(Insändt)

En för alla och hvar för sig.

Må det tillåtas en gammal Österbottning, som skickelsen kastat på en annan strand af fäderneslandet, att lyckönska Mellersta Österbotten till en ny tidning, ett språkrör för dess behof, dess önskningar och dess deltagande i landets gemensamma arbete.

Den tid är förbi, när ett folk sökte sin välfärd i andra folks ofärd, och den tid är likaledes förbi, när Finlands provinser, städer och landskommuner trodde sig bygga sin hemorts välgång på ensidiga lokala fördelar, äfven när dessa lände till skada eller förfång för andra. Folk och land mera tillsamman midt under tidens söndringar. Ingen står numera ensam för sig, ingen kan numera undandraga sig sin andel i det gemensamma arbetet och det gemensamma ansvaret. Ve det slägte, som sysslat för sig och blott vid stora olyckor eller ovanliga tilldragelser erinrat sig det band, som förenar alla, framträder med hvarje dag ett nytt slägte, som känner sig ansvarigt en för alla. Och om detta ännu skulle glömmas, stå folkskolan och värnepligten i hvarje stund der, för att påminna derom, — landtdagen står der och samlar i hufvudstaden alla provinsers ombud, för att rätt eftertryckligt förtydliga allas gemensamma rätt och allas gemensamma pligt.

Mellersta Österbotten skall lika litet som någon annan landsdel förgäta, att dess väl eller ve på det närmaste sammanhänger med landets. Det skall ärligt utan småaktig lokalpatriotism bära sin börda och uppbjuda sin kraft för det helas bestånd. Men derunder är denna landsdel, som hvarje annan, berättigad att genom sin egen förkofran befordra landets. Allmän välfärd är ingenting annat än summan af enskild välfärd. Det finns ingen så ringa torpare, att han ej kan gagna fosterlandet genom att till egen fördel gräfva ett dike eller odla ett kärr. Och om en del af landet stiger eller faller i välstånd, inverkar detta på hela landet. Derför må hvarje god medborgare, på samma gång han står en för alla, äfven stå hvar för sig. Antingen det gäller stort eller litet, bör hans lifsuppgift alltid vara, att lemna någonting bättre efter sig, än han tagit emot.

Enhvar, och icke minst en tidning, måste kunna röra sig fritt på en allmän grund. Vore de allmänna behofven ensamt berättigade, då behöfde landet inga andra tidningar, än hufvudstadens, eller på sin höjd guvernörsresidensernas. Ett litet landsortsblad vore då knappt något mer, än en fäfänga. Men erkännes lokalbehofvet såsom berättigadt jemte det allmänna, då kan äfven tidningen ”Mellersta Österbotten” hofsamt och frimodigt höja sin röst i landets tryckpress.

Landskapet Österbotten är en gammal historisk och geografisk provins. När nu, inom dess ram, det ”Mellersta Österbotten” framträder såsom något för sig, lärer detta ej missförstås såsom en ny yttring af den bekanta Österbottniska separatismen. Uttrycket är konventionelt, för att begränsa ett inskränktare område, men saknar för öfrigt ej ett visst berättigande, som vi strax skola få se.

Låt oss i några få ord söka upprita grundlinierna för de lokala frågor, som i mellersta Österbotten stå främst på dagordningen och hvilka dess tidning äger att, man af förmåga och utrymme, framhålla. De äro hvarken få eller små.

Drager man en linie ungefär från norra delen af Oravais socken österut, så skall man finna, att jordmånen söderom denna linie är öfvervägande lerhaltig, följaktligen gynsam för åkerbruk. De bland der belägna socknar, som förstått naturens vink och gjort åkerbruket till hufvudnäring, hafva blifvit rika och välmående, hvaremot de, hvilka länge äflats med tjärbränning såsom deras förnämsta inkomstkälla, förblefvo fattiga och råa. Norrom Oravaisgränsen visar sig jordmånen öfvervägande sandig, stenbunden och fortfar sådan längs hela kuststräckan ända upptill Torneå, så att lergrunden anträffas endast på mindre områden längre från kusten. Alla dessa sandlager af gammal hafsbotten äro ogynsamma för åkerbruk och fordra stark gödsling samt mycken omvårdnad, för att göras fruktbärande, alltså ängsskötsel och ladugård såsom hufvudnäring. Okunnig derom, har Mellersta Österbottens befolkning äflats med ett illa skött extensivt åkerbruk och, när detta felslagit, kastat sig på allehanda binäringar och utvandring i stor skala på arbetsförtjenst. Följderna ligga i öppen dag. Men när denna befolkning en gång lär sig att bättre förstå naturens anvisning, när dess lilla, men välskötta åker gifver den bröd, när dess stora ängsmarker underhålla en talrik ladugård och dennas produkter utföras till det nära liggande Sverige, då skall denna omkastning i hufvudnäringen redan ensam för sig vara tillräcklig att inom en mansålder omskapa det mellersta Österbotten.

Den, som tviflar derpå, må kasta en blick på socknarna Ilmola, Lappajärvi, Lappo, Kauhava, och Härmä inom lerans område. Hvad voro de för femtio är sedan, och hvad äro de nu? För femtio år sedan voro de fattiga, halfvilda obygder, och nu hvilken glädjande syn, dessa rika, odlade fält och välbergade gårdar med framsteg i alla riktningar! Men hvad dessa lyckliga grannar blifvit, det kan äfven mellersta Österbotten blifva, på samma vilkor att följa naturens vink.

Mellersta Österbotten har dock ett märkbart företräde framför grannarne. Utom det rationela jordbruket efter ortens skaplynne, är denna landsort påtagligen hänvisad till slöjden och industrin. Icke utan gengåfva har Gud förnekat bygden en fruktbar åker; han har i utbyte gifvit den ett folk med så framstående anlag för allt slags slöjd, att man måste vara blind för att icke fatta hans mening dermed. När engång handslöjden från sin första, ingalunda föraktliga början vuxit ut och fullkomnats genom seminarium, folkskolorna, slöjdskolorna; — när jernvägen anskaffar materialet och afsätter produkterna af både hemslöjd och storslöjd; — när den stora industrin uppstår i kuststäderna genom att förena många små och hvar för sig otillräckliga tillgångar i mäktiga bolag; — när, genom samma kraftiga häfstång af association, dessa städers handelsflotta, istället att fruktlöst täfla med ångfartygen, sjelf utrustar väldiga transportfartyg med eller utan ångkraft; — om tjugu år eller förr skall elektriciteten ha blifvit ångan öfvermäktig och inbespara dessa dyra stenkol, som vårt land saknar och som nu försvåra konkurrensen med utländingen, — så skall man icke mer igenkänna detta undanskymda, så ofta förbisedda Österbotten, hvilket det rikare södra Finland nu räknar bland landets fattiga utmärker. Österbottningen har betydande fel, dem man ej må förneka; han är ömtålig, orolig, ombytlig, fördomsfull, stridslysten i rus och maklig i goda dagar. Men uppfostra honom bättre, och han skall blifva ett kärnfolk. Hvar finnes kraft i viljan och drift i handlingen, hvar finnas medfödda anlag och snabb uppfattning, om icke här? Dessa egenskaper skola en dag föra honom, hans bygd och hans land framåt. Man skall få se hvad det en gång kan blifva af dessa utmarker.

Menskligt taladt, ligger framtidens nyckel här å ena sidan i kommunikationerna till lands och sjös, å andra sidan i folkskolan, slöjdskolan, jordbruksskolan, jernvägen är det första materiela vilkoret, förutan hvilket denna landsdel icke kan röra sig. Mången i södra Finland betraktar Vasabanan ungefär som en allmosa, hvilken man kastar åt en behöfvande, icke just för att man hoppas uträtta mycket dermed, utan för att den stackars karlen icke må skrika. Huru litet dessa ärade landsmän känna våra nordliga bygder! Förminska det mördande afstånd, som nu förlamar hvarje steg och nedtrycker hvarje företagsamhet; gif dessa bygder luft och ljus, gif dem mod att arbeta och hopp att lefva, och man skall en dag få se, att kapitalet ge ränta!

För mellersta Österbotten och dess städer gäller det närmast jernvägens sträckning längs kusten från Vasa till Uleåborg. Det är förundransvärdt, att någon annan sträckning ens kunnat komma i fråga. Liksom icke vårt land redan fått nog af ödemarksbanorna; liksom icke Borgå, Lovisa och Fredrikshamn, liksom icke vida sträckor af Riihimäki—Petersburg och Åbo—Viiala banorna redan tillfyllest intyga hvad det innebär att på kammaren upprita streck på kartan och fordra att trafiken skall lydigt följa den väg man utpekar! För Österbotten kan man, lyckligt nog, ej ens åberopa de stora sjöarna. Och ännu har ingen förmått vederlägga en finsk fackmans gyllene ord: ”jernvägen är ingenting annat, än en förbättrad landsväg. Alltså bör jernvägen dragas i den riktning trafiken redan utvisat med landsvägen.”

Denna sanning har blott det felet, att vara alltför enkel. Huru många misstag och omvägar gör man ej vanligen här i verlden, innan man slutligen kommer tillbaka till det, som ett barn bordt begripa!

Och huru länge skall mellersta Österbotten vänta på denna bana? Skall det vänta ännu en mansålder, intill dess att en ny, ofantlig ödemarksbana öfver Kuopio till Uleåborg uppslukat landets tillgångar och än en gång bekräftat fackmannens intyg? Ständerna skola nu besluta derom. Ma de erinra sig, att så gerna enhvar vill unna Östra Finland med dess stora sjöar, kanaler och närhet till ryska marknaden ännu något mer, så gäller det icke för denna del af landet hvad det gäller för mellersta och norra Österbotten, — helt enkelt att lefva!

Ofvanberörda frågor angå materiela framsteg. De äro dock för ingen del likgiltiga för en högre kultur. Allt, som frigör menniskan från lefnadsomsorgernas tryckande fjettrar, — allt, som gifver henne ledighet och mod att lyfta sin blick högre, det är indirekt en vinning för alla kulturens framsteg. Visst ligger i sjelfva välståndet faran för en ny träldom under det jordiska goda. Ångans och mekanikens tidehvarf gifver sig icke mycken tid att tänka på Gud, om ej för att förneka hans tillvaro. Men uppres den starka motvigten af en lefvande kristendom, bygg all skola, särskildt folkskolan på kristlig grund, bevara sedernas enkelhet, arbetets ära, kärlek till fosterlandet, och välståndet skall icke blifva en snara, det skall blifva en fruktbärande trädgård för himmelen, såsom för jorden.

Huru mycket finnes icke i denna bygd, såsom i hvarje annan, ännu att rensa och odla! Brister i folkkarakteren, brister i undervisningen, brister i alla samhällets delar, oseder och fördomar, missbruk och dårskaper, men åter å andra sidan föredömen i det goda, väckelser till framsteg, nyttiga lärdomar, praktiska rön, — fältet är så stort och så föga bearbetad, att icke en mans eller en generations, utan många tiders och många slägtens förenade bemödanden erfordras, för att af detta bortslösade eller förbisedda fält skapa någonting nytt och bättre. Vare detta blott erinradt för att antyda det oberäkneligt vidsträckta område, som ligger öppet för det offentliga ordet i tryckpressen och der äfven den ringaste såningsman icke skall arbeta förgäfves, när han arbetar med redlig vilja.

Till sist må det tillåtas att egna ett ord af erkännande åt den tendens i tidningen ”Mellersta Österbotten”, som betecknas med orden ”kyrkligt och lokalt veckoblad”. Icke så, som skulle någon mera betydande diskussion af rent kyrkliga frågor ens vara möjlig för tidningens ringa utrymme. Uttrycken torde snarare uppfattas såsom ett angifvande af den riktning, i hvilken tidningen mäter sitt blifvande diskussionfält, — den lifsåskådning, som tidningen der söker att vidhålla. Man kan i dessa frågor, ja, om sjelfva den nuvarande kyrkan, hysa ganska olika meningar och likväl förena sig om en gemensam utgångspunkt, nemligen nödvändigheten att bygga det moderna samhället på kristlig grund. Detta är lifsfrågan i tidens strid, ty utan denna grund vacklar allt. Och att ställa sig på denna grund äfven i samhällsfrågorna, det vittnar om öfvertygelse och mod. Kyrkliga och andeliga tidningar röra sig uteslutande på sittområde; den öfriga tidningspressen förblifver vanligen fullkomligt likgiltig, stundom måhända i tysthet fientlig mot kyrkan och kristendomen. Den antecknar noggrant hvarje väg på tidens stormiga haf, likasom finnes derunder intet, som är förtjent af uppmärksamhet, likasom skulle alla dessa vågor, maktlösa och viljelösa, drifvas af slumpen, — likasom skulle tidernas skiften och folkens öden icke stå i något slags samband med deras innersta lifsbotten, deras tro, deras uppfattning af lifvets sedliga grund och slutändamål! Må det låtas en betraktare på afstånd att glädja sig åt framträdandet af ett obetydligt landsortsblad, som söker företeelsernas grund djupare och hvarken anser tron oförenlig med samhällsfrågorna eller samhällsfrågorna oförenliga med en lefvande tro. Mellan dessa områden finnes i verkligheten ingen annan klyfta, än otron. Alltså: en välönskan för tidningen ”Mellersta Österbotten” och hela dess bygd! En för alla och hvar för sig.

Z. T.