by. Den finländska b. uppstod vanligen genom att personer tillhörande en eller flera familjer tog ett område i besittning och bröt upp det för odling, varvid de omkringliggande skogs- och vattenområdena inte sällan utgjorde en samfällighet. Den bygemenskap som härvid tillkom förstärktes av solskiftet, som på 1300-t. efter svenskt mönster infördes i sydvästra Finland (jfr skifte). Det gav upphov till byar med tätt intill varandra belägna gårdar, antingen i grupp eller i rad. I v. Finland, där bosättningen var gammal, utgjorde b. den förhärskande formen för bebyggelse, medan landets östra och norra delar i detta avseende dominerades av enstaka hemman, vilka ensamma bildade en b. och på vilka man intill rätt sen tid idkade ett arealkrävande svedjebruk.

Handläggningen av jordägarnas gemensamma angelägenheter i en b. fastställdes i en byordning. Detta bruk infördes i Finland, sedan riksdagen 1741 uppgjort ett projekt till allmän byordning, som genom ett kungligt brev 1742 framställdes till allmän efterföljd. Från denna tid fram till slutet av 1800-t. antogs många byordningar i Finland, särskilt i Sydösterbotten, Satakunta och v. Tavastland. De fastställdes av häradsrätterna, länsstyrelserna eller senaten.

Dödsstöten åt det gamla bysamhället gavs slutligen av det vid mitten av 1700-t. inledda storskiftet, som upphävde det inbördes beroendet inom skifteslaget (=byn). En b. har numera betydelse främst vid bestämning av råskillnad och vid skifte av vattenområde. Den skiftesrättsliga b. bör skiljas från den kamerala b., till vilken flera byar av den förstnämnda typen kan hänföras för olika administrativa ändamål. (Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid X, art. Landsby)