Österbottniska Posten

Vinterkrigsmånaden
december 1939

Nr 49 den 9 december

 

Bitar och stumpar


Kriget har kommit. Med detta följde mörkret. Nu har mörkret plötsligt blivit en vän och bundsförvant. Men det är inte så lätt att få ljuset förvänt i mörker. Hur vi än försöker, visst tränger där i en springa fram ett ljusknippe. Det får inte ske, säger vår befolkningsskyddschef. Det måste bli mörkt.

En och annan kanske inte riktigt fattar, att det är så allvarligt, som det verkligen är. Vi har dock fått lärdom av händelserna där nere, så att ingen borde sväva i okunnighet om vad saken gäller. Var och en borde betänka, att en enda, som underlåter att iakttaga givna föreskrifter kan bli ett helt samhälles olycka. Därför bör alla, som har något med ljuset att göra, se till att det inte lyser på obehörigt sätt.

*

Somliga synes tro, att om morgonen är det inte så viktigt, huru belysningen är, och dock är det just den tiden på dygnet som är farligast. Således gör vi alla bäst i att tills vidare sätta ljuset under ena skäppo, att det inte må bli oss till fördärv.

*

Ficklamporna bör också observeras och likaså cykellyktan. Det är kanske för personer, som är främmande på orten, inte så lätt att taga sig fram utan dessa hjälpredor, men i onödan skall vi inte begagna dem. För de hemvana är ju, som skalden säger, var sten, vart dike, vart träd i skogen väl bekant, så vi klarar oss gott utan extra belysning.

Och så kanske somliga av våra gäster inte riktigt gjort klart för sig att vår goda stad inte är något Håfors, fastän vi skarpt tänker på, att inkorporera huvudstaden. Någon föreslog, att vi i samma veva kunde tänka på Peking. Vi få väl se sedan. Jag har alltid tyckt, att huvudstaden skulle vara en bra ort, bara den inte skulle vara så avsides. Den saken får ordnas småningom. Men tills vidare sköter vi våra affärer som vore vår stad endast ett Betlehem.

Tege. [Ture Granqvist.]
(Inf. 2014-12-22.)



*     *     *

Nr 51 den 23 december

Julklockan av Gunnar Nylund.



*     *     *


Nr 52 den 30 december

Österbotten.

Nykarleby

 

Gott Nytt År
önskas
Österbottniska Postens
prenumeranter, annonsörer,
medarbetare och vänner.

REDAKTIONEN.

———

Luftalarm gavs i går i Nykarleby kl. 11,35. Faran över signalerades kl. 12,40. Några fientliga flygare syntes ej till.

———

Julhelgen har förflutit lugnt i vår stad utan luftalarm och bombexplosioner. Gudstjänsterna i kyrkan, vilka hållits endast vid dagsljus, ha varit besökta av talrika åhörare.
     På juldagskvällen hölls det andliga befolkningsskyddets julfest i bönehuset. Föredrag om gångna tiders ofärdsår i Finland hölls av dr Lindberg och ett andligt tal av pastor J. Nyström. Dessutom förekom pianomusik och solosång på programmet. Det var julstämning trots allt med gran och strålande juleljus.

———

Insamling av pjäxstövlar.

Alla som äga pjäxstövlar, vilka de kunna undvara, uppmanas att avstå dem för försvarets räkning. Stövlarna avhämtas av skyddskåren.

———

Snökåpor.

Allmänheten uppmanas att snarast mjöligt börja tillverka snökåpor åt soldaterna.

De, som ha anhöriga eller bekanta ute, kunna sända kåporna direkt till dem som fältpostpaket.

———

Befolkningsskyddet.

Skyddsövervakarna samlas å vanligt ställe tisdagen den 2 januari kl. 7.30 e. m.

———

Sockerutdelningen börjar på sjunde kupongen den 1 januari. Efter måndagen säljes således socker endast mot kupong A 7.
     Den tredje kaffeutdelningsperioden, som började den 18 dec., slutar den 14 januari.

 ———

Donation till Svenska Folkskolans Vänner. Vid öppnandet av framlidne K J. Hagfors testamente har den avlidnes intresse för vår folkskollärarkår på ett eminent sätt understrukits. Genom testamentariskt förordnande har han till Svenska Folkskolans Vänner donerat aktier till ett nominellt värde av 100.000 mark. Avkastningen av de donerade medlen torde enligt de uppgifter, som stått i Tidskrift för folkskolan till buds, vara utsedd att utdelas som resestipendier.

 

Fordonens belysning.

Utöver vad i senaste nummer meddelades, må följande bestämmelser bekantgöras för allmänheten.
     Velocipedlyktor och likaså i bosättningscentra hästfordonslyktor böra avbländas enligt samma principer, som äro gällande för motorfordon.
    Fordonens inre belysning bör vara helt och hållet släckt.
    För trafiksäkerheten är det nödvändigt, att körhastigheten begränsas och att förarna iakttaga större försiktighet än vanligt. Bilarna bakre buffert bör vara blank eller målas vit.

    Cyklisterna bör hava ett vitt tygstycke fästat på ryggen (storlek t. ex. 30x30 cm.) Likaså bör på hästfordon både framför (vid hästens bringa) och bakom fästas vita tygstycken.
     Fotgängare böra helst använda antingen självlysande knappar eller vitbrokiga klädespersedlar.
     Polis- och befolkningsskyddsmyndigheterna åligger övervaka och kontrollera, att anordningarna …

[Kapitlet Fordon.]


 

VID LUFTALARM

Bör du lugnt iakttaga luftskyddsföreskrifterna.

PÅ VÅRA NERVER

beror det nu. Tag det hela med ro, så klarar du dig bäst!

 

En vacker fosterländsk fest.

föranstaltade Kovjoki nybildade Lotta-Svärd avdelning annandag jul i Kovjoki ungdomsförening lokal. Arrangörerna kunde glädja sig åt en välbesatt salong, det cirka etthundrafemtio personer mött upp såväl från Kovjoki som Nykarleby och kringliggande omnejd. Man fäste sig vid att Finlands blåvita flagga jämte fältmarskalk Mannerheims porträtt utgjorde den enkla men mycketsägande dekorationen av festsalen.

Programmet inleddes med vår kanske vackraste psalm Välsigna Herre och bevara vårt finska folk ... varefter prosten Alarik Forsblom till bibelns text om David och Goljat anknöt en allvarsmättad och trosviss fosterländsk betraktelse. Efter talet sjöngs unisont Bevara, Gud, vårt Fosterland. Härefter spelade eleven vid Sibelius Akademin Raoul Gothoni, accompagnerad av hr Åke Kjellberg, tvenne violinsoli, som vittnade om långt hunnen konstfärdighet. Följde så en ståtlig prolog av skalden Joel Rundt, uppläst av författaren själv. Prologen ingår i dagens nummer. Härefter hälsades festdeltagarna välkomna av ordf. i Nykarleby Lotta förening fru Ester Fougstedt, som gav en initierande överblick av Lotta-Svärd. Därefter avslutades första avdelningen av programmet, varefter följde en paus.

Programmets andra avdelning inleddes med deklamation av hr Josef Herler, välkänd i våra trakter. Också hans nummer var av de värdefullaste av programmet. Härefter uppträdde Paul Gothoni för andra gången och skördade livligt bifall för sitt musikaliska spel.

Festtalet hölls därpå av stationsinspektor P. E. Schlüter, som gav en överblick av den insats Finlands kvinna gjort i kampen för sitt lands rätt och frihet. Följde så solosång av skoleleven Dolly Silander, varefter kvartetten sjöng Island, Allt under de tindrande stjärnor och Österbotten. Avslutningstalet hölls av lärare Emil Kjellberg, som i manligt kraftiga ordalag manade till samling i fosterländskt värv. Den stämningsfulla och sällsynt vackra festen avslutades med Vårt land.

 


 

Vi få icke brytas, vi få icke svikta.

Prolog vid festen för Lotta-Svärd i Kovjoki den 26 dec. 1939.

Av Joel Rundt.

 

Nu sjunker i skymning på nytt vår värld,
där våldet och hatet och orätten härja.
Nu måste vi alla upp att värja
den rätt, som är mer än allt annat värd.
Vi lyssna i tysta och stormdigra nätter,
oss når ett bud över skogar och slätter:
vår ovän har åter brutit vår fred.
Vi höra ett brus av dånande vingar,
en solskimrad höstdag oss ofärd bringar
och sänder oss död ur skyarna ned.
Nu hotas vår fredliga bygd,
vårt land att skövlas av fiendehand.

Då land långt uppe i kulen nord,
hur blev du oss kärt när ofärd är nära,
har bli dina frostömma marker oss kära,
hur älska vi icke din karga jord!
Men högst stå din frihet, din rätt, din lag
med urgamla rötter i tider som svunnit,
då frihetens fackla lågande brunnit
så klar, som den brinner ännu i dag.
Vi äga minnen, som djupt oss förplikta,
vi få icke brytas, vi få icke svikta.
Vi måste strida och hålla ut
och vinna seger till slut.

Ni unga, på er har tiden lagt
en börda; den är icke lätt att bära.
I båren den dock med heder och ära,
där I sån för vårt land och dess frihet på vakt.
Den ungdom, som härdats i fredliga lekar,
den skall icke rådas då stridslarmet ekar,
blott fastare, starkare skall den stå
på vidder, där isvindar vinande gå.

Så mången, som kanske gick ömsint och vek
— — — [saknas]
Med tusende hjärtans trohet förenad.

Nu visar vårt folk på nytt det mod,
Som fordom sitt prov i faran bestod.
Det vuxit i hägnet av fädernas kyrka
Och lärt sig att finna trygghet och styrka
Och ledning och stål i den fasta tro,
Som allt vill åt Herren anförtro.
Hur mången i brinnande bön sig vänt
Till sin gud och suck genom natten sänt
Och funnit styrka och tröst, när allt
I Herrens händer hon anbefallt.

Där männen och sönerna strida och blöda,
Där vilja vi, måste vi hjälpa och stöda.
De strida, vi leva och strida med dem,
De strida för oss och för våra hem.
Vi leva med dem, de stå oss så nära,
Vi lida med dem, de äro oss kära,
Vi känna, vi älska deras mod,
De äro blod av vårt eget blod,
Vi bedja för dem och för allt vårt blod.
Vi bedja för dem och för allt vårt land:
Håll över oss alla, o Gud, din hand!



En sårad soldat skriver
från fronten.

Det är skymning. Jag dras på en sjukbår ett par hundra meter längs eldlinjen till en plats där sjukvårdarna ha sina hästar. Ett skottsår i trakten av underlivet bränner som eld vid minsta ojämnhet i terrängen, och varmt blod stelnar småningom och kännes dubbelt kallt. Granaterna krevera oupphörligt, och sanitärerna måste söka skydd för skärvor. Själv ligger jag och väntar ytterligare järn i kroppen, men klarar mig.

Färden med häst har börjat. Vägen till första förbandsplatsen är blott 2 km, men verkar 2 mil. Jag fryser, och hela högra benet är känslolöst. Vi ser oupphörligt trupper, fantasifullaa skepnader i vita snökåpor. Jag känner mig litet dåsig av blodförlust, och har bara en enda tanke, måtte våra linjer hålla pressen. (De höllo.)

Med ett ryck stannar släpet framför en underjordisk ingång. Försiktigt bäres jag in och får en första hjälp av två vänliga läkare, vilka med lämpliga medel får stelnade livsandar åter i funktion. Sedan bär det av igen till rödakorsbilen bort från eldlinjen och kl. 1,30 på natten har jag undergått operation.

I olika etapper föras de så bort från farliga trakter, där ryska mördarna inte ens respekterar rödakorssjukhus.

Detta är Sotilassairaala 30. Den minsta vink och man blir betjänad. Dock, min plats är inte här, utan i 1 Rask. P:sto 2, eldledningen. Där behövs jag, och dit hoppas jag slippa igen.

Och sist en hälsning till alla i hemtrakten och hopp om ett lyckobringande nytt år för oss alla.

L S [Kopian ej komplett, så en del ord är antagna.]


Österbottniska Posten december 1939.
Lars Pensar illhandahöll.


Läs mer:
Fortsättning januari 1940.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
Innehållsförteckning till kapitlet Vinter- och fortsättningskriget.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2014-12-18, rev. 2019-06-04 .)



Läs mer:
Innehållsförteckning till Vinter- och fortsättningskriget.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2014-12-18, rev. 2019-06-04 .)