I förbigående . . .

Det finns en del människor, vilka alltid begagna „sömnlektyr”, d. v. s. läsa något vid sömndags „för att få somna” — det täcka könet oftast romaner. Vad min ringa person i detta avseende beträffar brukar jag, läsa „Varjehanda” och små utklipp i Österbottniska Posten och andra mindre blad. I går afton fästes min uppmärksamhet vid följande nätta historia. „Två tidningar håller sig Kaskö-stad med. Den ena är anslagstavlan på folkskolans vägg, där alla officiella och legala kungörelser uppspikas, den andra en gammal gubbe, som mot en annonsavgift om 3 mark mottager tillkännagivanden, som han sedan uppläser i gathörnen för en, medels koskälla sammankallad publik.”

. .  . Jag läste om historien en, två gånger. Så gjorde jag mina små betraktelser, tills jag vaggades stilla in i drömmarnas värld.

*

Klockan var något över sex, då jag vaknade. Vad allt hade jag drömt? Jag hörde ännu tydligt, att sommarvinden susade i trädens unga löv. Häggarnas, vita och violetta syreners doft spriddes över den vackra sommarstaden, längs vars gator jag vandrade i min ensamhet. Men allt föreföll mig så märkvärdigt, så utsökt fint och storstadsmässigt. Det var ej mera det lilla obetydliga Nykarleby från 1913, utan en betydande fabriks- och handelsstad från 1963. Sjöfarten, som av alla ansetts som den väsentliga betingelsen för stadens förkovran, hade nu betydligt uppblomstrat tack vare de mest energiska åtgärder för uppmuddring av åmynningen, som år från år genom slamavsättningen i hög grad uppgrundats. En extra hamn hade även blivit anlagd vid Kråkskärssundet. Här kunde smärre propsångare lasta 10 kubikfamnar props och pappersved. Hamnen stod i direkt förbindelse med statsjärnvägarna. En ståtlig järnvägsbro den största i Finland — var dragen över sundet mellan Långörn och fasta landet. — Tack vare dessa utmärkta hamnförhållanden — bättre än vilken som helst av de österbottniska städernas med undantag av Kaskö — hade staden vuxit, och höll nu på att överflygla sina grannar. Härtill bidrog den utmärkta kustbanan mellan Vasa och Nykarleby, som på ett tillfredsställande sätt bidrog till att stärka och bevara den svenska kustbefolkningens position i mellanliggande socknar. Alla voro synnerligen väl tillfreds med banans skötsel. Passagerarna bemöttes humant och personavgifterna voro synnerligen låga — ungefär 1/3 av Nykarleby järnvägs nu gällande. Landsborna behövde ej mera begagna sina hästar, utan kunde betjäna sig av den moderna kommunikationen. Kovjokigubbarna, som tidigare ofta beklagat sig över den höga frakttaxan, som ju är ungefär dubbelt mot statsjärnvägarnas, stodo nu och blott tittade på varandra. De kunde ej tro på sina ögon och öron. — En gäll vissling väckte mig ur mina ljuva drömmar.

*

Men endast några minuter låg jag vaken för att åter föras till drömmarnas rike. Nu var jag åter i Nykarleby, men ej i det nya Nykarleby, utan i den gamla, gamla goda staden, där alla så väl känna varandra, men där man ändock måste dra gardinerna från fönstren för att kunna se, vem som går förbi. På torget hade just allmänna brandkåren övning. Det sprutades väldeliga på torget. Slangarna fördes av kraftiga män (bland mängden syntes främst brandchefen och seminariets verkmästare). Gummor och pigor (nu ej i hattar) hade fullt upp med att hålla vattenämbarna i gång. Pojkbytingarna och barfotade normalskolflickor sprungo i vägen för strålen. En och annan blev kullkastad, de flesta blevo så våta, att det helt säkert vankades stryk vid hemkomsten. Efter demonstreringen tog jag mig en promenad kring staden. I esplanaden mötte jag två snälla kor, vilka stodo och betraktade vederbörandes skyltar. Jag kunde ej motstå frestelsen att stanna och begrunda litet „esplanadföreskrifterna”. „Velocipedåkning är här förbjuden” hette det bland annat Jag skildes från mina „kvinnliga bekanta” och tog vägen fram till seminariet. I Nystaden fästes min uppmärksamhet vid gatskyltarna. Jag läste och läste och tog mig allt emellanåt en liten funderare. Var världen upp och nedvänd? Överst på skylten såg jag en rad obegripliga krokar, nästa rad det andra inhemska och sist svenska. I en stad, där alla — varenda en — tala svenska och endast ett fåtal förstå finska och knappast någon ens kan läsa ryska, där behöver man trespråkiga gatskyltar . .  .

Just som jag vände ryggen åt skylten, kom min gamla farbror emot mig. (Han gör alltid sin morgon och aftonpromenad på ett bestämt klockslag och råkar aldrig att glömma käppen hemma). Han sporde mig, varför jag ser så bekymrad ut. „Därav hjärtat är fullt, därav talar munnen”. Jag fick nu kasta alla mina bekymmer på farbrors stadiga skuldror. „Låt oss se saken från den humoristiska sidan, sade farbror, vi kunna ju trösta oss med att svenskan ju ändock är närmast, ty den är ju lägst”.

De mest intensiva ringningar av två veckarur, köpta från Blomströms, avbröt vårt samtal. Klockan var 6 1/4. Det var torsdag morgon. Tidningen måste utkomma efter ett dygn. Nu var det ej mer tid att försjunka i drömmerier, utan raskt springa kring staden för att fiska upp de färskaste nyheterna. 19/6 13