Alfred Franzén:

Fångtransport med snöpligt slut

del II

Vaktmanskapet blevo fångar och fångarna blevo herrar på skutan.

[”Inledningen tyder på att det finns en del I, men den har ännu inte dykt upp”, skrev jag i början på december, men nu finns den så börja med att läsa den.]

Färden gick nu söderut och när man den 8 juni [1711] kom nära Eckerö begärde Dolgerukoj att få rigga 7 hål på var sida om farkosten varigenom man kunde sätta ut åror, vartill skepparen svarade att farkosten icke mera stod under hans kommando. Dolgerukoj gav honom då 14 Caroliner och lät strax hugga ett hål, men då det visade sig att man inte kunde ro genom sådana hål höggs icke flera, och de givna penningarna fordrades ändå icke tillbaka. Styrmannen och båtsmännen inkallades en i sänder och tillsades att om de inte styrde farkosten dit han D. ville, skulle de bli avdagatagna, men om de lyckligt framkommo till lifländska kusten, dit han nu ämnade, skulle de bliva väl belönade. Besättningsmännen förklarade att de aldrig rest igenom Söderarm och icke kände farleden, men D. framhöll att sedan de kommo ut på Ålands hav hade han nog dem som visste vägen. Det blev motvind och de kommo icke förbi Eckerö före den 10 juni. När de då lågo för ankar seglade många farkoster förbi norrut och när sådana voro i närheten gömdes båtsmännen undan och värjor sattes för bröstet på dem att de icke skulle ropa och varsko de förbifarande. Ellers gick fritt omkring och hade trevligt med ryssarna, en gång samtalade han på latin med Dolgerukoj, och hade denne lovat rekommendera honom till krigstjänst i England, Holland, Frankrike, eller vart han ville. Vid samtal med serg. Dalman medgav Ellers att han icke mera kunde resa till Sverige där en hård rannsakning och halshuggning väntade honom efter denna resa. Båtsmannen Simon Mattsson hölls under sträng uppsikt, och när han ibland tvangs upp att beslå seglen, bundo ryssarna rep om hans ben att han icke skulle hoppa i sjön och simma till något närbeläget land.

Den 13 juni kom man fram till resans mål Dagerort på Dagö, där farkosten avlastades och Dolgerukoj gav skepparen Blad 100 C:r, styrmannen 40 och båtsmän och soldater mindre belopp, varefter samtliga fingo segla tillbaka till Nykarleby den 19 juni, utom kaptenlöjtnant Ellers, som Dolgerukoj sade sig inte kunna släppa innan han presenterat honom för tsaren. Ellers fick då först en häst att rida på, men fick sedan åka i vagn.

Hur lång tid som åtgick för återresan till Nykarleby är icke bekant, men före 30 juni var man åtminstone där. Nämnda dag hölls extra ordinarie ting i Nykarleby sockenstuga på order av landshövdingen för att utröna orsaken till den snöpliga utgången av fångtransporten och farkostens besättning och soldaterna fingo berätta om tillgången. Förutom vad som redan nämnts framkom därvid följande:

Soldaterna som voro av svensk härkomst hade tjänat i överste Banérs regemente och under kung Karl XII:s överbefäl utkämpat många hårda strider, bl. a. i Polen fått sår och blessyrer, i stort elände marscherat hundratals mil och likmätigt sin svurna ed och undersåtliga plikt ville de icke ens nu under motgångens tid svika sin allernådiga konung och överhet, vilket särskilt sergeant Dalman under tårar framhöll. De hade bl. a. i Riga föregående år av både fiender och en del av sitt förra befäl, fått anbud om att gå i rysk krigstjänst, men hellre ville de lida hemma än gå med fäderneslandets fiender. Det blev till fullo utrett att ingen annan än vaktchefen Ellers konspirerat med de ryska fångarna eller medverkat till vad som skett. Om aftonen före myteriet hade Ellers trakterat de ryska herrarna med spanskt vin och blev general Dolgerukoj mycket berömd för sin hövlighet. Från de två herrarnas samtal på latin nämndes orden: „Resoro qvomodo possum vitam meam Concerva vare.“ Corpral Måns Sjöberg framhöll bl. a. att man velat undersöka ryssarnas kistor när de gingo ombord i Nykarleby, men av Ellers förbjudits att göra detta, och ändå fanns i dem både gevär och sjökort.

Mot skepparen Blad framhölls att han som från början såg ryssarnas självsvåld bort påkalla hjälp från Nykarleby stad då farkosten låg så nära. Som graverande omständighet framhölls också att Blad med alla båtsmännen så säkert gingo att sova natten före myteriet, och inte stego upp genast på morgonen den 4 juni, då ryssarna kommo upp på däcket. Blad framhöll som försvar att han icke hade något kommando vare sig över vakten eller fångarna, men hade ändå framhållit att fångarnas frihet skulle inskränkas. Det må var och en tänka att man inte uppsåtligen och mot bättre vetande velat förråda sina egna anhöriga och sätta sitt liv och sin nya farkost på spel. Vad beträffar de penningar han mottog av Dolgerukoj, ville han med ed bekräfta att han på förhand icke visste något därom eller väntade att få någon belöning.“

Ur landshövdingens order om fångtransporten inhämtades nu: „att vaktchefen, underofficeren, corporalen och de 18 soldaterna skulle förses med gevär och ammunition, fångarna skulle hållas under däcket och av vakten skulle 6 man alltid stå på post vid luckan och cajutdörren“. Denna order delgavs också vaktchefen muntligen, jämte lantfältskären Petter-Watz skriftliga intyg om åtskilliga händelser, som ryssarna under denna krigstiden redan utfört.

Ellers mottog ordern och försäkrade att det skulle bliva väl beställt. Detta var i huvudsak vad som blev utrett vid tinget i Nykarleby den 30 juni 1711. Någon dom avkunnades icke, utan målet hänsköts till landshövdingen Lorents Clerk för avgörande. Emellertid förbjöds skepparen Johan Blad och båtsmännen att utan överhetligt tillstånd att avlägsna sig mer än något värst från staden. Som rättens ordförande fungerade häradshövding Jonas Mollin. Vaktchefen kaptenlöjtnant Jöns Ellers var nu i Ryssland och kunde inte nås med något straff för sitt förräderi. Det för Sverige-Finland olyckliga kriget fortsatte och nederlaget vid Pälkäne år 1713 och vid Napo by i Storkyro i februari 1714 lade Finland helt för segrarens fötter.