Krönika.

——


Vår goda stad badar just nu i sommarens ljus. Syrenerna blomma och rönnarnas blomster dofta. Varmt regn har sköljt bort vägarnas damm och givit fart åt det växande gräset och åkrarnas gröda. Åbranternas björkar och blommor spegla sig i älvens vatten, medan praktfulla bilar susa oupphörligt mot norr och söder.

Det är just en sådan midsommar, som man drömmer om under den långa, kulna vintern men som man blott en och annan gång får uppleva. Sedan den 10 juni ha vi nästan med ens haft 16—22 graders värme och tämligen lagom med regn, så att man redan nu kan veta, att det måste bli ett gott höår.

Människorna ha därför sett glada ut och varit flitigt i rörelse, putsat och fejat, fejat och putsat. Rådhuset har lappats, vid Kyrkogatan uppstår ett modernt boningshus [1)], och Brostugan [2)] ökar sina bekvämligheter med en nybyggnad, som måhända kommer att tilldraga sig mycken uppmärksamhet.

[1) Uppfördes av byggmästare Björklund, f.d. Andersén, nuv. Sundstén.

2) Måste syfta på det grå utedasset, som stod mellan berget och Kärleksstigen ca 15 m från jättegrytan norrut./L.P.]

 


[Tycker mig ana ett tak i den röda ringen.]



[Byggnadsmaterialbristen efter kriget framgår tydligt. Förstoring.
Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2009-03-11.)]

 


* * *


Gamla Jutbacka har vaknat ur långa års sömn. Dess röda tak och nymålade väggar lysa vackert över de gröna löven ända till staden, och en ny bil blänker ofta på vägen mellan staden och den präktiga gården. Där bor sedan månadens början professor W. Backman i sina fäders gård, som han med betydande uppoffringar renoverat och gjort till ett vackert och bekvämt hem. — Som läkare taga ägaren och hans fru emellertid emot i staden i Lundqvists gamla gård, där tandläkare under de senaste åren haft mottagningar.



[Detta är inte, som jag först trodde, Woldemar Backmans chaufför utan prästens chaufför ”Jeffe(?)” stolt poserande på ”sin” ?? av årsmodell 19?? med registernummer VA 435 fotograferad den 7 mars 1934 vid Juthbackas grindstolpar. Lars Pensar visste berätta att Backmans chaufför hette Alfons Hagnäs och körde en A-Ford. Han tillverkade en plog till bilen med vilken han plogade snön i allén.
Siv Wärnström tillhandahöll. Kolorering av originalbilden av Peter Gullback inf. 2021-09-09. Ungefär samma vy en höstdag 2006.
(Inf. 2006-06-28.)]


Och kyrkan klär sig i ny skrud. Det galvaniserade plåttaket har målats i kopparbrun färg, som till en början inte föll mig riktigt i smaken. Men jag håller på att ändra åsikt, sedan väggarna strukits med en något gröngul färg i stället för det gamla barngula, om jag får använda detta uttryck, och knutarna ha blivit grönvita, vilket allt kommer att stämma med takets koppar. Kanske skall jag efter någon tid försona mig också med de bruna dörrarna.

Det hela blir visst ganska herrskapligt, om ock det lantliga försvinner …

Inuti börjar det ljusna också. Taket är redan återställt, och orgelns pipor ge ånyo ljud. Men de vackra bilderna på läktarens skrank skola kanske ej riktigt återställas. Bräden, på vilka de målats i tiden, ha buktat sig och skulle sannolikt spricka, om man pressade dem.

Och tänk, den gamla altartavlan har blivit insatt på sin plats. Stackars assessor Lindbohm vänder sig visst i sin grav. Han trodde sig giva församlingen en dyrbar gåva, då han till kyrkan skänkte en ny altartavla. Efter 30 år befinnes den nya tavlan banal och placeras på en mindre synlig plats, medan den gamla blivit så vacker, att den återfår hedersrummet.

Den gamla orgeln anses också vara vacker, så att även den sättes ånyo upp. Varför icke! Att den icke är vacker i mina ögon, beror kanske därpå, att vi där hemma hade ett gammalt mjölkskåp i samma stil, och det ansågs inte ha något högre konstvärde, ehuru det var bra nog för sitt ändamål. Det vattnas mig i munnen, när jag tänker på alla de goda filbunkarna, som det innehöll …

Men varje tid har sin smak liksom var årstid har sin trevnad. Och jag unnar människorna all den glädje de kunna ha av den gamla orgelns vita skåp och av de förgyllda knubbiga änglarna.


Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor i Österbottniska Posten 28 juni 1929, nr 26, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar. Lars Pensar tillhandahöll med kommentaren:

Resten av krönikan handlade om andra trakter och saker, så jag lämnade det okopierat.


Läs mer:
Fler krönikor av Kurre.
Nykarleby kyrka härjad av eld i Österbottniska Posten.
(Inf. 2004-04-28, rev. 2022-10-24 .)