I förbigående . . .

I går kväll vid 9-tiden gjorde jag min sedvanliga aftonpromenad. Av gammal vana styrde jag mina steg mot norra tullen. Det kändes så ovanligt sommarlikt. Ha vi då redan fått den verkliga sommaren, tänkte jag, eller är det en extra värmebölja, som blott för några dagar består oss med 20 graders sommarhetta. Till och med stadens hattklädda damer anse det vara högsommar — åtminstone låta de den yttre utstyrseln påskina detta. Och växtligheten följer damerna åt. Även den vill visa, att våren är ett minne blott. De ömtåligare träden, som flere veckor stått med gröna knoppar och htttills känt av nätternas kyla (liksom en del ungherrar), tveka ej längre, utan veckla ut sina blad och blomsterknoppar. Björkarna i parkerna ha lika stora löv som månget år vid midsommartiden. Häggarna vid seminariet och i åbranterna stå med sina ljusgröna bladskrudar översållade av de fullt utslagna blomklasarna. Deras välkända doft förnimmes över hela staden . . . till och med på den bänk jag i går kväll tillbringade en stor del av min lediga kvällsstund .  . Solen sjönk bakom Smedsbacka nya gårds tak, då jag vid 10 tiden med långsamma steg vandrade hemåt.

— Min uppmärksamhet fästes vid några gula affischer på elektricitetsverkets höga stolpar. Har ett kringresande teatersällskap kommit till „byn”, frågade jag mig själv. Jag gick närmare och läste: „Den stora och välförsedda, resande Biograf-Teatern ,Kullervo' giver flere föreställningar i finska arbetarföreningens lokal.

”UUSIKAARLEPYY NYKARLEBY SUOMI FINLAND
Vesitorni Vattentornet Water Tower Wasserturm”
Vykort V 1402 utgivet av Kuultokuva senast sommaren 1970.
Finska arbetarföreningens lokal Karleborg i vänsterkant.

Programmet fint och stort. Teatern torde ej förvexlas med kringresande dussinteatrar, som besöka landsorten med gammalmodiga maskiner. Grammophon-spel serveras”. — Å, det där låter höra sig. Det måste vara en beskedlig herreman, den där direktören för „Kullervo”, som tänkt så mycket på oss utmarksbor och kommit för att roa oss med levande bilder „i midsommartider”. Jag såg på min klocka. Den visade 10,234 e. m. Föreställningen hade visserligen börjat ½ 9, men programmet var ju enligt affischen långt, varför det nog kunde taga flere timmar i anspråk. Det var avgjort, att jag upptaga en plats i „brödernas” salong. Jag klev så upp till teaterhuset och så fram till biljettluckan. Efter en tvetydig förklaring, att jag infann mig här å tjänstens vägnar hade förtill fället med mig ett exemplar av „Ledstjärnan” — öppnades dörren till det allra heligaste. Sista numret förevisades enligt „textförfattarens” utsago skrattretande. Jag hann tyvärr ej lugna mina upprörda sinnen och börja betrakta härligheten, förrän föreställningen var slut.

Den som kommer in sist, går först ut. Med snabba steg klev jag i väg ut på gårdsplan . . . Vad . . . skulle jag tro mina ögon. — Ur teatersalongen strömmade hattprydda skaror i 3 mans led. Här och där skymtade någon fin herreman i panamahatt. Varifrån voro alla dessa människor? Ha dessa alla under hela vintern varit bosatta i Nykarleby? O, nej o, nej jag tror det ej, heter det i visan —. De äro helt säkert inflyttade. Stadens folkmängd kommer detta år att ökas, och det ha vi direktören för „Kullervo” att tacka för.

Min sista tanke den kvällen var: „Jag vill bli biografteaterdirektör och göra min goda stad till en storstad, uppfylld av teatrar och bönehus”. — 3/6 13.