DITT  OCH  DATT.

[Vårtur]

Våren är här på allvar, måste t.o.m. en surpuppa lägga märke till i söndags på morgonen. Solen sken från en molnfri och intensivt blå himmel, ljumma sydvästfläktar smekte tinningarna och kvicksilvret i termometern lekte juni.
     Cykeln ropade på att få komma ut och lufta sig, men stadens bedrövliga gator verkade inte att inge hopp om en cykeltur av det behagligare slaget.
     Bilåkande vänner hade dock flere gånger påstått att landsvägarna inte alls liknade gatorna i vår stad. De är i stället torra och jämna.
     Bäst att prova på, tänkte vi och trampade i väg mot Forsby-hållet. Vägen blev allt bättre och snart kunde man gladeligen trampa på, utan att hela tiden väja för gropar och vattenpussar.
     Ögonen kunde svepa ut över det kända landskapet. Ingen snö någonstans men inte heller någon grönska ännu. Vårvattnet stod högt i bäckar och diken

sälgarna speglade sig och mellan plogtiltornas svarta mylla glittrade solstänk i vattenstrimmorna.

Älven skymtade fri och vårstarkt brusande mellan träd och gårdar. Och cykelhjulen sjöng sig fram på landsvägen.

Snart var vi framme vid den korta avtagsvägen till hängbron vid Juthas,

besjungen av byskalden och doftande av färskt virke. Bredare var den och stadig såg den ut, [det var då det]

men en liten tråkig sak fanns. Vi måste stiga av cykeln för att komma till den. För säkerhets skull hade vi utrustat oss med präktiga gummistövlar för cykelturen och här behövdes de verkligen. Avtagsvägen till bron var mångdubbelt värre än stadens gator. Den var rent ut sagt en enda räcka gyttjegropar. Men den var ju kort på Forsby-sidan. Och bron var slät och fin.
     Mörk och slammig flöt ån fram därunder. Enstaka små isflak syntes vid stränderna, men våren hade dock fullständigt sprängt vinterbojorna.

Vägen på Juthas-sidan var ännu sämre.

Men där återkom i alla fall det goda humöret. Tydliga tecken pekade på att en förbättring skall ske. De duktiga Forsby-Kyrkoby-borna fortsätter sitt arbete med förbindelseleden över älven. Vägen skall av allt at döma breddas och uppfarten till landsvägen vid Juthas bli bekvämare. Vi ångrade vår klagan över gyttjan och sände en uppskattande tanke till de privata uppoffringar, som ligger bakom broarbetet och som inte gett upp inför halvfärdigt arbete.

Vid Juthas vägkröken fann vi att vägvisaren

snurrat runt och pekade ut riktningar, som mycket litet sammanfaller med de verkliga. Där kunde statens väggubbar vrida den rätt igen, innan turisttrafiken ut till slagfältet börjar. Annars var det ingen trafik på vägbiten in till staden och lika gott är det. Krokig är den, men lika vacker som förut. Forsbacka branten med älvens ström där nere fängslade åter en gång blicken och Juthbacka låg lika inbjudande i ändan av allén som tidigare. Mellan Värnamos träd skymtade Joupers fabrikskomplex fram som en påminnelse om den nya tiden och i det bruna gjuteriets ställe höll en ny tegelbyggnad på att ta form.
     Då tornuret skymtade fram, fann vi att färden tagit blott en halv timme. Men den hade gett kompensation för många kulna vinterdagar och löften om ljuvlig sommar.