Alla
mina jämnåriga hade redan fått besöka Staden, det vill säga Nykarleby, men jag fick ha mina fantasibilder om stadens härligheter
och de var ur Tusen och en natt med förgyllda torn och tinnar.
Så kom det en morgon när Edvin-farbror väckte mig:
— Skynda och klä på dig söndagsklänningen nu så får du följa med papp till stan!
Fort upp, en skopa
kallt vatten i blecktvättfatet och den gula byktvålsbiten bredvid på spisbänken. Med vattnet droppande från ansiktet hörde
jag farfar muttra något om att det fanns väl annat för henne att göra.
Så jag stod just i beråd att lämna
halsen otvättad, vad skulle det tjäna till om jag ändå inte fick följa med! Men Edvin sa:
— Gör dig bara färdig
och kliv upp i kärran!
På resan blev farfar en helt annan än den som jag kände. Han blev pratsam och berättade om de
ställen vi for förbi, till exempel om den gamla Lojlaxgården där Isontalon
Antti blivit dömd en gång, samma gård som förekommer i Topelius Fältskärns
berättelser.
Vi passerade Gapanstein, som den här gången hade
en hötapp i ”munnen”. Det hörde till att muta Gapanstein med några av de produkter man tänkte sälja i staden, för
att göra lyckade affärer. Vi passerade Haapa-Kajs stuga, hon som kunde bota
sjukdomar och trolla, mycket omtalad på sin tid. Bland annat kastrerade hon grisar och hornabässan och förde regelbundet den blygsamma inkomsten
till dåvarande Nykarleby Aktiebank, som dock gick omkull 1913. Dit gick många besparingar
och Haapa-Kaj lär ha yttrat:
— Tiid gick bässkräppona miin no!
Det berättade inte farfar. I uppfostran ingick
att inte använda så kallade fula ord eller svordomar, och då måste man själv föregå med gott exempel.
Den
dag stadsresan gjordes var varm och det ångade från de nyligen tjärade taken. Även om staden inte motsvarade mina förväntningar
ur Tusen och en natt tyckte jag den var vacker.
De idylliska Brunnsholmarna med det lilla röda värdshuset speglade sig i älven
på högra sidan av Stora Bron när vi kom från Munsalahållet, och farfar berättade att där funnits en hälsokälla
med hart när undergörande vatten, så att det kom gäster till och med från andra länder för att dricka brunn i Nykarleby. Vore det inte skäl att nu gräva upp källan på nytt
då turistattraktionerna tryter?
Brunnsholmarna med värdshuset.
Bron som ledde till hälsokällan kom under vattnet vid dammhöjningen. [Hälsokällan fanns på land.]
Torget var stort med tre handelshus efter varandra: Kisors, Laqvists och Nordlings [från Kyrkogatan räknat]. I lilla byggnaden intill Laqvists
växte ”liten drömmarpilt” R R
Eklund upp. I början på fyrtiotalet hade Laqvists övergått till Andelslaget Warma med butik och café, som jag basade för
en kortare tid. Då var det ransonering och kuponger som gällde och kaffet
var ju surrogat.
Men vi hade också en författarinna som stamgäst: Mirjam
Tuominen med lilla dottern Kyra hade sitt stambord i en undanskymd vrå. Föga visste någon att hon var författarinna, hon kom och
gick varje dag utan att göra något väsen av sig.
Torget
för hundra år sedan. Nykarleby torg i början av seklet med de tre köpmanshusen.
[Eftersom vyortet är från 1920-talet,
så är "Torget för åttio år sedan" närmare sanningen.]
Tillbaka till farfarsresan.
Farfar uträttade sina ärenden på apotek och banker och ”denskade”,
vilket i mitt öra lät roligt, van som jag var att höra honom tala dialekt. De huvudsakliga inköpen gjorde han hos handlande K J
Pensar, vars handelsbod låg på andra
sidan torget där nuvarande Café Kyrktuppen finns. Där hade farfars bror Isak Svedlin tidigare handlat, så märren Pian gick genast
och ställde sig på den plats hon var van vid, stången där hästarna tjudrades. Jag trodde inte mina öron när farfar
avslutade sina inköp med:
— Så får du lägg in strut dråpaknappar åt flickon!
Det var en frikostighet
som jag inte var beredd på från farfars sida.
Jag behövde inte ens göra som Kristian Caldén när han följde
med sin morfar Ant, som hade så mycket att prata med alla om så han glömde Kristian tills denne försynt påpekade:
— Ja tycker e låktar gutta jär!
Till min andra stadsresa vill jag återkomma en annan gång.
|