Isen
går . . .
Om det är
något som blivit lurad på islossningen, så är det jag.
Jag kan sammanfatta den med tre ting: ett isstycke, en seminarist och en tunna.
Seminaristen seglade på isstycket från stora bron till Nybron. Tunnan
var tom. Det är det enda jag sett som varit i rörelse.
Sedan
jag ängsligt vaktat på isen en hel vecka, gick jag på torsdag
kväll till Ö. P:s tryckeri och anmälde, att den lugnt och
stadigt ännu låg kvar vid Nybron. När tryckpressen en kvart timme
senare började gå, gick även isen på rent rackeri med ett
slag ned till Nålön. Där dämde den upp vattnet, så
att det steg till halva fönsterhöjden i nedre våningen på
Höglunds såg,
tills isdammen plötsligt åter brast och gav vattnet fritt avlopp. Efter
ett par dagar var den ute vid Djupsten, och när sedan isarna från älvens
övre lopp söndersmulade summit förbi, var även händelsen
förbi detta år.
Ty i stadens liv är
isgången en händelse. Men huru sevärd den kan vara vet endast
den, som sett ismassorna hotfullt höga vältra sig emot bron och som
känt denna skaka under stötarna. Ett par gånger har vattenståndet
därvid varit så högt, att man fruktat, att isen skulle föra
bort hela brolocket. Men allting blir mindre storslaget nu för tiden, —
mera söndersmulat.
Från
mina tidiga pojkår har jag ett litet minne av, med vilken spänning
en större isgång emotsågs, och huru staden då slog sig
lös. Isdammen hade stannat vid Forsbacka. Hög och mäktig var den,
och då den skulle brista, skulle det bli ett ståtligt skådespel.
På morgonen kom bud, att vattnet begynte stiga vid Forsbacka. Då blev
det brådska. Herrarna hjälpte till att spänna hästarna för
kärrorna, och fruarna stoppade korgar fulla, med vetebröd, socker och
kaffe, och så bar det iväg. Forsback
Eriks gård togs hastigt i besittning, och kaffepannorna lades på.
En ofantlig massa vetebröd sköljdes ned med ett otroligt antal koppar
kaffe. Men väntan blev lång. Mikael Lybeck, som ju också är
tecknare, satt vid stranden och ritade av ismassor, fors och stränder, och
Spolander tog priset
i stenkastning över till andra stranden. Men isen den gick ej, och hela sällskapet
reste hem till en försenad middag.
På eftermiddagen
drog man åter iväg, denna gång till stranden mitt emot Juthbacka,
där man byggde sig ena hyddo av prästgårdens till vintern upplagda
simhus. Kaffe och te kokades och dracks, och kanske också något annat.
Men isen gick ej. Däremot gick man själv hem och lade sig.
Men
vid tolvtiden på natten vaknade man av starka bultningar på vägg
och fönster och „opp med er, isen går!“. Det var allas vår energiska
kantor, som hade isinnsatt sig att vänta ut isen och nu med ljudliga
signaler alarmerade vänner och bekanta. Och isen gick, och mycket folk var
det på bron mitt i natten.
[Isen går mellan Nybroforsen och Storbron. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll.
(Inf. 2014-06-11.)]
* *
*
En vecka efter det isen gått till Djupsten,
skall även fjärdarna vara klara. Det är gammalt märke. Andra
räkna nio dagar efter det Rajisen gått. Det kan ungefär gå
ut på det samma. Hastigt kan det också gå. En försenad
vår gick jag den 18 maj på skidor över fjärden från
Andrasjön till Kråkskärssund, men sex dagar efteråt lade
jag ut nät i sundet i ljuvligaste sommarväder. |
