De kastas med fötterna mot taket
landar så det smäller i mattan

TVÅ POJKAR, i vita rockar och byxor, håller hårt i varandras kläder. De ger noga akt på hur den andra placerar fötterna. Som underlag har de en tunn matta som är utrullad på gymnastiksalsgolvet. Plötsligt, blixtsnabbt, utnyttjar den ena den andres tillfälliga obalans, och kastar honom som en vante över axeln. Motståndaren flyger med fötterna upp mot taket och landar med en smäll ned på mattan. Det låter som om varje ben i kroppen skulle ha gått i kras, men ”offret” stiger leende upp, bugar sig för sin motståndare och fortsätter med judoträningen.


Det är judoföreningen Enbukan i Nykarleby som tränar. Ett tjugotal ungdomar från 14 år och uppåt har samlats i högstadiets [ska vara gymnasiets] gymnastiksal för att bil instruerade i judons svåra konst. De tre instruktörerna Jorma Kaakkurivaara, Raimo Kujanen och Sven-Åke Källman, i den sistnämnda är f.ö. föreningens ordförande, demonstrerar hur kasten skall göras och följer sedan uppmärksamt med sina elevers prestationer.

— Mera fart på! Ni måste öva varje kast hundratusen gånger innan ni känner det och det! Ropar Sven-Åke i bästa undersergeant-stil. Han har ett blått bälte runt midjan som de andra instruktörerna.

— När man är nybörjare har man först ett vitt bälte, förklarar Jan Björkroth, som denna gång följer med träningen från sidan om, p.g.a. en skadad fot. Han har hittills varit med på alla höstens träningar utom den här och poängterar att fotskadan fick han hemma och inte under judoträningarna.

— När instruktörerna anser att man är tillräckligt tränad får man avlägga bältesprov för det gula bältet, fortsätter Jan.

— Efter det gula bältet är nästa steg orange, sedan grönt och blått. Sedan blir det ännu knepigare när det gäller att erhålla rätten att att bära brunt och, till sist, svart bälte.


Inte alls
f
arligt

Jan berättar att judo inte alls är så farligt som det ser ut.

— De första gångerna tränade vi enbart fallteknik. Det gäller att kunna landa rätt när man blir kastad i mattan. Jag är verkligen imponerad av våra instruktörer med blå bälten som kan kasta varandra utan att ha matta under. Det tycks inte alls ha någon skillnad om de blir kastade mot en matta eller ett hårt stengolv. Jag var nog en aning mörbultad efter de första träningarna men nu när man litet har lärt sig så går det riktigt bra. Det som motiverade mig att börja med judo var nog främst att det ger god motion och lär en självförsvar samtidigt, berättar Jan.


Ocks
å en
flicksport

I Enbukans träningar deltar också aktivt två flickor, Margurite Wikblom, som redan erhållit gult bälte, och Anita Strandberg.

— Judo är en både kul och ovanlig sport, berättar flickorna.

— Det är något som andra inte gör och det ger nyttig motion. Nog lär man sig självförsvar också, men för att man skall kunna utnyttja judo i en nödsituation effektivt, behöver man minst den teknik som gäller för erhållandet av det gröna bältet.

— Många flickor drar sig för att komma med på judokurser, de tror att den är en tung pojksport.

Både Margurite och Anita är av den åsikten att flickor alldeles bra kan lära sig judo och att de själva kommer att fortsätta länge ännu.



Margurite Wikblom blir
här kastad av Anita Strandberg medan instruktörerna Sven-Åke Källman och Raimo Kujanen uppmärksamt följer med. Förstoring.


Självförsvar — ingen
slagsmålsteknik

Det är viktigt att poängtera att judo inte är avsett att användas i gatuslagsmål, berättar instruktören Jouko, som drar hela träningen i Nykarleby.

— Om vi får veta att någon använder sina lärdomar ute på gatan utesluts han direkt ur föreningen. Vi lär ut en idé, en sport som innebär disciplin, artighet och teknik.

De yttre formerna i judo är därför mycket noga bestämda. Alla bugningar, japanska uttryck — japanska är judons universala språk — och avslappningsövningar är lika viktiga som att kunna kasten.

Han talar i judo om ”den mjuka vägen”, vilket betyder att man skall träna sig både fysiskt och psykiskt.

— Idén med kasten är att vänta på att motståndaren kommer ur balans och sedan i kastet använda hans egen kraft emot honom, fortsätter Jouko.

— Som t.ex. när man trycker honom bakåt och han håller omedvetet emot. Då kastar man honom helt enkelt framåt, åt det håll som han strävar till.



Ibland blir mattan för liten när Enbukans träning är i full gång.
Förstoring.
[Någon som känner igen sig själv eller någon annan? Jag borde ju själv göra det, för det är mina klasskamrater ... Men icke!]


Föreningen
registreras

— Enbukan har verkat i över fyra år nu, men p.g.a. diverse förvecklingar har registreringsförfarandet kommit igång först i år, berättar Sven-Åke.

— Vi hör till Syd Österbottens judodistrikt och till Finlands Judoförbund. Föreningen deltar aktivt i de distriktstävlingar som ordnas på hösten och på våren. Vi har t.o.m. lyckats erövra ett distriktsmästerskap i år.

Det är glädjande att se hur stort intresset för judo är här i Nykarleby, fortsätter Sven-Åke.

— I år har vi ett tjugotal deltagare i judokursen och det är bara att hoppas att nybörjarna inte hoppar av och tror att de är fullärda efter att de har fått det gula bältet. Det är först då som den verkliga träningen och finslipningen av tekniken tar vid. Det känns alltid som om ju högre rang man får desto mera självkritisk blir man och desto bättre vet man hur litet man verkligen behärskar av judons svåra konst.

— Men både konditionen och självkänslan förstärks på ett hälsosamt sätt för personer som aktivt sysslar med judoträning.


Hedlasse [Lars Hedman], Österbottniska Posten den 10 november 1977.
Från issuu.


Judoföreningen höll i början till i f.d. mejeriet under japanen Hiroyasus ledning. Bland de första medlemmarna fanns då förutom Källman, t.ex. Henrik ”Bötler” Bertlin, Ulf Solvin, Peter Forsgård, ev. Anders Engström och Kaj Sandberg.

I dag finns karateföreningen Nykarleby KDS. Enbukan finns fortfarande i Jakobstad.



Läs mer:
Föreningar i Uppslagsverket Finland och mer om föreningar.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2021-11-17, rev. 2021-11-17 .)