lantbruksförsäkringar 231 303
Fritidsföräkringar 85 115
Fastighetsförsäkringar   26
Djurförsäkringar 24 36
Övriga försäkringar 1 29
Summa 1986 2.333

 

År 1980 var antalet skador 183 st, för vilka erlades 454.535 mk eller 50 % av premierna, som uppgick till 897.580 mark. Största skadan ersattes med 361.603 mk och den minsta kostade föreningen 61:11 mk. Medeltalet per skada utgjorde alltså 2.484 mk.

Skadeersättningarna fördelade sig på följande sätt:


  1977 1980 mk.
Brandskador       8 16.137       6 26.576
Fritidshusskador 1 44 3 853
Hemförs.skador 30 18.165 74 46.383
Fastighetsskador 1 743 5 5.180
Lantbr.förs.skad. 52 81.090 77 73.294
Motorford.skador 1 62 3 279.339
Djurförs.skador 19 19.930 13 20.535
Vattenledn.skad. 1 400  
Övriga skador 2 2.375
Summa 113 136.571 183 454.535


Då verksamheten utvecklats har småningom trångboddheten för kontorspersonalen i den hyrda lokalen i bankhuset i Jeppo alltmera gjort sig gällande. Datamaskinen och ett växande arkiv pockar på större utrymmen. Från 1977 har två personer arbetat i det lilla kontorsrummet, emedan man då anställde fru Maija Stenbacka som halvtidshjälp. Styrelsen började nära planer att skaffa sig egen lokal i Nykarleby centrum. Detta för att även kunna betjäna försäkringstagarna i Nykarleby på samma vis som i Jeppo.


Maija Stenbacka registrerar nya försäkringar på datan.
Maija Stenbacka registrerar nya försäkringar på datan.
Foto: Sven Simons.


År 1977 yppade sig flera tillfällen till lokalköp i Nykarleby. Härom finns flera långa protokoll, men vi skall fatta oss kort.

Föreningen erbjöds att deltaga i det nyligen uppförda Andelsbankens hus i hörnet av Sollefteågatan och V. Esplanadgatan. Likaså var den lokal, som stadsbiblioteket nu disponerar vid Ö. Esplanadgatan [Lokalen längst norrut i Grönhuset.] ledig att inköpa. En kommitté valdes att föra frågan vidare.


Föreningens lokal i bostads Ab Bankgatan 3 i Nykarleby, 185 m² i gatuplanet samt 9 m² källarutrymmen.
Föreningens lokal i bostads Ab Bankgatan 3 i Nykarleby, 185 m² i gatuplanet samt 9 m² källarutrymmen. [Husets tillkomst.]
Foto: Sven Simons.


Under tiden erbjöds föreningen även att köpa den lokal vid Bankgatan, där posten nu är inrymd. För en tid beslöt styrelsen att inte binda sig vid något av de tre alternativen, utan se tiden an. Men senare inköptes den sistnämnda, postens lokal, på 185 m². Köpet ägde rum den 1.7.1977. Från 31.1.1981 har posten uppsagt sin lokal [när ämbetshsuet stod klart], och då är det fritt för föreningen att under det hundrade verksamhetsåret 1981 flytta in. Kontoret i Jeppo skall dock fortsättningsvis behållas.

I december 1977 kom föreningen även in i datatidsåldern. Då beslöt nämligen styrelsen att anskaffa en Olivetti-Audit 5 kontorsdator för utskrivning av det första försäkringsbrevet, inbetalningskortet, ombudets kopia och uppbördslängden. Samtidigt som det första försäkringsbrevet utskrivs, registreras uppgifterna på en vanlig magnetofonkassett. De första två åren sändes denna kassett till Jakobstad, där följande års försäkringsbrev och handlingar utskrevs. Men från mars 1980 behöver man inte mera sända bort någonting, utan kan på eget kontor med egen dator utföra den andra utskrivningen. Bokföringen sköts även på den egna dataanläggningen.


Föreningens kontor i Jeppo finns i Jeppo Sparbanks fastighet.
Föreningens kontor i Jeppo finns i Jeppo Sparbanks fastighet.
Foto: Sven Simons.


Nedanstående framställning visar föreningens utveckling under åren 1957—1980:


År Antal
förs.
Premier Skade-
ersättn
Skade-
proc.
Fonder
och
reser-
vering.
Fonder
och
reserver,
i % av
premien.

 1957 

 1127 

 18.611 

 33.764 

 181 

 50.063 

 269 

 1958 

 1137 

 22.164 

 17.391 

 78 

 44.223 

 199 

 1959 

 1149 

 24.192 

 22.882 

 94 

 45.433 

 187 

 1960 

 1161 

 24.406 

 3.532 

 14 

 49.403 

 202 

 1961 

 1175 

 25.665 

 3.775 

 14 

 51.905 

 202 

 1962 

 1178 

 26.509 

 2.547 

 9 

 53.043 

 200 

 1963 

 1180 

 28.244 

 13.077 

 46 

 55.081 

 195 

 1964 

 1135 

 30.432 

 25.543 

 83 

 55.757 

 183 

 1965 

 1156 

 38.442 

 35.885 

 93 

 55.537 

 144 

 1966 

 1209 

 46.470 

 55.010 

 118 

 52.467 

 113 

 1967 

 1363 

 55.967 

 33.638 

 60 

 54.779 

 98 

 1968 

 1512 

 64.404 

 65.058 

 101 

 53.835 

 83 

 1969 

 1629 

 76.700 

 190.037 

 247 

 53.453 

 70 

 1970 

 1677 

 90.663 

 20.638 

 22 

 52.806 

 58 

 1971 

 1640 

 108.362 

 56.487 

 52 

 64.148 

 59 

 1972 

 1660 

 123.107 

 40.489 

 32 

 69.989 

 56 

 1973 

 1720 

 153.485 

 171.268 

 111 

 64.604 

 42 

 1974 

 1801 

 228.512 

 86.158 

 37 

 90.876 

 40 

 1975 

 1848 

 309.809 

 215.067 

 69 

 134.768 

 43 

 1976 

 1911 

 423.331 

 134.044 

 31 

 230.310 

 54 

 1977 

 1986 

 516.159 

 137.585 

 26 

 355.079 

 69 

 1978 

 2018 

 625.037 

 471.814 

 75 

 467.379 

 75 

 1979 

 2188 

 730.925 

 203.313 

 28 

 614.103 

 

 1980 

 2333 

 897.580 

 454.535 

 50 

 726.194 

 81 

 

Premier åren 1961—1980 4.599.803

Skadeersättningar under samma tid

2.415.968
Skadeprocent under samma tid 52

 



Förteckning över föreningens styrelsemedlemmar och ordf.

Begynnelseåret för en del personer har inte kunnat fastställas, t.ex. de, som valts år 1917 kan mycket väl ha varit med tidigare, men blivit omvalda.

 

Styrelsemedlemmar År Ordförande år
Jakob Westerlund 1881?—1913 1881—1913
Johan Lassander ev. från starten  
Johan Jungar 1914—21 1914—21
Johan Finne 1914—34  
Thomas Lindvall 1915?—31  
Gustav Johansson ? —1917  
Mickel Ström 1917—35  
Jakob Smeds 1917—35  
Gustav Grahn 1917—47  
Gustav Norrgård 1921—22 1921—22
Matts Jungerstam 1921—57 1922—36
  ordf. o. direktör 1936—44
  direktör 1944—57
Leander Finskas 1922—57 1944—57
August Fors 1922—25  
Anders Åstrand 1922—35  
Gustav Back 1923—35  
Matts Sundlöv 1925—32  
Eliel Lindvall 1932—35  
Alfred Ek 1932—47  
Erik Finne 1934—38  
Johan Bäck 1935—55  
Johannes Backman 1935—56  
Vilhelm Segervall 1935—65  

Vilhelm Thomsson

1935—66  

Alfred Nygård

1938—66  

Eliel Nygård

1941—52  

Eliet Eng

1947— 1965—

Anders Broberg

1948—65  

Birger Sjö

1952— 1957—65

Erik Lundqvist

1955—76  

Elis Andersson

1956—65  

Eric Finskas

1957—  

Håkan Ahlnäs

1965—  

Åke Ek

1965—  
Gottfrid Eklund 1965—  
Nils Westerlund 1966—  
Helge Bergman 1966—  
Nils Lundqvist 1976—  
Sven Simons 1974—  

[Styrelsen 1998:
Håkan Ahlnäs, ordförande
Torolf Johannes Emaus
Magnus Finnila
Per-Erik Forsgård
Gerd Hästbacka
Karin Lindgren
Kurt Erik Mannil
Sven Simons
Börje Per-Erik Södersved
enligt uppgift av Sven Simons.]


Revisorer
Viktor Sundberg 1910—17  
Johan Westerlund 1910—17  
John Sundqvist 1918—24  
Emil Sandberg 1918—35  
Simon Levlin 1925—28  
Viktor Smulter 1929—30  
Vilhelm Nylund 1931—35  
Sven Nikonen 1936—50  
Emil Elenius 1936—59  
Ture Granqvist 1951  
Erik Lundqvist 1952  
Mikael Eriksson 1953—58  
Axel Brunell 1959—65  
Gunnar Träisk 1960—79  
Bruno Lindvall 1966  
John Nylund 1967—  
Johan Stenfors 1980—  


Verkst. direktörer
   
Matts Jungerstam 1936—57  
Ingmar Sandvik 1957—60  
Harry Sandberg 1960—64  
Sven Simons 1964—[1999]  
[Ole Sundkvist 1999—2007, aug.]  
Johan Frilund, t.f. 2007, sept.—]  


Kassörer
   
Anders Nylund ? —1906  
Anders W. Finskas 1906—47  
Lennart Sandberg 1947—57  

 

 



Föreningens ordföranden


Jakob Westerlund
Jakob Westerlund
ordförande 1881? — 1913

Johan Jungar
Johan Jungar
ordförande 1914 — 1921


Gustav Norrgård
Gustav Norrgård
ordförande 1921 — 1922


Matts Jungerstam
Matts Jungerstam
ordförande 1922 — 1936
ordförande och direktör
1936 — 1944
Verkställande direktör
1944 — 1957



Leander Finskas
ordförande 1944 — 1957


Birger Sjö
Birger Sjö
ordförande 1957 — 1965


Eliel Eng
Eliel Eng
ordförande 1965 —



Föreningens kassörer



Anders Nylund
Anders Nylund
kassör ? — 1906


Anders W. Finskas
Anders W. Finskas
kassör 1906 — 1947


Anders W. Finskas
T. Lennart Sandberg
kassör 1947 — 1957



Verkställande direktörer


Ingmar Sandvik
Ingmar Sandvik
V.D. 1957 — 1960


Harry Sandberg
Harry Sandberg
V.D. 1960 — 1964


Sven Simons
Sven Simons
V.D. 1964 —



Föreningens nuvarande styrelse


Övre raden från vänster: Åke Ek, vice ordf. Helge Bergman, Nils Lundqvist, Gottfrid Eklund, Håkan Ahlnäs.
Nedre raden från vänster: Birger Sjö, ordförande Eliel Eng, verkst. dir. Sven Simons och Eric Finskas.
Nils Westerlund saknas på bilden.


Styrelsen jämte ”bättre hälfter” på Åke Eks 50 års kalas.
Nils Westerlund fjärde från höger.



Vi skall sluta denna historik med några tankar, som styrelsen ger uttryck för i en av de sista årens årsberättelser:

”Vi upplever nu en väldig konkurrens från övriga bolag, som kastar lystna blickar på vår kundkrets. Dessa frierier tar sig olika uttryck. Bland annat skapas nya omslag för gamla paket, men nyheter finns inte i nämnvärd grad i paketen. Det är endast gamla försäkringar som saluförs med olika gratistillägg, vilka försäkringstagarna också med tiden måste betala. Vår starka sida är den, att vi är nära kunden, och det kommer de övriga bolagen aldrig att kunna leva upp till. Huvudkontoret finns nära inpå i Nykarleby, varför försäkringstagarna känner oss och vi känner dem. Kontoret och ombuden finns på ”hemmaplan”, när problem behöver diskuteras. Vår förening ger försäkringstagarna goda försäkringar till förmånligt pris samt snabb och saklig skadebehandling. Vi är måna om att sköta det goda förhållandet till delägarna och kommer även framdeles att förvalta detta pund väl.”

I denna utfästelse ligger ett gott hopp om fortsatt, fruktbringande arbete för Nykarleby-Jeppo försäkringsförening in i det andra seklet.

[(Inf. 2006-08-14.)]

Kungörelse.


Runar Nyholm
(1981) Nykarleby Jeppo försäkringsförening 1881—1981.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.

Läs mer:
Bränder.
(Rev. 2018-04-23 . )