Österbottniska Posten
Vinterkrigsmånaden
december 1939

Nr 49 den 9 december

Kriget har kommit. Med detta följde mörkret. Nu har mörkret plötsligt blivit en vän och bundsförvant. Men det är inte så lätt att få ljuset förvänt i mörker. Hur vi än försöker, visst tränger där i en springa fram ett ljusknippe. Det får inte ske, säger vår befolkningsskyddschef. Det måste bli mörkt.

En och annan kanske inte riktigt fattar, att det är så allvarligt, som det verkligen är. Vi har dock fått lärdom av händelserna där nere, så att ingen borde sväva i okunnighet om vad saken gäller. Var och en borde betänka, att en enda, som underlåter att iakttaga givna föreskrifter kan bli ett helt samhälles olycka. Därför bör alla, som har något med ljuset att göra, se till att det inte lyser på obehörigt sätt.

*

Somliga synes tro, att om morgonen är det inte så viktigt, huru belysningen är, och dock är det just den tiden på dygnet som är farligast. Således gör vi alla bäst i att tills vidare sätta ljuset under ena skäppo, att det inte må bli oss till fördärv.

*

Ficklamporna bör också observeras och likaså cykellyktan. Det är kanske för personer, som är främmande på orten, inte så lätt att taga sig fram utan dessa hjälpredor, men i onödan skall vi inte begagna dem. För de hemvana är ju, som skalden säger, var sten, vart dike, vart träd i skogen väl bekant, så vi klarar oss gott utan extra belysning.

Och så kanske somliga av våra gäster inte riktigt gjort klart för sig att vår goda stad inte är något Håfors, fastän vi skarpt tänker på, att inkorporera huvudstaden. Någon föreslog, att vi i samma veva kunde tänka på Peking. Vi få väl se sedan. Jag har alltid tyckt, att huvudstaden skulle vara en bra ort, bara den inte skulle vara så avsides. Den saken får ordnas småningom. Men tills vidare sköter vi våra affärer som vore vår stad endast ett Betlehem.

Tege. [Ture Granqvist.]
(Inf. 2014-12-22.)

*     *     *

Nr 51 den 23 december

Julklockan av Gunnar Nylund.

Den jul, som vi nu bereder oss att fira, kommer otvivelaktigt att gå till historien som den mörka julen. Det har förvisso firats jular av skiftande slag i vårt land också förut. Krig och örlig har många gånger förr hemsökt detta land, pest och hunger likaså, men aldrig tillförne har mörkret varit så tjockt omkring och över landet som denna jul. Ingen ljusstråle får tränga ut från våra bostäder, ingen jullantärna får sprida sitt skimmer. Granen vid kyrkan får ej stråla, vi samlas ej i vårt kära tempel vid tända ljus till julbön och julotta. Julmorgonens bjällerklang skall ej höras i år. Mången fasornas jul har förut firats, men ingen julhelg har förut firats under skärpt krigsbelysning, d. v. s. mörkläggning.

*

Och dock, hur mången stjärna lyser inte ännu mitt i mörkret. Vårt folks enighet, all hjälpsamhet, allt uppoffrande mod, det är stjärnor, som lyser i natten. De strålar med en glans, som intet mörker kan släcka. Det var mörker också en gång över Betlehems nejd. Men där ljöd dock i natten sången om frid på jorden och till människorna Guds välbehag. Väl är ännu ofrid på denna jord, men i den enskilda människans liv kan friden rymmas, och den friden kan inga bomber och granater frånröva henne. Därför ser vi förtröstansfullt framåt. Trots mörker och larm, lidande och nöd hälsa vi varandra åter med den gamla julhälsningen; GO D JU L!

Denna hälsning med allt vi kan innelägga däri av sann önskan om välgång, sänder vi med en särskild värme till våra gossar där någonstans, som så uppoffrande kämpar för ljus mot mörker. Måtte de nära 600 julpaketen från hembygden finna Eder alla vid god hälsa!

*

Vi får heller inte i år glömma dem, som kanske lider brist på livets nödtorft. Frälsningsarméns julgryta vid andelshandelns hörn väntar att fyllas. Säkert skall den ej vänta förgäves. Likaså må ej vårdcentralens vädjan om hjälp för reservistfamiljer och evakuerade klinga förgäves. Vi vill göra vårt bästa.

Tege. [Ture Granqvist.]
22 december 1939, nr 51, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2022-12-22.)

*     *     *

Nr 52 den 30 december

Österbotten.
—
Nykarleby

Gott Nytt År
önskas
Österbottniska Postens
prenumeranter, annonsörer,
medarbetare och vänner.
REDAKTIONEN.

———

Fordonens belysning.

[Kapitlet Fordon.]


 

En vacker fosterländsk fest.

föranstaltade Kovjoki nybildade Lotta-Svärd avdelning annandag jul i Kovjoki ungdomsförening lokal. Arrangörerna kunde glädja sig åt en välbesatt salong, det cirka etthundrafemtio personer mött upp såväl från Kovjoki som Nykarleby och kringliggande omnejd. Man fäste sig vid att Finlands blåvita flagga jämte fältmarskalk Mannerheims porträtt utgjorde den enkla men mycketsägande dekorationen av festsalen.

Programmet inleddes med vår kanske vackraste psalm Välsigna Herre och bevara vårt finska folk ... varefter prosten Alarik Forsblom till bibelns text om David och Goljat anknöt en allvarsmättad och trosviss fosterländsk betraktelse. Efter talet sjöngs unisont Bevara, Gud, vårt Fosterland. Härefter spelade eleven vid Sibelius Akademin Raoul Gothoni, accompagnerad av hr Åke Kjellberg, tvenne violinsoli, som vittnade om långt hunnen konstfärdighet. Följde så en ståtlig prolog av skalden Joel Rundt, uppläst av författaren själv. Prologen ingår i dagens nummer. Härefter hälsades festdeltagarna välkomna av ordf. i Nykarleby Lotta förening fru Ester Fougstedt, som gav en initierande överblick av Lotta-Svärd. Därefter avslutades första avdelningen av programmet, varefter följde en paus.

Programmets andra avdelning inleddes med deklamation av hr Josef Herler, välkänd i våra trakter. Också hans nummer var av de värdefullaste av programmet. Härefter uppträdde Paul Gothoni för andra gången och skördade livligt bifall för sitt musikaliska spel.

Festtalet hölls därpå av stationsinspektor P. E. Schlüter, som gav en överblick av den insats Finlands kvinna gjort i kampen för sitt lands rätt och frihet. Följde så solosång av skoleleven Dolly Silander, varefter kvartetten sjöng Island, Allt under de tindrande stjärnor och Österbotten. Avslutningstalet hölls av lärare Emil Kjellberg, som i manligt kraftiga ordalag manade till samling i fosterländskt värv. Den stämningsfulla och sällsynt vackra festen avslutades med Vårt land.

Vi få icke brytas, vi få icke svikta.

Prolog vid festen för Lotta-Svärd i Kovjoki den 26 dec. 1939.

Av Joel Rundt.

En sårad soldat skriver
från fronten.

Det är skymning. Jag dras på en sjukbår ett par hundra meter längs eldlinjen till en plats där sjukvårdarna ha sina hästar. Ett skottsår i trakten av underlivet bränner som eld vid minsta ojämnhet i terrängen, och varmt blod stelnar småningom och kännes dubbelt kallt. Granaterna krevera oupphörligt, och sanitärerna måste söka skydd för skärvor. Själv ligger jag och väntar ytterligare järn i kroppen, men klarar mig.

Färden med häst har börjat. Vägen till första förbandsplatsen är blott 2 km, men verkar 2 mil. Jag fryser, och hela högra benet är känslolöst. Vi ser oupphörligt trupper, fantasifullaa skepnader i vita snökåpor. Jag känner mig litet dåsig av blodförlust, och har bara en enda tanke, måtte våra linjer hålla pressen. (De höllo.)

Med ett ryck stannar släpet framför en underjordisk ingång. Försiktigt bäres jag in och får en första hjälp av två vänliga läkare, vilka med lämpliga medel får stelnade livsandar åter i funktion. Sedan bär det av igen till rödakorsbilen bort från eldlinjen och kl. 1,30 på natten har jag undergått operation.

I olika etapper föras de så bort från farliga trakter, där ryska mördarna inte ens respekterar rödakorssjukhus.

Detta är Sotilassairaala 30. Den minsta vink och man blir betjänad. Dock, min plats är inte här, utan i 1 Rask. P:sto 2, eldledningen. Där behövs jag, och dit hoppas jag slippa igen.

Och sist en hälsning till alla i hemtrakten och hopp om ett lyckobringande nytt år för oss alla.

L S [Kopian ej komplett, så en del ord är antagna.]