XII. NYKARLEBY UNDER OFÄRDSÅREN

Nykarleby frivilliga brandkår

Försöken att bilda en partilös arbetarförening i Nykarleby hade misslyckats. 1—5) På ett annat område lyckades Wichmann bättre, nämligen brandkårsinstitutionens. Frivilliga brandkårer hade bildats på många håll i Finland redan på 1870-talet och småningom tagits i bruk även för polisiära och politiska ändamål.

Brandkåren i Nykarleby hade bildats i nov. 1882 efter ett upprop i ortstidningen Mellersta Österbotten av för saken intresserade personer. Stadgarna fastställdes den 7 dec. s.å. Motivet var ej enbart behovet av ett säkrare brandskydd, utan även en strävan att liksom på andra orter i landet förbereda och träna ungdomen för en kommande frihetskamp, aktualiserad efter mordet på Alexander II 1881, tronskiftet och den begynnande reaktionen och panslavismen i det ryska riket. Detta militära drag accepterades särskilt sedan V.K.E. Wichmann i början av 1890-talet tagit befälet över kåren. Verksamheten hade varit rätt lam under de första åren, men 1891 skedde en uppryckning, då 50 personer under våren antecknade sig som medlemmar och vid ett möte den 1 mars valde följande styrelse: kårchef K.F. Spolander, suppleant G. Hedström, chef för släckningsdivisionen E. Ekroth, suppleant A. Norrlund, skattmästare I. Svedlin, sekreterare J. Sundström. Kåren ingick i Svenska Österbottens frivilliga brandkårsförbund, som instiftats av Wichmann och omfattade kårer från Kristinestad till Gamlakarleby.

Följande år beviljades kåren rätt till tomten nr 30 vid N. Torggatan, nuv. Bankgatan [7, Liljedahls/Lokalförsäkring.] för uppförande av ett brandkårshus. Tomten var på Edelfelts karta upptagen som rådhustomt. Det blev ej heller där utan på tomt 26 vid Södra Torggatan, nuv. Sollefteågatan, som huset uppfördes. Tomten uppläts 1893 gratis åt Frivilliga Brandkåren. Bland andra bidragsgivare märktes bankdirektör Hugo Grundfeldt, som donerade en dyrbar alarmklocka, handl. Petter Blomqvist som lovade bekosta halva utgiften för en rustvagn, apotekare Sjöström, Muhos, som skänkte kåren 100 mk till byggnadshjälp och fabrikör Ahlstedt, som bidrog med 150 mk. Städernas allmänna brandstodsbolag beviljade kåren ett förmånligt byggnadslån om 6000 mk mot 5 %. I dec. 1893 donerade rådman J.A. Lybeck en summa om 1000 mk som bidrog till uppförandet av byggnaden. Som villkor ställde Lybeck, att om kåren upplöstes skulle medlen återgå till staden och läggas till den tidigare nämnda Jupiterfonden (d.a. II s. 418 ff.). Rusgivande drycker skulle ej få utskänkas inom kåren. FBK:s styrelse mottog med tacksamhet donationen. Wichmann blev kårchef 1893 och huset, som av honom döptes till Asgård (de forna nordiska gudarnas boning), uppfördes 1894. Här samlades en stor del av den ungdom, som senare skulle ansluta sig till arbetarföreningen och kåren kom i själva verket att delvis fungera som ett substitut för den ideella och fosterländska arbetarförening Wichmann och Hedström ej lyckats bilda 1896.

Frivilliga brandkåren upplevde sin glanstid under Wichmanns ledning. Kåren indelades i kompanier, uniformerades i vita rockar och blänkande kaskar och stövlar, fanor och trummor anskaffades och manskapet drillades i exercis. Marscher, manövrer och parader hölls. Chefen och en del av hans ”stab” satt till häst och ledde övningarna rent militäriskt.

Personer ur FBK i Nykarleby år 1892: Stående: fr. vänster: handelsexpedit Fritz Winqvist, kronokassör Fritz Olson, handl. Alfred Gyllenberg, handl. Albert Salin, bagare Anders Markén, handl. sonen Reinhold Holmström, folkskollär. Otto Nordling. Sittande: skräddarmästare A.W. Ahlstedt, lektor V.K.E. Wichmann, bagare Emil Ekroth, kapellmästare Sörensen. Liggande: ynglingen John Rundman. Foto J.L. Bircks arkiv.

Den 1885 grundade musikföreningens hornkapell, av staden från 1887 avlönat med 1000 mk om året, skulle bl.a. utan ersättning stå till tjänst vid FBK:s fester. Kapellets ledare var musikern S. Sörensen, som bl.a. komponerade en marsch för brandkåren. Kapellmästare Sörensen bortflyttade från orten i juni 1894. Musikkapellet hade då redan införlivats med FBK. Det löneanslag à 200 mk, som utgått till kapellmästaren ur utskänkningsbolagets vinstmedel, tillföll nu FBK mot att orkestern gav sammanlagt 10 gratiskonserter i Stadsparken under somrarna.

Hornorkestern exekverade eggande marschmusik vid paraderna och dansmusik vid de livligt besökta soaréerna med teaterföreställningar och dans på Asgård. Kåren räknade på 1890-talet drygt 80 man ur alla samhällsklasser.

I maj 1894 fick FBK rätt att i sitt hus sälja och servera kaffe, te, iskällardricka och lemonad genom vaktmästaren J.V. Lillqvist och hans hustru Katarina. Tillfälliga undantag beviljades från förbudet mot spritförtäring i brandkårshuset. Vid en kamratfest tillsammans med Jakobstads och Gamlakarlebys frivilliga brandkårer den 2 och 3 juni 1895 fick man sålunda rätt att genom hotellieren A. Kankkonen utskänka och servera spritdrycker samt öl och brännvin till maten åt mötesdeltagarna. Brandkårsbefälet ansvarade för ordningen och avlönade nödigt antal poliser för uppgiften. Någon servering på festplanen fick ej ske efter kl. 21 och all servering upphörde även i brandkårshuset efter kl. 24. Berömd är kårens utfärd till Jakobstad, skildrad av Wichmann i ”En ny vacker visa”, Wichmann diktade även en lystringssång för kåren, till vilken kapellmästare Sörensen satte melodi.

Under pingstdagarna 1895 gästades staden av Österbottens samlade svenska brandkårer, närmare 3000 man. ”Det oändligt långa festtåget paraderade med fanor, blänkande kaskar och uniformer med stram militärisk hållning under trummornas dån och hornmusikens smattrande toner längs stadens huvudgator. I spetsen red lektorn och skalden såsom den segervane härföraren med eld i blick och hug ...”, berättar Emil Forsander [i Ur minnenas film].

Ej att undra på om de ryska myndigheterna småningom började intressera sig för dessa militäriska massuppvisningar.

Ofärdsårens inträde, förryskningsåtgärderna, värnpliktsuppbåden och den allmänna försämringen av det politiska klimatet i landet gjorde att intresset slappnade för brandkårsiden. Vid årsmötet i maj 1898 återvaldes Wichmann till chef och den övriga styrelsen fick följande sammansättning: chefsadjoint bryggmästare A. Herler, sprutchef bagarmästare K.E. Ekroth, bärgningschef telegrafchef O. Strengberg, kårstandarförare possessionat A. Olin, ekonom skomakarmästare J. Holstius, rustmästare skomakarmästare Granlund, kompanichefssuppleanter snickarmästaren A. Gustafsson och snickargesällen Wikman, kompanistandarförare skräddarmästare Sjöblom och arbetaren Isaksson samt kårstandarförare-suppleant skräddaren Renkonen. Till revisorer valdes handelsbokhållaren A. Lillqvist och possessionaten A. Olin.

Verksamheten upphörde under år 1899 efter februarimanifestet. Brandkårshuset såldes den 18 juni 1900 till postiljon H. Häggström och därefter till Byggnadsandelslaget Mission, som erhöll lagfart den 28 maj 1907. 6)

Wichmann berättar i sina Hågkomster (s. 33), att han sökte få till stånd skjutövningar med gevär ”för kommande behov” och att exemplet snart följdes av andra kårer, men att skjutövningarna måste ske hemligt nattetid, såsom i Kronoby och Vörå. Wichmann anskaffade t.o.m. instruktioner och reglemente för Norges frivilliga skytteförbund genom en norsk kollega, som besökte seminariet, men aktiviteterna avbröts genom att han våren 1904 flydde till Sverige. Hans antydningar om försöken till vapenövningar avser förmodligen seminarister och åren 1902—1903; FBK var som sagt vid denna tid sedan länge upplöst.