ekonomi special

 

Mink och räv räddade Österbotten:

1100 honor klarar familj

— Jag bodde i Sverige i början av 60-talet, men jag längtade hem. När min far blev sjuk och behövde hjälp med jordbruket lämnade jag jobbet som lackerare på Saab i Nyköping. Jorden räckte inte till för att försörja familjen, så det blev pälsdjur vid sidan om.


Fjalar och Saga Björkroth bor i Ytterjeppo utanför Nykarleby. Numera har de arrenderat ut jorden och är pälsfarmare på heltid. Farmen är större än en genomsnittlig familjefarm, omsättningen 1978 var 419 000 mark. Björkroths planerar att bygga ut för att bereda plats åt sonen Jan, 17 år, som just gått ut pälsdjursskötarlinjen på Korsholms folkhögskola.

— Det är ett intressant och stimulerande jobb, säger Fjalar Björkroth. Vi har haft varierande lönsamhet genom åren, men det har alltid gått ihop.

Björkroths, som i år har haft 900 minkhonor och 170 blårävs-honor som avelsdjur, har satsat på automatik. De har investerat i en utfordringstruck, automatbevattning, flåmaskin och skrapmaskin för skinnen samt dyngkörare. Det är Saga som kör trucken och sköter utfodringen, medan Fjalar har ansvaret för parning och val av avelsdjur för nästa säsong.

— Färgsinne är en viktig egenskap i det här jobbet. Själv har jag haft nytta av mina år som billackerare då jag blandade färg, menar Fjalar Björkroth.

Pälsfarmarens arbete är mycket intensivt periodvis, i korthet ser Fjalar och Saga Björkroths år ut så här:

   
Mars—
april:
Burarna görs i ordning för minkarnas valpning, rävarna paras.
Maj: Rävarna valpar. Alla valpar skall registreras efter färg och anlag.
Juni: Vaccinering. Valparna placerats ut i burarna.
Juli
oktober:
Ganska lugna månader, att hålla rent i burarna och sköta utfordringen viktigaste uppgifterna.
November: Pälsningen börjar. Då anställer Björkroths extrakrafter för att flå djuren.
December: Brådaste månaden, med pälsning och vidareförsäljning av skinnen.
Januari
februari:
Farmarnas semestermånader, då finns bara avelsdjuren för nästa säsongs pälsar kvar.



Fjalar, Saga och Jan Björkroth i Ytterjeppo visar stolt upp en av sina blårävar. Pälsdjursfarmarna ligger tätt i trakten. — Farmarna hjälper varandra och vi idrotter ihop i IF Minken som sponsras av auktionsbolaget, berättar Fjalar Björkroth. Förstoring.
Foto Mika Putro


— Vi har alltså inkomster under en liten del av året — och utgifter under den andra delen. Det gäller att hushålla med pengarna, säger Saga Björkroth som berättar att det är möjligt att vid behov få förskott från banken, med skinnen som säkerhet.

Gödseln ger också biinkomster, den säljs vidare till jordbrukare.

— Maträkningarna stiger från midsommar, och precis före pälsningssäsongen har vi foderutgifter på 60 000 mark i månaden, säger Fjalar Björkroth.

Genom auktionsfirman Turkistuottajat Oy får Björkroths datalistor med uppgifter om färg, kvalitet, storlek, pris, eventuella fel etc. på just deras pälsdjur.

— Deras djur håller god kvalitet kan jag intyga, säger Gustav Smulter från Svenska Österbottens Pälsdjursodlarförening.

Trakten kring Nykarleby har levt upp tack vare pälsdjuren och det råder snarast brist på arbetskraft. Vid sidan av de gamla boningshusen som hörde till jordbruken finns nybyggda enplansvillor. 600 farmar och tillhörande fodercentraler finns inom en radie av bara ett par mil.

— Här finns både Finlands största och minsta farm, berättar Gustav Smulter och tilllägger lugnande:

— Välskötta farmar luktar inte illa.


Största exporten av päls i världen

Finland är världens största exportör av pälsverk. Pälsdjursnäringen omsatte 850 miljoner mark förra säsongen då 3,5 miljoner minkskinn och 800 000 rävskinn såldes på internationella auktioner i Köpenhamn.

Pälsdjuren har blivit en betydande exportnäring under de senaste tio åren, och det är f.n. bara Sovjetunionen som producerar fler minkskinn per år. Finlands största minkköpare är: Västtyskland, Italien, Schweiz och USA.

Uppfödningen började på Åland och i Österbotten i blygsam skala på 20- och 30-talen. Idén kom med återvändande USA- och Kanada-emigranter och blev ett komplement till det traditionella jordbruket och fisket i dessa trakter.

Antalet farmar med uppfödning av blåräv och mink växte stadigt under efterkrigstiden. I början av 50-talet kraschade blårävsmarknaden — skinnet hade försvunnit ur modet.

Varnande röster menar att samma sak kan hända igen. Blårävspriserna har nämligen skjutit rakt uppåt i ett par år, och skinnet kan ha "prisat ut" sig själv.

— Blårävsuppfödningen har varit en lönsam affär och många har velat vara med och dela avanserna. Explosionen har inte varit sund, utan lagt stor press på våra organisationer vad gäller försäljning och fodertillgång. Men lycksökarna försvinner antagligen när priserna går ned igen, säger Gustav Smulter, sekreterare i Svenska Österbottens pälsdjursodlareförening.

Finnsjubb, eller mårdhund, kan bli ersättare för blåräven. Mårdhunden har vandrat in över östgränsen och tycks anpassa sig bra som farmdjur. 15 000 finnsjubbar föds upp i år i Finland.

15—20 000 personer sysselsätts i näringen. 1978 fanns det 3 000 farmar och svenska Österbotten är landets pälscentrum. Där produceras två tredjedelar av alla skinnen.


— Blåräven har betalats med fantastiska priser de senaste åren och det skall bli intressant att se hur priserna blir vid vintersäsongens auktioner i Köpenhamn, säger Gustav Smulter.
Foto Mika Putro


Pälsdjursodlarna är uppdelade på sju lokalföreningar som sorterar under Finlands Pälsdjursuppfödares Förbund (FPF). Lokalföreningarna och riksförbundet äger auktionsbolaget Turkistuottajat Oy i Helsingfors. FPF har nästan hela marknaden. 95 procent av skinnen exporteras, bara 5 procent sys upp inom landet.

Kropparna som blir kvar när pälsen dragits av kokas hos näringens fodercentraler, en del återanvänds sedan som pälsdjursföda, en del fett går till kosmetika samt chokladindustrin.

Lokalföreningarna fungerar som en konsultorganisation med försöksfarmar och anställda veterinärer, skinnkonsulenter, bokförings- och skatteexperter.

Österbotten har blivit en levande bygd tack vare pälsdjuren. Betydande undernäringar har vuxit upp: burtillverkning, transportfirmor, skinnberedning m. m.

— Vi tror att det finns användning för skinn även i framtiden, säger Gustav Smulter. Foderkostnaden är nyckelfaktorn eftersom två tredjedelar av uppfödningskostnaden utgörs av fodret.


Karin Henriksson, Svenska Dagbladet tisdagen den 4 december 1979.

Läs mer:
Pälsdjursnäringen av Erik Birck.
Lite mer från Ytterjeppo.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2018-01-15, rev. 2018-01-15 .)