I blickfältet.

[Om flottning, turister, trafikvett och grönområden]

     Sommarburkarna, d. v. s. stockflottarna, har redan under någon vecka förlänat älven och dess stränder den säregna flottarromantiken eller — poesien, hur man vill kalla det. Riktigt äkta är nog inte denna romantik mera, dragspelet och låtarna, som förr satte pricken på iet under flottningstiden, har tystnat. Flottningen försiggår tyst och stilla. Endast stockarnas och propsens fylliga dunk och ekot av densamma är kvar, åtminstone i våra nejder. En kanske något bättre illusion av flottarromantiken får man, om man i midnattskymningen vandrar på älvstranden. Flottaren talar i allmänhet ännu det språk, som man vant sig att förbinda med flottaren. Om också flottarromantiken av i dag verkar fadd och urblekt, så vittnar åtminstone virket i älvarna om att sommaren står för dörren.

*            *

     Ett annat försommartecken, som blir alltmera osvikligt i Nykarleby för vart år, är skolbussarna med lärare och elever. Staden med omgivning har blivit ett omtyckt mål för skolutflykterna i slutet av läsåret. Jag har dagligen under ett par veckors tid bokfört ett tiotal skolbussar. Främst är det naturligtvis Kuddnäs och Juthas, som drar, men själva staden med esplanader, kyrka, bron och älven synes utöva en viss dragning på de unga besökarna. Här om dagen blev jag haffad på bron av ett dussin fribrytare från Kållby. Visserligen förtogs i någon mån min berättarlust, när de på fullaste allvar drog i tvivelsmål, att Zacke skulle ha störtat draken i älven ett stycke nedanom bron, men på fribrytarnas intresse för staden kunde jag icke misstaga mig.
     Enbart angenäma intryck får man dock icke, åtminstone inte bland lärarna själva. En lärare, som i början av förra veckan med sin klass gjorde orten den äran, klagar i kollegan i Jakobstad, att besöket vid Juthasstoden blev en direkt besvikelse. Jag ger honom ordet, så får läsaren klartför sig, varför pedagogen rent av är indignerad. Det är icke angenämt för en lärare att visa det vanvårdade minnesmärket för sina elever, som fåfängt söka tyda de utplånade inskriptionerna. Ännu bedrövligare blir det, då han måste påpeka, att denna vanvård sträcker sig tiotal år tillbaka i tiden. Snyggt och upputsat vill man ha överallt i landet till de olympiska spelen [som var tänkta att hållas 1940, men som inställdes p.g.a. kriget och hölls i stället till 1952], men våra offentliga minnesmärken tyckes ingen komma ihåg.
      Jag tycket mig ha hört samma anmärkning förr. På sakens nuvarande ståndpunkt vill jag visligen tiga. Åtminstone tills jag på ort och ställe fastställt min ståndpunkt.

*            *

     Nykarleby blir också mera och mera en attraktion för turisten. Och allt, vad turisten säger, bör vara sant, icke minst då han klandrar. Om man också vid Brostugan ofta får bevittna de främmande besökarens stora förtjusning och de många talande uttrycken för oförfalskad beundran, när främlingen med blicken girigt famnar älvpartiet, så får man vara säker på att det finnes sådant, som besökaren eller turisten helst inte vill se. Det kan t. ex. inte vara vidare trevligt att stiga ur bussen vid hållplatsen i staden och plötsligt märka sig vara omringad och bekikad av ett par tjog granskande infödingar. Det är visserligen mänskligt att vara nyfiken, men nog bör man väl ändå kunna lägga band på nyfikenheten. Det för Nykarleby utmärkande trottoarbreda flanerandet i flock är inte heller vackert. Vad man verkligen mår illa och harmas av att se, är att det yngre Nykarleby inte har det minsta begrepp om cykelkultur. Polisen skall sköta om den saken, säger kanske någon. Våra poliser har försökt ingripa, men fått ovett. Det är för resten inte något nöje för polisen i Nykarleby att ha att göra med allmänheten. Våra poliser blandar sig inte så ofta i våra göranden, de har kanske inte skäl därtill, men då de gör det, så borde vi verkligen respektera deras anvisningar utan att krångla. För resten, innan föräldrarna förser sina förhoppningsfulla med cyklar, så borde de också se efter, att de känner till de enklaste körreglerna.

*            *

     Omläggningen av Topeliusparken börjar lova det bästa. Bara den nu blir färdig och får gröna mattor. En annan plats som för länge sedan borde ha omlagts och förnyats, är området kring kyrkan. Då man tittar på de gropiga och ålderdomssvaga s. k. gräsmattorna och de lavbemängda och tvinande rönnarna — de lutande och mossbelupna stenstolparna inte att förtiga — så verkar det rent ut sagt vanvårdat. Det oangenäma intrycket bara understrykes, då man föreställer sig, hur det kunde och borde vara. Församlingen, som — om jag icke är fel informerad — torde äga tillgång till lämpliga medel, borde fortast möjligt taga frågan om en grundlig omläggning och försköning av området till tals. Men för församlingen icke oöverkomliga medel kunde området inte blott bli en prydnad för stadspartiet, pietet för helgedomen fordrar, att kyrkans närmaste omgivning försättes och underhålles i ett tilltalande skick. Som sagt, disponibla, väntande medel lär finnas. Nu är det något sent, men i höst är tidpunkten lämplig.

Vicarius