Det mest kända minnesmärket är monumentet vid Juthas slagfält, rest 1885 till minnet av Georg Carl v. Döbelns seger därstädes den 13 sept. 1808. Det var under generalguvernören v. Heydens tid, som en nådig resolution utverkades 1883 ”för resande av gravvård åt de i slaget vid Juthas fallne krigare.” Ordf. i kommittén för insamling av medel för monumentets uppförande var direktor F.W. Sundwall och till hedersledamot kallades Z. Topelius, som i Helsingfors verksamt lyckades intressera konstnärer och allmänhet för företaget. Insamlingen gav ett gott resultat. En allmän pristävlan om ritning till minnesstoden utlystes och vanns av fotografen Daniel Nyblin. Uppförandet anförtroddes åt ingenjören vid Östermyra-Uleåborgs järnvägsbygge Eugén Boehm, som åtog sig uppdraget utan ersättning.

I mitten av sept. 1885 var monumentet färdigt, ett väldigt stenkummel, på vilket ett stort stenblock [hämtat från Bonäsvägen] hugget av stenhuggarna Lund och Eriksson i form av en bautasten, står upprest. Överst läses det märkligt nog felstavade ortnamnet Juutas, som ju varken är svenska eller finska, och årtalet 13.9.1808. Nedanför detta återges v. Döbelns bild i relief, utförd i brons av skulptören C.E. Sjöstrand. På kumlets framsida återfinns på två metalltavlor en strof ur Runebergs dikt Döbeln vid Jutas på svenska och finska och på baksidan läses: ”Av fosterlandet till de tappras minne” samt namnen på de truppförband, som deltog i slaget: ”Björneborgarna Gyllenbögels fricorps”.

Från invigningen av Juthasmonumentet den 25 sept. 1885.
Samtida foto, Nykarleby museum.

Monumentet invigdes den 25 sept. 1885 under högtidliga former och i närvaro av en talrik publik, omkring 2000 personer från olika orter i Österbotten. Efter framförandet av ”Vårt land” hölls festtalet av dir. Sundwall, varefter seminariets kör framförde Suomis sång och en hornseptett från Jakobstad exekverade sång och musik. Därefter deklamerade lektor V.K.E. Wichmann med värme och kraft ”Döbeln vid Jutas”, Björneborgarnas marsch spelades och publiken sjöng ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Sist höjdes ett niofaldigt leve för H.K.M:t. Alexander III.

En del av deltagarna avåt senare en gemensam middag på gästgiveriet. På aftonen gav staden stor bal på rådhuset, ”för främlingar anmärkningsvärd redan därför, att Nykarleby stad och dess omnejd sedan hundra år tillbaka varit namnkunnigt för sina ovanligt vackra damer: yttre fägring i förening med ett kärnfriskt och rent sinne. Nu representerades det täcka könet av namnen Grundfeldt, Hedström, Häggblom, Lybeck och flere därtill.” Minnesstodens oegennyttiga byggmästare, Eugén Boehm belönades genom att en av den idylliska stadens tärnor, fröken Edit Lybeck, skänkte honom sitt hjärta.

Detalj ur Juthasmonumentet. Foto Rolf Grandell 1962, Herlers museum.

I febr. 1886 övertog staden vården av minnesstoden och arrendet för marken.

Sedan ofärdstiden börjat var man på regeringshåll mindre benägen att uppmuntra fosterländska manifestationer. Till hundraårsminnet av striden i Nykarleby den 24 juni 1808 föreslog dr Knape i stadsfullmäktige den 10 april 1906, att man skulle låta inhugga en minnestavla i berget vid stora bron. Knape uppmanades att närmare precisera förslaget. Den 25 april s.å. beslöt fullmäktige att låta inhugga ett minnesmärke med lämplig inskription. Hrr Knape, Wichmann och Otto Nylund fick i uppdrag att vidtaga nödiga förberedande åtgärder härför.

Det dröjde till 1908 innan förslaget var färdigt. Texten på minnestavlan skulle lyda: ”Till minnet af striden vid Nykarleby midsommardagen 1808” — ”Nykarleby taistelun muistoksi juhannuspäivänä 1808.” Förslaget inlämnades till fullmäktige den 30 jan. s.å. och godkändes. Fullmäktige skulle anhålla om tillstånd till minnestavlans uppsättande. Den skulle inhuggas i berget mellan stadens brovaktsstuga [Brostugan] och Backmanska tomten. Något tillstånd erhölls av allt att döma inte och minnestavlan stannade därför på papperet.

Jutas-monumentets vård.

I Hbl. konstaterar en signatur, att den inhuggna skriften på monumentet vid Jutas slagfält håller på att nötas bort, så att man numera endast med ansträngning och tack vare en viss kännedom om Runebergs dikt förmår tyda tecknen. Å vem ankommer det att vårda våra minnesmärken? frågar förf.

Det är icke första gången en anmärkning om Jutasmonumentets vård framställes av främmande personer, som besökt detta, ett av vårt lands allra vackraste minnesmärken över 1808—09 års krig. Ett faktum, som onekligen är genant. Påminnelser av enahanda art ha dock under årens lopp framställts också från håll inom orten, och ha de även i sinom tid givit anledning till behövliga upputsningar av stoden. Vad inskriptionerna på tavlorna beträffar, ger deras nuvarande skick dock förf. rätt i hans anmärkning.

Vad monumentet i övrigt beträffar, må dock ännu engång, liksom så många gånger tidigare framhållas, att det ej blott är tidens härjningar som spåras å detsamma, och att det aldrig kommer att kunna presenteras i fullt värdigt skick, innan respektive besökare av stället fått i sitt huvud, att deras, i egna ögon förmodligen, nog så prydliga initialer, vare sig de inristas på bautastenens kopparmedaljong eller inhuggas å rösets stenar varken skänka ökad glans åt Georg Carl v. Döbelns namn eller förhöja platsens historiska märkvärdighet.