Den gamla byn . . .
I mina barndomsminnen, och även från ungdomsåren, finns min lilla hemby kvar, ljus och helig. Det är väl så för oss alla som sökt nya boplatser utanför födelseorten. Det är så mycket outplånligt och oförglömligt som hör samman med våra tidigaste barndomsår. Vi har minnen som följer oss livet igenom, var vi än befinner oss, och väl är väl detta. Vem kan glömma de första stadsresorna med far och mor, eller med någon äldre bror eller syster. En strut russin eller en strut pastiller kunde göra den suraste pojke glad för resten av dagen.
Vem kan glömma koskällornas symfoni under tidiga sommarmorgnar när lämmeltåg av kor strålade samman på ”valltåje”. Gruppvis kom korna med sin hojtande vallpojke eller -flicka som med lämpliga tillhyggen drev fram kor och kvigor till bete, en del var ”skogskuddor”, andra åter ”hagakuddor”. [Eller brä- och böulkoddor.] På försommaren var målet Hökärrsbacken, därför att skogskuddorna inte skulle vända genast och sedan stå hela dagen vid skogsgrinden.
På hemvägen blev det ofta sökande efter fågelbon, sorgligt att säga blev det rätt ofta också boplundring.
Simstranden vid älven var en av de käraste platserna under somrarna, och många gånger hade man knappt tid att springa hem för att få mat.
Vi som hade förmånen att få växa upp i denna lugna och harmoniska atmosfär, hade väl den lyckligaste barndom som kan tänkas. Vi har barndomsminnen från en lugn och lummig by som vi tyckte var den bästa i världen. Vad har städernas och tätorternas barn som kan jämföras med våra hagar och stigar? – Gator och bakgårdar!
Men ingenting får bli oförändrat. Nu är det nyskifte i byn, och det har ju varit påkallat långt tidigare. Visst har byn varit ovanligt splittrad vad jordlotterna beträffar, så en omdaning är ju ett livsvillkor för de som skall bo och driva jordbruket. Men min idylliska barndomsby finns inte kvar, detta kunde jag konstatera vid mitt flyktiga besök senaste sommar.
Ännu vet jag inte vad det var som om jag kommit till en främmande by. Kanske var det de förut lummiga slingrande byvägarna, kantade av träd och buskar, som saknades, eller var det kanske den nya generationen som tagit s.g.s. hela byn i besittning. Allt sådant gjorde, att jag nästan kände mig som främling i min hemby. De flesta byinnevånare, som liksom hörde ihop med min barndoms och ungdoms hemby, fanns inte där, endast några enstaka. En stor del av dessa, ja en alltför stor del, vilade vid mitt besök på kyrkogården, där jag hedrade dem med en stilla minut. Jag överdriver inte när jag säger att min hemby förändrats otroligt under den korta tidsrymd (16 år) jag varit borta därifrån.
Nu menar jag inte, att det skulle vara något fel att följa med sin tid och omdana även min hemby. Jag tror helt säkert att de barn som föds och växer upp i den nya byn kommer att få det bra, materiellt sett mycket bättre än vad min generation hade. Jag hoppas innerligt att den nya byn, som växer fram, skall bli lika lycklig som den gamla. |