Julbrev från Juthas.

1951

I signad juletid går våra tankar till Eder, våra nära och kära, som lever och bor långt borta från barndomsbygden och hemmet. När julaftonen är inne och granen smyckad och julbordet är dukat med de enkla julrätterna lutfisk och gröt, då känns saknaden stor efter den son eller dotter, som är borta från hemmet och firar jul i det främmande landet.

Kanske breven från oss inte alltid kommit så ofta, men minnena av Eder stå ändå kvar och kärleken till familjemedlemmen, som inte får fira jul i barndomshemmet, är lika varm ännu mellan mor och dotter eller syster och broder, som den var för många år tillbaka.

Här är allt sig likt tycka vi som bo här ständigt. De gamla minnesmärkena från forntiden stå kvar. Döbeln omhägnad av de åldriga, resliga tallarna på sin plats och ”präststenen” med årtalet 1777 står vid vägkanten, som ni säkert minnas. Vägen till staden går i samma branta bukter och krokar, forsen brusar både natt och dag. Naturen här är underbar i juletid, när den gröna skogens grenar dignar under tyngden av den fina, vita snön, eller en härlig morgon i advent när alltig därute är betäckt med rimfrost och de frusna flingorna glänser i tusen och åter tusen stjärnor och strimmor. Vi vill så gärna se naturen klädd i denna högtidsdräkt till julen, ty det minner oss om barndomstidens jular då snön knarrade under fötterna och kölden var hård och bister och dagarna före jul fyllda av spänning och förväntan, och den enda sorgen att julaftonsdagen blev så ovanligt lång.

Men åren gå och nya släkten växa upp och barnens ögon stråla även nu av samma glada fröjd inför julen, som tiderna igenom förblir den största högtiden för oss alla.

De gamla här som redan nått livets afton leva här i stillhet och förnöjsamhet och deras av arbete och åren kanske skrynkliga händer darrar en smula, när de öppnar brevet som kommit från den kära i Amerika.

Vi ber även genom denna enkla julhälsning att få tacka för breven och de kärkomna julpaketen, som berett oss julglädje.

Julen står åter för dörren och våra sinnen är stämda i stilla andakt. Vi kan i tidig morgonstund höra den välkända klockklangen från hembygdens kyrka som kallar till gudstjänst och julotta. Denna jul som alltid förr skall kyrkan lysa av tusen juleljus och det stora julträdet därinvid stråla i alla färger när skaror högtidsklädda människor söker sig in i kyrkan för att igen engång få höra det gamla evangeliet om Barnet som föddes i Betlehem och om änglasången i julnatten ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor till vilka han har behag”.

Jag hittade julhälsningar, två stycken med nostalgi. Den ena ”Hälsningar från hemstaden” utan signatur och den andra ”Julbrev från Juthas”, undertecknad E. H. Årtalet är 1951, alltså 60-års minnen. Bägge bra med noteringar över vad som tilldragit sig. Men signaturen E. H. bör ej kunna vara Einar Hedström, för han dog i augusti detta år. Om inte Hedström hade den färdigskriven redan på sommarn? Men stilen liknar Hedströms. men nån person med signaturen E. H. från landskommun känner jag ej till!

Och det är riktigt så att lite julstämning smugit sig på då jag suttit och knackat denna text.

Annars är det intresant att analysera hur julförhållandena ändrats på 60 år. Då hade man ännu ett barndomshem, nu ofta bor föräldrarna i någon lokal man själv aldrig bott i och föräldrarna kan ha bytt bostad flera gånger sen man lämnade  hemmet. Och inte bodde de på Hagalund eller Florahemmet heller. Idag kanske de bor i Spanien eller Kanarieöarna. Då var det så gott som självklart att man hade anförvanter i Amerika från vilka julpaket kom. Och självklart gick man till kyrkan, nu får den ofta stå vid sidan av Kalle Anka önskar God Jul. Och friden i naturen, jo den kan finnas men störs oftast av all rörelse med förbränningsmotorer.

Men som sagt, lite julstämning kommer av denna text. Det finns en hel sida insända julhälsningar, det har ju funnits på vyerna tidigare, men lite intressanta är de här.