Hörnan.

     L j u s  blev julen och det i dubbel bemärkelse. När kyrkklockorna ringde in Julen över stad och land, dansade lätta snöflingor ned och lade sig som ett bländande vitt täcke över den frusna marken. Jättejulgranen på torget strålade som en ung brud, och de många lantärnorna spredo likt Betlehemsstjärnan sin strålglans över bygden. En inramning, som stämde våra sinnen varma och ljusa och skapade en jul i gammal god mening. I den fyllda julkyrkan, där ljusen tindrade och lyste som fromma barnaögon, möttes vi av julens fridshälsning. Den rörde vid själens och hjärtats allra finaste strängar och kom dem att dallra, och vårt sinne stämdes andäktigt vid den hjärtevarma förkunnelsen om krubban och den heliga julnattens mysterium. — Vi samlades kring den tända granen och lyssnade till julens gamla kärkomna budskap och gladdes med barnen över julbockens många och vackra gåvor.
     — Och det hände sig i de dagarna — — —