Artikeln publicerades
i något förkortad form
i Pedersöre 2012.
Mellersta Österbotten –
En kortlivad lokaltidning
130 år tillbaka
Tidningens uppkomst och redaktion
Den 15 december 1881 kunde den svenska allmänheten i Nykarleby, Jakobstad och Gamlakarleby med omnejd bekanta sig med ett provnummer av en ny tidning. Tidningen skulle heta Mellersta Österbotten (i det följande MÖ), utkomma varje helgfri torsdag klockan 12 vid samt vara ett ”kyrkligt och lokalt veckoblad”. Priset för hela året skulle vara 4 mark, 2 för ett halvt år samt 1 mark för ett kvartal. Lösnumren såldes för 10 penni. Ville man prenumerera tidningen på ett postkontor var prenumerationspriserna något högre. Annonserna skulle kosta minst 30 penni.
Chefredaktören för den nya tidningen var den drygt 30-årige kaplanen i Nykarleby, Johannes Bäck. Bäck var hemma från Forsby i dåvarande Nykarleby landskommun och en stigande stjärna inom den evangeliska väckelserörelsen. Han hade flera år redigerat Evangelieföreningens tidskrift Sändebudet samt profilerat sig som en flitig skribent och stridslysten förespråkare av bekännelsetrogen luthersk kyrklighet.
Enligt Bäcks levnadstecknare Lauri Koskenniemi var huvudanledningen till tidningsföretaget Bäcks oro för frikyrklighetens frammarsch i Österbotten. Enligt min bedömning är sanningen inte så enkel. 1882 var ett lantdagsår och intresset för politiska nyheter fanns i luften. De fyra lantdagsstånden hade av kejsaren Alexander III lovats motionsrätt i stället för den tidigare petitionsrätten, vilket naturligtvis öppnade nya möjligheter till politisk diskussion och samhällsutveckling i storfurstendömet Finland. Också utgivaren J. W. Nessler måste ha sett tidpunkten för startandet av en lokaltidning vara gynnsam. Bäck startade lätt nya projekt och alla nya tidningsföretag i Finland vid denna tid redigerades av präster.
Bäck assisterades av pastor M. Sandström i Jakobstad och t. f. rektorn A. Ebeling i Gamlakarleby vilka också tog emot annonser till tidningen. Därtill kunde Bäck meddela om bidrag av kyrkoherden Waldemar Wallin, seminariedirektorn W. Sundwall, lyceirektorn L. L. Laurén och folkskoleföreståndaren A. Swedberg. Senare tidningens kunde Bäck ännu berätta till sina läsare, att självaste Zachris Topelius hade lovat bistå tidningen. Tidningens bärande krafter bestod därmed uteslutande av medlemmar i ”det lärda ståndet”, d.v.s. av präster och skolfolk.
Tidningen hade fyra sidor. Inga sidonummer användes, bara tidningens nummer löpte i hörnen. Den sista sidan var reserverad för annonser, men placeringen av text och annonser var flexibel. Varje nummer hade vanligtvis en huvudartikel som var tryckt med större bokstäver samt avdelningar för lokala nyheter, inlands- och utlandsnyheter samt kyrkliga ämnen. Små noveller, berättelser eller reseskildringar, ofta med något moraliskt eller andligt budskap ingick som serieartiklar. Också insändare publicerades och besvarades, ofta på ledarplatsen.
I sin programkungörelse meddelade Bäck, att Mellersta Österbotten främst skulle vara en kyrklig tidning samt ”obetingat och med värme” stå på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Som lokalblad skulle tidningen rikta sig till traktens tre nästan helt svenskspråkiga städer. Dock skulle man ha ”ett vaket intresse för fäderneslandet i dess helhet” samt ”kasta en inblick utom hemlandets gränser”.
Vad tidens stora politiska fråga, ”språkstriden och andra därmed förknippade fejder” beträffande ville tidningen undvika ”opåkallat ingripande”. Vid denna tid var Bäck själv finsksinnad. I en dikt i programkungörelsen formulerade han saken på följande sätt: ”Ty Finland just, det är ditt fosterland, och finskt bör folket vara på dess strand. Är tungan icke finsk, ej skadar det, då hjärtat hyser finska tänkesätt”. Detta ställningstagande ledde snabbt till konfrontationer och begränsade Bäcks möjligheter som förkunnare i Österbottens svenskbygder. Sin politiska övertygelse hade Bäck sannolikt anammat under sin studietid i Helsingfors där teologie professor A. W. Ingman hade börjat använda finska i sina föreläsningar och teologiska skrifter.
Högst hälften av huvudartiklarna och en bråkdel av annat material i tidningen flöt ut ur Bäcks egen penna. Flertalet av artiklarna och notiserna var nämligen anonyma eller lånade från inhemska och svenska tidningar, ofta utrustade med redaktionens korta kommentarer. På stilistiska grunder kan antas, att Bäck som chefredaktör skrev eller sammanställde det mesta av det anonyma materialet. Läsarna misstänkte, att Bäck också skulle ha varit bakom en av de signaturer som deltog i polemiken, men Bäck själv nekade detta. Viktiga källor för Bäck verkar ha varit Agathon Meurmans finsksinnade Morgonbladet och den rikssvenska kyrklig-lutherska Väktaren, men också många andra tidningar kom till flitig användning.
I det följande skall jag gå igenom MÖ:s väsentliga innehåll med fokus på tidningens huvudartiklar och kyrkliga artiklar. Till sist kastar jag en blick på nejden och nyheterna samt drar några slutsatser. Hur lyckades Bäck nå sina vitt skilda målsättningar? Vad kan MÖ:s artiklar berätta om livet mellan Nykarleby och Gamlakarleby och tiden 130 år tillbaka?
För en folkskola i prästernas övervakning
I tidningens 53 utgivna nummer fanns 42 huvudartiklar programförklaringen och avskedsorden medräknade. Dessa kan innehållsmässigt delas i fyra huvudgrupper: samhälleliga och skolfrågor (23), folkupplysning (8), kyrkliga och religiösa texter eller betraktelser (9) samt programförklaringar (2). Denna indelning är samtidigt inte helt exakt. Samma ämnesområden behandlades också i notiser och kyrkliga nyheter.
Speciellt två frågor stod över andra: ordnandet av folkskolan och fennomani. Bäcks fixa idé som han under största delen av året försvarade i polemisk anda och argumenterade för i utdragna debatter var, att den evangelisk-lutherska kyrkans präster borde bli bestående medlemmar i folkskoledirektionerna. Denna tanke hörde naturligtvis hemma i den gångna enhetskulturens tid då biskoparna hade övervakat skolorna före skolöverstyrelsens grundande och folkskolornas inrättande.
Bäcks huvudsakliga argument var, att folkskolan inte fick förvandlas till ett säte av fritänkeri eller en grogrund för frikyrklighet. Bäck stödde sina tankar med prästernas långa erfarenhet i folkets bildning, svenska artiklar och med erfarenheterna från Frankrike där det pågick en långvarig ”kulturkamp” om kristendomens plats och roll i samhället. Bäck betraktade åtskiljandet av folkskolan och kyrkan som ett första steg i ”positivismens” program vars långsiktiga mål var själva utrotandet av begreppet Gud från människornas medvetande. Att kristendomsundervisningen hur som helst hade viktig plats i folkskolans läroplan och att präster kunde väljas in i direktionerna räckte inte till för den strängt lutherske Bäck.
Samtidigt ville Bäck främja upprättandet av folkskolor och österbottningarnas studiemöjligheter. MÖ följde noggrant med diskussionerna om folkskolor i nejdens landskommuner och i byarna samt kommenterade syrligt de negativa besluten. Till MÖ:s samhälleliga engagemang hörde naturligtvis också önskan att få den österbottniska järnvägsbanans linje dragen genom kuststäderna. Besvikelsen var stor, när ständerna beslöt att bygga åter en ”ödemarksbana” till inlandet. Självaste Zachris Topelius sände en huvudartikel till tidningen. Han uppmuntrade kustösterbottningarna att satsa på utvecklingen av de redan existerande hamnarna. Topelius hade redan tidigare betonat österbottningarnas framåtanda och företagsamhet som på båda sidor av språkgränsen hade ökat välfärden i landskapet.
Fennoman i svenskbygden
Det är svårt att säga huruvida Bäck fullt var medveten om språkstridens bitterhet när han öppet flaggade för fennomanin i sin tidning. Bäcks övertygelse kom fram inte bara i huvudartiklar där han försvarade fennomanskt sinnade präster och bekämpade svensksinnade tidningar. Bäck lånade gärna fennomanska tidningar och smugglade medvetet in finsksinnade ståndpunkter genom att publicera politikers tal eller artiklar om Elias Lönnrot och Kalevala. När man läser Bäcks artiklar i frågan och jämför dem med dem i folkskolefrågan ser man enligt min mening tydligt, hur han nog försökte argumentera lugnt men drogs in i stridens hetta.
Från nutidsperspektivet känns Bäcks ståndpunkt i språkfrågan moderat. Enligt Bäck talade ”7/8 delar af dem som bygga och bo Suomis land” finska och ville endast nå sina naturliga rättigheter. De ville varken hata eller förtrampa det svenska språket utan strävade till att finskan skulle bli landets officiella språk. Finskan skulle dessutom användas som undervisnings- och samtalsspråk bland ”de bildade klasserna” där det naturliga behovet fanns. Fennomanerna var inte den svenska allmogens fiender såsom ”salwelsefulla tidningsartiklar” påstod. I ett annat sammanhang försvarade Bäck användningen av ordet ”finnar” av landets alla invånare.
Folkupplysning och judefientlighet
En betydande del – närmare en fjärdedel – av huvudartiklarna behandlade vitt skilda allmänbildande teman såsom allmogens rättsbegrepp, slaget vid Lützen 1632, hästköttets duglighet till människoföda [ett i dessa dagar aktuellt ämne eftersom det framkomit att man i stora delar av Europa sålt hästkött som nötkött], den elektriska strömmens hastighet eller hushållning med tiden. Också dödsstraffet för mördare förespråkades. Märkligt nog verkar Bäck inte alls ha tagit upp nykterhetsfrågan i huvudartiklarna även om han i notiserna kunde beklaga ”brännwinsflödet” eller berömma nykterheten i österbottniska landskommuner.
Också många notiser och insända brev innehöll allmänbildande inslag. Bäck berättade till sina läsare om vitt skilda områden såsom om djurskyddet, ätbara skogssvampar, Pompejis utgrävningar, vulkanutbrott och om en ”botemedel för kräftan”, en salva som påstods hjälpa mot cancer. I några artiklar kritiserades allmogens bristande kunskaper om sjukdomarnas smittande och misstänksamhet mot vaccinering. Bäck och andra redaktionens medlemmar bekämpade alltså energiskt fördomarna mot bildning och upplysning från flera synvinklar.
Ett för oss särskilt motbjudande tema handlade om ”judefrågan”, beviljandet av medborgerliga rättigheter för judarna i Finland. I anslutning till Agathon Meurman ansåg Bäck att judarna var som jesuiterna i Frankrike: ett främmande element i samhället, eventuellt lärda och civiliserade, men ohjälpligt böjda till ocker och kriminalitet. Allra helst skulle judarna inte alls få slå sig ner i landet. Inte ens berättelserna om de grymma ryska judefientliga upploppen kunde beveka Bäck. I en notis om den begynnande judiska invandringen till Palestina insinuerade Bäck dessutom, att judarna ”som bekant” helst undvek kroppsligt arbete vilket skulle leda till svårigheter i ett byggande av en ”mönsterstat” i Palestina.
Bäck verkar ha delat sin tids judefientliga stereotypier. Samtidigt grundade sig hans syn på en djuprotad övertygelse om kristendomens absoluta sanning och överlägsenhet gentemot judendomen. Så snart en jude konverterade till den kristna tron hade också ”problemet” löst sig själv. I en skrift om den lutherska dopläran några år senare var en av Bäcks främsta auktoriteter en tysk teolog av judiskt ursprung.
Bäcks övertygelse om kristendomens absoluta sanning gentemot judendomen kom fram i en artikel om barnskyddet. En judisk far hade lämnat sin minderåriga son i en fosterfamilj där denne hade konverterat till den kristna tron. Senare hade barnet igen omhändertagits av sin far och nu misstänkte man att fadern försökte få sin son att återvända till judendomen. Enligt Bäck borde ett kristet samhälle som Finland kunna omhänderta ett sådant barn på samma sätt som man i barnskyddssyfte omhändertog barn vilka uppfostrades till kriminellt beteende av sina föräldrar. Bäck verkar inte ha varit medveten om motstridigheterna i sina egna tankegångar. Tanken om religionsfrihet i ordets moderna betydelse var främmande för Bäck.
Kyrkligt
Bäck betonade gärna, att Mellersta Österbotten var ett kyrkligt och lokalt veckoblad, just i den nämnda ordningen. Den kyrkliga avdelningen i MÖ de kyrkliga notiserna medräknade var i huvudsak ägnad åt bekämpandet av de två huvudfiender som i Bäcks ögon särskilt hotade den lutherska kyrkligheten och hela samhället: de frikyrkliga rörelserna och det kristendomsfientliga fritänkeriet. Den bekämpande och polemiska tonarten var dominerande men med också fanns artiklar och notiser med neutralt innehåll. Avdelningen saknades i en femtedel av numren och dess innehåll varierade från små notiser och artiklar till bibelstudier och betraktelser.
Av 42 artiklar och notiser i avdelningen Kyrkligt var 18, nästan hälften, skrivna i polemisk stil. Resten var neutrala betraktelser eller notiser. Under året avlossade Bäck verbala salvor mot flera tros- och idériktningar som på något sätt avvek från traditionell luthersk kyrklighet: mormoner, baptister, metodister, frikyrkliga, waldenströmianer, hihhuliter (laestadianer) och frälsningsarmén samt katolicismen.
Det enda undantaget i den polemiska stilen gentemot andra trosriktningar gällde den ”grekisk-katolska”, d.v.s. rysk-ortodoxa, kyrkan i Ryssland. Av allt att döma var Bäck tvungen till sträng neutralitet gällande vårt dåvarande moderlands statskyrka.
Att baptismen blev Bäcks viktiga måltavla kan förklaras med det faktum, att rörelsen var på frammarsch i Svenskfinland. Dessutom var baptismens och den evangeliska väckelserörelsens syn på barndopet diametralt motsatta. Bäck publicerade sex artiklar mot baptismen och hälften av dem var just från svenska tidningar lånade bibelstudier om barndopets bibliska grunder. Bäck försökte också annars presentera baptisterna i ett så negativt ljus som möjligt. De motsatte sig folkskolor, godkände bibelvridigt kvinnliga präster och talade falskt om kärleken olika kristna trosriktningar emellan. Bäck noterade – enligt min bedömning inte helt utan orsak – att baptisterna inte endast strävade till väckelse utan till att de väckta också blev baptister. I en enda punkt gav Bäck baptisterna positivt erkännande, nämligen i offerviljan. Enligt Nils Näsman verkar Bäck faktiskt ha lyckats i sin avvärjningsstrid.
Föga förvånande noterade Bäck med glädje hur en baptistkvinna hade återkommit till den lutherska kyrkan samt önskade att också andra skulle följa efter. Bäck underrättade också sina läsare om enstaka katolikers övergång till protestantisk kristendom, både i Finland och i Italien. Av allt att döma ville Bäck förmedla en så positiv bild som möjligt om den protestantiska, särskilt den lutherska kristendomen.
Den näst viktigaste inhemska måltavlan för Bäck var Frälsningsarmén som anklagades för svärmeri och egendomliga metoder i evangelisationsverksamheten. Några gånger tog Bäck, intressant nog, ställning mot den romersk-katolska kyrkan eller varnade för ”katolicerande” drag. Den romerska katolicismen representerade för Bäck träldom och mörker i dubbel betydelse. Dels var katolicismen andlig vidskepelse och dels förföljde man de protestantiskt troende kristna i katolska länder som Spanien. Samtidigt använde Bäck utan vidare den utdragna politiska striden i Frankrike mellan katolikerna och sekulära politiker som ett varnande exempel på ”fritänkeriets” samhälleliga följder. Mormonism behandlades en gång, men den tänkta artikeln om laestadianismen publicerade Bäck aldrig.
Fritänkeriet var ett av de stora diskussionsämnena i det tidiga 1880-talets Finland. Det togs upp i fyra artiklar under avdelningen och därtill i utlandsnyheter som underrättade läsarna om ”kulturkampen” i Frankrike. Med hjälp av svenska teologer försökte Bäck argumentera, hur personlig kristendom innebar den största friheten för människan. Bäck uppmanade de kristna samtidigt att inte ge kristendomskritikerna vapen i hand genom att vara outbildade.
Sex artiklar och några notiser därtill behandlade en av 1800-talets stora framgångshistorier, den kristna världsmissionen. Med hjälp av svenska artiklar berättade Bäck bland annat om en turkisk muslims omvändelse, vedermödorna på Moskitokusten, om den norska zulumissionären Hans Schreuders liv och Siams (Thailand) öppnande för evangelium. I det sistnämnda berättades tidstypiskt om hedningarnas usla livsförhållanden, fattigdom och omoraliska liv samt ”buddaismens” starka grepp om människorna. Också judemissionen och bibelspridningen i Ryssland belystes.
Det bästa värnet mot katolicism, de frikyrkliga och fritänkeriet var enligt Bäck folkkyrkoprästernas ovillkorliga trohet mot de lutherska bekännelseskrifterna samt en nitisk undervisning av församlingsborna, helst i nära samarbete med folkskolan. En sann medhjälpare i detta arbete var – föga överraskande – Lutherska Evangelieföreningen i Finland. Bäck presenterade sin egen rörelse som en maktfaktor som inte längre kunde ignoreras i kyrkan och redogjorde i en lång artikel om föreningens årsfest som han deltagit i. Redan tidigare hade Bäck med en viss skadeglädje noterat nedläggandet av Tidskriften för teologi och kyrka samt beklagat dess negativa inställning till evangeliska rörelsens troslära.
I sin negativa inställning mot de nya idéströmmingarna var Bäck ingalunda ensam bland tidens lutherska präster. Hans polemiska stil var ändå ovanligt hård. Bäck hade ingen som helst förståelse för den moderna religionsfrihetens principer. Bäck verkar inte heller ha reflekterat djupare över de orsaker som fick människorna att ansluta sig till ”sekterna”. När laestadianska predikanter, ”hihhuliter”, från Esse besökte Nykarleby och fick åhörare lade Bäck utan vidare skulden på allmänhetens ”religiösa nyhetsbegär” och ”andliga lättsinne”. Det sistnämnda fick folket acceptera ”främmande lärosatser” och sådant borde enligt Bäcks åsikt ha straffats.
Nyheter från nära och fjärran
Under året 1882 skedde en hel del sådant, som också i dag skulle ha nyhetsvärde i en lokaltidning. Ganska lite har egentligen ändrats under 130 år. För det första är den lokala färgen i MÖ kännbar. Man kan märka en viss konkurrens mellan Vasa och de tre nordliga kuststäderna i fråga om ”överflödsvarornas” (kaffe och tobak) import men också svensk-österbottnisk intressebevakning gentemot det finskspråkiga inlandet, ”ödemarken” i fråga om byggandet av järnvägar och placeringen av läroverk.
Vidare ägnades relativt stort utrymme för rapportering över kommunala beslut, kommunernas och församlingarnas statistik och diverse kungörelser. En nyhet på detta område var de första uppbåden till den nyinrättade finska militären. Lantdagsnyheterna, oftast skrivna av läraren och lantdagsmannen Anders Svedberg, tog stort utrymme i anspråk under det första halvåret. Svedberg skrev också om de fattigas problem och kritiserade bland annat allmogens misstänksamhet mot vaccinering. Naturligtvis rapporterades också om personbyten bland landets högsta ämbetsmän samt om olika offentliga tacksägelser och beviljade medaljer.
Naturligtvis rapporterades också om vitt skilda lokala händelser med nyhetsvärde: epidemier, väderleken, Larsmokyrkoherden L. W. Schalins och rådmannen Julius Malms död, en Kronobybördig kvinnas hemkomst från en lång vistelse i Ryssland och dylikt. Något som hade både lokal och nationell betydelse var inrättandet av ett minnesmärke över Jutas slagfält efter tillstånd från myndigheterna.
Varje nummer innehöll detaljerade skildringar om tragiska olyckor, brott och blodsdåd. De sistnämnda hade ofta begåtts under marknaderna och i berusat tillstånd. Vandalism drabbade Kortesjärvi kyrka då obekanta gärningsmän bröt sig in i kyrkan och förstörde orgeln. Ibland fick tidningen uppmana läsarna till hjälpsamhet mot nödställda familjer, speciellt då dessa hade gott rykte. Nyheten om knivjunkaren Antti Isotalos frigivning från länsfängelset i Vasa kryddade Bäck med önskan om att denne skulle ha bättrat sig. Här blev redaktörens önskan uppfylld. Enligt historikern Heikki Ylikangas sågs den åldrande Isotalo ofta i skörtarnas stugmöten. Också om dödandet av en människoätande varg i Satakunta berättades.
Utlandsnyheterna bestod då som nu av politiska översikter om läget i stormakterna Tyskland, Frankrike och England samt av korta rapporter om politiska attentat, mord och rättegångar, tragiska olyckor, haverier m.m. Också den italienska frihetshjälten Giuseppe Garibaldis död noterades. På hösten dominerade det numera bortglömda anglo-egyptiska kriget utlandsnyheterna.
Utvärdering och slutet
Genomgången av ”Mellersta Österbottens” centrala innehåll ger vid handen, att tidningen under sin korta levnadstid någorlunda nådde de breda målsättningarna i nyhetsförmedling som Bäck hade gett i provnumret.
Fast Bäck profilerade sig som en stenhård motståndare till all icke-luthersk andlighet är det enligt min mening en överdrift att se just bekämpandet av frikyrklighet som tidningens huvudsakliga syfte. Man kan nämligen urskilja ett omfattande samhällsprogram bakom den polemiska fasaden. Enligt min bedömning ville Bäck bevara den gamla, lutherska enhetskulturen kompletterad med fyra moderna element av samhällsutveckling och framsteg: tvåspråkigt nationsbygge i fennomansk anda, evangelisk-luthersk väckelsekristendom, folkupplysning genom folkskolor samt förbättrandet av livets allmänna villkor i trakten.
I början av 1880-talet, före den socialistiska arbetarrörelsens genombrott, dissenterlagens stiftande och krisen i förhållande till Ryssland var sådant program kanske inte helt orealistiskt. Ändå var den gamla enhetskulturens tid ohjälpligt förbi. Fennomanin kunde knappast heller få grogrund i en nästan uteslutande svenskspråkig miljö. Framför allt kan Bäck i ljuset av sin tidning ses som en typisk, om än ovanligt polemisk, representant av en väckelseorienterad prästman som också ville förbättra de allmänna livsvillkoren i samhället.
Med tanke på Bäcks fennomani och polemiska stil är det ingen överraskning att Mellersta Österbotten blev så kortlivad. Redan i början av september meddelade Bäck i en liten notis som han dock försökte gömma bland lokala notiser från Nykarleby, att tidningen från och med årsskiftet skulle ”byta om redaktion”.
Lite senare informerades läsarna, att en ny tidning vid namn ”Norra Posten” skulle se dagsljuset från och med årsskiftet. Den nya tidningen skulle också komma ut på torsdagarna samt vara ”ett lokalt veckoblad” men ha ny redaktion. Tidningen skulle vända sig till den svenska läsarkretsen. Språkfrågan lovade man behandla med lugn och inte ”mot varandra upphetsa de skilda språkstammar, vilka bygga och bo på Österbottens vida slätter”. Senare tidningshistorisk forskning har ändå menat att Norra Posten blev en av landets mest svensksinnade tidningar.
I MÖ:s sista nummer fanns avskedsord där Bäck tackade sina medarbetare och läsare samt försvarade fennomani ännu en gång. Bäck menade, att huvudorsakerna bakom tidningens korta livslängd var kritiken från läsarna på grund av ”dess fennomani och dåliga anda”, d.v.s. alltför litet och polemiskt kyrkligt innehåll. Bäck medgav, att han nog hade fått ta emot ”många välmenta råd” som han inte följt. Bäck bad om ursäkt att han i sin polemik hade gjort sig skyldig till olika fel. Ett dolt budskap fanns kanske också med i tidningens sista berättelse, ”Graven allt förlikar”.
Knappt ett och ett halvår senare, våren 1884, flyttade Bäck från Nykarleby till Helsingfors för att bli Evangelieföreningens första ”överombudsman” eller verksamhetsledare. 1889 valdes Bäck till kyrkoherde i Tyrvis där han verkade ända till sin förtida död 1901.
Redaktionen av Mellersta Österbotten var inte den sista i raden av de bisysslor och projekt som denne energiske prästman hade. Bäck fortsatte närmast febril litterär verksamhet på de bägge inhemska språken ända till dödsbädden. År 1891 valdes Bäck in i lantdagens prästestånd och 1893 i kyrkomötet. Såväl som kyrkoherde som lantdagsman lär han ha engagerat sig energiskt i folkskolefrågor. Lantdagskollegerna tyckte dock, att Bäck uttryckte sig alltför mångordigt och utan att riktigt ha fördjupat sig i de behandlade ärendena.
”Mellersta Österbotten” ingår i sin helhet i den digitaliserade tidningssamling som upprätthålls av Helsingfors universitetsbibliotek och som fritt kan läsas av intresserade med hjälp av webbläsare.
Litteratur:
O. I. Colliander: Suomen kirkon paimenmuisto 18: nnella vuosisadalla I. Helsinki 1915
Lauri Koskenniemi: Taisteleva julistaja Johannes Bäck (1850 – 1901). Pieksämäki 1998.
Henrik Meinander: Finlands historia. Schildts 2010
Eino Murtorinne: Autonomian aika 1809 - 1899. Suomen kirkon historia III. Helsinki 1992
Nils Näsman: Baptismen i svenska Österbotten. Finska kyrkohistoriska Samfundets handlingar 63. Helsingfors 1962
Alf Snellman: Tidsbilder. Jakobstads Tidning under ett sekel. Jakobstad 1998.
Pekka Raittila: Uskonnollisen lehdistön valtakausi. Suomen lehdistön historia 9. Jyväskylä 1991.
Emil Törnwall: Johannes Bäck. Hemåt 1902. Helsingfors 1901
Johannes Wallmann: Totinen kääntymys ja maailmanparannus. Pietismi kirkkohistoriallisena ilmiönä. Suomentanut [och redigerad av] Esko M. Laine. Pieksämäki 1997
Heikki Ylikangas: Härmän häjyt ja Kauhavan herra. Keuruu 1974
Kaarlo Österbladh: Pappissääty Suomen säätyvaltiopäivillä 1809 – 1906 II. Finska kyrkohistoriska Samfundets handlingar 36. Åbo 1934
”Mellersta Österbotten” ingår i sin helhet i den digitaliserade tidningssamling som upprätthålls av Helsingfors universitetsbibliotek och som fritt kan läsas med hjälp av webbläsare. |