Tre Nykarlebyskalder
Gånge Rolf
Paul Verner Lybeck
R. R. Eklund
Av LARS SCHALIN
Om äldre österbottniska skalder har Lars Schalin skrivit
i Vasabladet en artikel med sakkännedom. Då den berör
skalder med anknytning till vår stad och då det fortfarande
finns de, som minns dem här, tar vi oss friheten införa
artikeln.
G Å N G E R O L F
Lektorn och senare seminariedirektorn V. K. E.
W i c h m a n n — skalden
G å n g e R o l f —
var från 80-talets början och långt efter sekelskiftet
bosatt i Nykarleby. Han blev en av stadens mest bemärkta borgare,
vilket inte förvånar de som kände honom.
Hans energi och ledarförmåga kom i de små förhållandena
ej alltid till sin rätt, och hans förkärlek till det storvulna
tog ibland något komiska former. Gamla nykarlebybor minns med sett
stilla leende t.ex. stadens frivilliga brandkårs övningar under
Gånge Rolfs ledning på 90-talet.
Någon gång vid utmarscher till stadens omgivningar, men även
vid övningar på stadens torg, uppträdde Gånge ridande
med sporrar på stövlarna. Det var en syn för gudar att
se honom högt till häst kommendera brandkåristerna, t.ex.
vid de årligen återkommande s.k. „sprutläskningarna“.
Till dessa brukade även stadens raskare kvinnfolk kallas för
att öva langning av vattenämbar i ked. Gånges mäktiga
kommandostämma med rullande r-ljud, som hade räckt till för
mycket större truppmassor skallade högt över torget: „Nykarrleby
frrivilliga brrandkårr, GIVAKT!“
När det sedan efter läskningen gällde att marschera, hördes
som en kontrast till Gånges dånande kommandoord en pipig stämma
i slutet av marschkolonnen: „Väntin på mej pojkar, väntin
på mej!“ Det var en låghalt brandkårsentusiast,
Forsbloms-Jutt, som hade svårt att hinna med när Gånge
Rolf var i farten på sin ystra springare.
Gånges krigiska anda måtte även ha smittat brandkåristerna,
eftersom det berättas följande från ett av deras möten.
Man diskuterade frågan om damerna skulle få vara med på
en planerad utfärd till Jakobstad. Brandkåristerna skulle naturligtvis
ha uniformerna på, en lång vit rock med rött eller gult
bälte och kask på huvudet. Sedan man diskuterat den viktiga
frågan en stund, begärde en av stadens få finnar —
en skräddare Ahlstedt — ordet och yttrade följande tungt
vägande ord, „Jak vöreslår inka sivila med“,
och därmed lär fruarna [inte]
ha fått nöja sig åtminstone den gången.
V E R N E R L Y B E C K
En vacker sommardag år 1910 var det kaffebjudning på Charlottenlund,
den rymliga lybeckska villan på Alörn i Nykarleby skärgård.
Där vistades då med syskon och syskonbarn häradshövding Paul
Verner Lybeck, broder till författaren Mikael och själv författare till novellsamlingen Den
siste majgreven. Verner Lybeck har i denna bok berättat bl.a.
om Nykarleby stads storhetstid på 1830-talet och 1840-talen och
sin frändes, skeppsredaren, brukspatronen och konsuln Gustaf Adolf
Lindqvists märkliga levnadssaga.
Verner Lybeck, som var en barndomsvän till min far, tog sig vänligen
an den blyga pojke jag då var och förde mig sedan kaffet druckits
omkring på villaområdet. Efter ett besök i trädgården
med dess bärbuskar och lockande jordgubbsland gick vi in i villan
för att läsa den vers som hans fars vän och frände
Z. Topelius hade skrivit på väggen i trappuppgången till
vindskammaren, där han många gånger bott vid sina besök
hos släktingarna på Alörn:
I hundra år skall stugan stå,
i hundra år var sommar då
skall någon lycklig människa gå
längs trappan upp och ned igen,
vid handen ledande en vän.
Och när den fot, som vandrat här,
och när den hand som tecknat här
— och skriften själv förbleknad är
år nittonhundra trettifem
skall stugan stå, ett glädjens hem
Sedan vandrade vi ned till stranden, som var skyddad av en hög granitkaj,
vilken ju icke är så vanligt vid sommarvillor. Här stannade
vi, och hans bleka ansikte fick liv när han började berätta.
Hans avlidne fader rådmannen och skeppsredaren hade låtit
reparera denna kaj en tid efter det han köpt villan. Det var på
den tiden då stora fartyg ännu byggdes på varven i Österbotten
och då även rådman Lybecks eget varv på Alörn
var i verksamhet. Paul Verner var då en skolpojke vid ungefär
min ålder. Rådmannens kofferdiskepp [handels-] som seglade
på många hav brukade någon gång lägga till
vid Charlottenlunds kaj när de sommartid kom hem från fjärran
land.
Då kajmuren reparerats, lät rådmannen fylla ny sand
innanför och för att utan större besvär få fyllnadsmaterial
lät han ett par i barlast inkommande fartyg lossa sin sand innanför
kajen.
En dag då Verner Lybeck såg på lossningen av en ståtlig
brigg, upptäckte han bland snäckskalen i sanden ben, som han
tyckte såg intressanta ut. Det kunde kanske vara människoben.
Han tog vara på dem och en läkare i staden kunde konstatera,
att så var fallet och att åtminstone ett lårben tillhört
en ovanligtstor man.
Verners forskarlust vaknade. Han tog reda på var briggen intagit
sin barlast, och då han fått veta att den kommit från
Rouen i Normandie hade hans spelande fantasi redan löst gåtan
om benets ursprung: Det var naturligtvis vikingaben som ej fått
ro i främmande jord, utan ville hem till Norden — ja helt visst
hade det stora benet tillhört självaste Gånge Rolf, som
ju var så stor att ingen häst orkade bära honom, varför
han alltid måste „gånga“ till fots.
Så berättade Verner Lybeck sina fantasier. Hans stora intresse
var smittande och fick åhöraren att nästan tro på
denna historia.
R. R. E K L U N D
Tidningsmannen och författaren Ragnar
Rudolf Eklund var hemma från Nykarleby, men bodde under sin
skoltid i Vasa. Här gick han först i svenska samskolan och överflyttade
till svenska lyceet.
Han skrev redan på mellanklasserna så utmärkta uppsatser
att modersmålsläraren lektor G. A. Dahl ibland läste
upp stycken ur dem som mönster för oss andra på klassen.
Som naturligt var såg den annars rätt stränge lektorn
stundom genom fingrarna, om Eklund ej alltid så noggrant följde
hans anvisningar och bestämmelser för uppsatserna. Några
gånger blev det dock värre konflikter, då Eklund hade
sitt huvud för sig.
På femte eller sjätte klassen hade vi som uppsats en jämförelse
mellan öknen och havet. Eklund fann ämnet något banalt
och ironiserade icke så litet över detsamma. Han skrev, vill
jag minnas, bl.a. att om vi studerar kartan så finner vi att öknen
betecknas med gul och havet med blå färg. Alltså en olikhet,
men stora likheter finns även: både vid havet och i öknen
finnes dyner och på båda ser vi skepp — kamelerna är
ju öknens skepp osv. Den gången fick vår blivande författare
en ordentlig skopa ovett, ty lektorn var ledsen.
På sjunde klassen hade vi fått till uppgift att beskriva
De industriella anläggningarna i min hemstad. I Vasa liksom på
många andra orter i landet hade anordnats en s.k. „imhemsk
vecka“, under vilken man fick besöka en del fabriker. Eklund,
som ej alls var intresserad av dylikt och som troligen suttit hemma och
läst — kanske Nietzsche eller Schopenhauer —, då
vi andra hade lov från skolan för att gruppvis vandra i fabrikerna,
visste ej vad han skulle skriva, varför hans uppsats blev mer än
lovligt mager. Han „broderade“ litet om några kända
industrianläggningar och slutade med „dessutom finns det några
brödfabriker och korvmakerier i staden“.
Lektorn tyckte ej alls om hans kria, som man ju kunde vänta. Med
rött bläck stod det allmänna omdömet „Fattigt!“
Dessutom hade han en „stjärna“ vid korvmakerierna med förklaringen
att dessa ej är industrianläggningar utan har med hantverk att
göra.
Den största konflikten mellan lärare och elev uppstod i början
av vårterminen på sjunde klassen, då vi hade att skriva
om Den franska statsförfattningen av år 1791. Av någon
orsak hade Eklund ej skaffat sig källor för uppsatsen, utan
började i stället vitt och brett beskriva svårigheterna
att författa en dylik utan annat källmaterial än skolhistorien.
Hans uppsats blev underkänd och lektor Dahls rödpenna härjade
väldigt på kriahäftets sidor. Där stod bl.a. att
en elev ovillkorligen bör beflita sig om att skaffa nödigt källmaterial,
som står att få i biblioteken och att uppgiften ingalunda
gällde anskaffning av material till historiska uppsatser. På
klassen upprepade lektorn ännu muntligen dessa synpunkter, vilka
ju måste sägas vara riktiga.
Eklund, som hade ett gott hjärta, ville visa bot och bättring
och beslöt att nästa gång göra ett gott arbete. Vi
fick den svåra uppsatsen: „Mitt rike är icke av denna
världen“. Eklund fördjupade sig i ämnet — med
sin filosofiska läggning kunde han det bättre än vi andra
— och skrev ett glänsande opus. Lektor Dahl hade en gång
anmärkt på hans sätt att tränga ihop texten på
så få rader som möjligt. Nu försåg han sin
uppsats med breda marginaler på båda sidor om texten utsirade
med slingor i rött. Likaså illustrerade han den med en vackert
präntad rubrik och varje stycke med en utsirad begynnelsebokstav.
Det hela blev en ganska ovanlig skolkria. Förhållandet mellan
lärare och elev blev härefter ej stört och Eklund fick
ett utmärkt vitsord i slutbetyget. |