Stjärnor över Nykarleby

av

Lars Pensar

Redan till advent kan man se att stjärnor sätts upp i fönstren i Nykarleby, vid Luciatiden kommer flera stjärnor till, kanske till en del för att museiföreningen på 1980-talet började med att ha en femuddig stjärna hängande i portöppningen. Jultiden syns både inom- och utomhusstjärnor; fyruddiga, femuddiga, sexuddiga och sju-uddiga, huvudsakligen beklädda med papper eller tyg, i museets fall med plast och i kulörerna gul, röd, grön och blå.

Säkerligen härstammar seden att hissa lantärnor och stjärnor ända från 1700-talet, kanske ännu tidigare. Konstruktionen av stjärna med mittpartiet i form av en cirkel har varit känd mycket länge. På en tavla av holländaren Cornelius Troost (1697—1750) ser man en inifrån upplyst stjärna, men med tio uddar.


Kuddnäs och Topelius
När Albert Dyhr, uleåborgspojken som skulle komma att bli både redare och rådman i Nykarleby, anträder sin första resa till Nykarleby, den 22 december 1829 från Uleåborg i sällskap med professor Gustaf Toppelius och hans maka Marie, deras fyraårige son Gustaf och deras bror och systerson, den 11-årige Zachris Topelius, är det för att fira jul i Nykarleby hos släkten på Kuddnäs.

Albert och Zachris hade lärt känna varandra när Zachris i februari samma år hade börjat i skola i Uleåborg. Albert, som var tre år äldre skulle nu praktisera efter avslutad skolgång hos svågern, handelsmannen och rådmannen Mats Lithén i Nykarleby. Han var änkeman med tre barn och hade gift om sig med Alberts syster. Hans dotter Mathilda hade med sina två syskon fått gå i ”vindskammarskolan” på Kuddnäs, där Zachris blivit förtjust i henne. Albert visste inte om Zachris intresse för henne, själv hade han lärt känna henne då hon året innan, efter att ha blivit moderlös, vistades sex veckor i Uleåborg med sin mormor. Triangelrelationen skulle lämna djupa spår i Zachris liv.

Nu anländer ressällskapet till Nykarleby efter två dars resa med släde och Albert som intresserad följer med allt nytt som han får ögonen på ser att: ”Här och där var man ifärd med att inför den stundande helgen pryda portarna med granrisgirlander”. Vid de förmögnare borgarhusen hängde man upp julstjärnor. Stommen till en sån stjärna var gjord av ett 6-uddigt ribbverk. Över det hade man spänt ”starkt smörpapper” och inne i denna stjärna brann två stadiga ljus. Det var en vacker syn att se de stora stjärnorna avteckna sig mot vinterhimlen.

Den lilla staden, betydligt mindre än Uleåborg, var smyckad till fest och gav ett intryck av trivsam vänlighet.

I närheten av kyrkan svängde man in på den Lithénska gården (på nuvarande möbelaffär Sandqvists tomt, Bankgatan 2) med dess rymliga, gulmålade byggnad i två våningar. Här skulle Albert bo och arbeta.

— Här kan man undra över att Albert så detaljerat redogör för stjärnans utseende och dekorationerna. Förekom inte julstjärnor i Uleåborg överhuvudtaget denna tid? Lanternor bör nog ha hissats lika allmänt i den betydligt större sjöstaden som i Nykarleby. Alltnog, Albert ger en god beskrivning av stjärnorna han ser här. — Här kan nämnas att Albert sen gifter sig med Mathilda, bygger efter stadens brand den ståtliga gården vid torget, där idag restaurant Rävgrytan är inrymd.

Hur ser då Zachris julbestyr ut, hur ser han på julilluminationen på Kuddnäs och i staden? I hans publicerade dagböcker kan man läsa noteringarna den 24 dec. under ett antal år:

1833 — Erhöll två lanternar och oljade dem. Upptände och upphissade mina lanternor, 8 andra syntes i staden och 3 uti kringliggande trakter — summa 13.

1834 — lanterna i ordning — lanternarna opp

1835 - I staden tände sig efterhand stierna vid stierna. Den gamla seden tycker jag mycket om. Torde vara en symbol av stiernan över Betlehem den natten frälsaren föddes.

1836 — lät jag kläda mina lanternsstänger med granris och grannlåter och lanterna nickade glatt och lustigt från deras spetsar.

1837 — kl. 6 Lanternor, en på vardera sidan om grinden — sedan till staden som var alldeles ljus av lanternor. Vacker sed. Vid Lithéns port var tvärs över gatan en vacker lyktkrans arrangerad av Ekholm.

1838 — Lanternor och stiernor och ljus i hvart hus — åka ut kl. 7 omkring i staden. Julträn i många fönster och illumination i de flesta, Synnerbergs, Holmströms, Lindqvistens, Turdins m.fl. ha julträn. Mina lanternor på Kudnis lysa klart på sina höga stänger. Det är en lust att se.

1839 — Julträd upptänt — en bedrövlig utspökad julbock presenterade sin värda person.

1840 — Är du åter här min vackra jul. Ja, ja — ser det på lanternsstängerna — — — Jag har inga lanternor och ingen brådska i år — detsamma säger Sofie.

Zachris talar här aldrig om stjärnor på Kuddnäs, men däremot om stjärnor i staden. Lanternornas iordningställande roar honom men det tycks avta med åren. 1840 verkar han smått uttråkad av sådant bestyr. Hör det mera småpojkar till?

Han rör sig i akademiska kretsar i Helsingfors, femdagarsfärden upp till Nykarleby för att fira jul har inte längre lanternuppsättning som ett ändamål. Andra intressen har erövrat Zachris!

När Erik Kihlman skriver sin bok om Zachris systerson, — Mikael Lybeck, kan man ta del av staden utseende efter branden 1858 och hur i den uppbyggda staden jultraditionerna lever vidare:

— En vacker sed som länge bevarades i Nykarleby var julstjärnan och lyktorna som hissades på en lång stång vid inkörsporten och med sitt brokiga sken skänkte småstaden en rikare eklärering än vad den enda gatlyktan vid handlande Häggbloms butik i vardagslag kunde bestå. (I hörnet Topeliusesplanaden-Borgaregatatan där Ing. byrå Kronqvist är belägen sattes stadens första gatlykta upp.)

Traditionerna med lanternor och stjärnor levde kvar i den gamla sjöfartsstaden, trots att stadens flotta minskat avsevärt och sjöfarten efter Saima kanals och järnvägens tillkomst gått ned i de österbottniska tjärexportstäderna.

Tillverkning
I gård och stuga levde självhushållningen till en del kvar. Sjömansyrket krävde även en viss händighet och kunskap i slöjd och sömnad förvärvades från barnsben. I mången stuga på Frill, Källbacken, Nygård och i Nystan stod ofta vintertid hyvelbänken i ”köket” och nyttjades flitigt för förtjänstsnickeri och för tillverkning av behövliga bruksföremål för det egna hushållet. En egen kniv var ett av de första föremål en pojke ville äga. Att göra en julstjärna var ingen större konst då man fick göra den efter sin förmåga och ofta efter eget huvud. Visst tog man modell av någon stjärna man tyckte såg tilltalande ut, men man modifierade form och färg rätt friskt. I simplaste utförande fick stjärnan bara fyra uddar och gjordes av raka videkäppar. En mer förfaren snickare sågade fyrkantribbor, hyvlade dem och böjde till mittcirkeln av gran eller enekvist, senare rotting och spikade, knöt och tvinnade samman delarna till en stomme, som förseddes med ljushållare, formade av bleckplåt. Sen försågs stjärnan med klädsel av papper som kanske färgades, eller med tyg, oljades eller fernissades. Stjärnorna var ju uteslutande utomhusillumination. Visst hände det att nån som var känd för att vara händig, ombads att tillverka en stjärna åt en beställare, men det var också en ära i att själv göra stjärnan som skulle sättas upp vid hemgården.

6-uddig stjärna. Foto: Lars Pensar.

I en tidningsintervju i JT 1974 av reportern ”Inger” berättas att den sexuddiga stjärnan är en gammal sjömanstradition i Nykarleby. Med stjärnan på en lång stång utanför husknuten välkomnades sjömännen hem till julen. I intervjun berättar Edvin Marklund att Nykarlebystjärnan är populärare än någonsin. Det året har han tillverkat 35 stjärnor och året innan ungefär lika många och alla har varit sålda ett par dar före jul. Edvin säger att egentligen skall stjärnan hänga utomhus på en stång med ett kors upptill. På de tre korsarmarna binder man granrisbuketter och med lina och block hissas stjärnan i stången. En lagom ljussvag lampa ger ett varmt sken i de olikfärgade uddarna. Som adventsstjärna inomhus ser man numera ofta Nykarlebystjärnan hänga i fönstret och är den sexuddad, kan man vara ganska säker på att det är Edvin Marklund som gjort den. Han säger att han gör tre olika storlekar och har sålt sina stjärnor till långväga köpare. Nykarlebygillet i Helsingfors lottade ut en av hans stjärnor på en fest nyligen och många har sänts till Sverige o.s.v. Han gjorde den första stjärnan 1921 med ledning av gamla beskrivningar Den hade då varit borta sen första världskriget (1914—1918). Juletid kan man på stjärnan i fönstret lite varstans i världen se att här bor visst Nykarlebyättlingar avslutar Edvin. [Hela intervjun.]

När det nybyggda kraftverket 1926 började ”mala” elektricitet kom de första inomhusstjärnorna småningom i bruk. Kanske var den första den som hängde i burspråket i Grundfeldtska gården i hörnet av Lybecksgatan och Västra esplanaden. På några andra ställen fanns inomhusstjärnor under 1930-talet. Under andra världskriget var lysande julstjärnor inte tillåtna. De hade varit alltför lämpliga riktpunkter för det sovjetiska bombflyget. Tidvis tillämpades strikt mörkläggning i staden.

Stadens julgran. Foto: Rafael Sjöblom.

En lång tid efter kriget konkurrerade uppspännbara rödvita pappersstjärnor avsedda för elbelysning om utrymme med de gamla, som lappades och lagades så gott det gick, utsatta som de var för hård blåst och ibland eldsvåda. Bristen på färgat pergaminpapper eller tyg gjorde att de blev brokigare än från början var avsett. Nu kunde t.o.m. en stjärnspets få en småblommig tygbeklädnad från en gammal gardin. På Kuddnäs hängde en sexuddig stjärna som modifierats till sju-uddig, genom att en förkrympt udd inklämts mellan två betydligt grövre uddar. Denna variant, eller skall man kalla det bastard, hängde i flaggstången på Kuddnäs gårdsplan från slutet av 40-talet och sen på 50-talet. När Edvin Marklund då sätter igång med att kommersiellt tillverka stjärnor, sprider sig snabbt de mångkulörta Nykarlebystjärnorna med sitt cirkelrunda mittparti i staden och långt utanför landets gränser.

Ovanför Stora bron hängde staden under många år på 50-talet upp sin stora femuddade stjärna. I stadens julgran, som under en följd av år placerades mellan östra brofästet och kyrkan, lyste förutom de färgade lamporna i gult, rött, grönt och någon annan obestämd färg, en femuddig rödgul stjärna i toppen. Sedan granen börjat placeras på torgets nordvästra halva, lyste samma femuddiga toppstjärna ännu i början på 1980-talet.

Förutom de sju-uddiga uppvikbara pappersstjärnorna, började Jakobstads julsymboler, tro-hopp-kärlek (kors-ankare-hjärta) användas i Nykarleby, kanske till en början mest av mänskor med jakobstadsanknytning. Jakobstad har också en stjärna, femuddig med gröna uddar och en röd pentagon i mitten. Den har kunnat beundras varje jul bl.a. på Brandkårshusets torn i Jakobstad.

5-uddig stjärna, troligen tillverkad av Joel Nilsson. Foto: Lars Pensar.

Egentligen är den femuddiga stjärna som hänger vid museet i Nykarleby till konstruktionen en Jakobstadsstjärna. Stommen är av hopnitat flatjärn och beklädd med plast i färgerna gul, röd, blå och grön. Den hänger ovanför porten i två korsade stänger med varsin granriskvast i toppen. Upphängningssättet är inte av äldre tradition i Nykarleby.

Om de fem och sexuddiga stjärnorna tidigare dominerade i staden, med liten övervikt för de femuddiga, har de senaste tjugo åren den sju-uddiga blivit den allmännaste. Den har en stomme av fyrkantribbor medan centrum består av två utsågade eller svarvade fanerringar, som med distanspinnar hålls på samma avstånd från varandra som en stjärnspets är bred. Spetsarna fogas samman av fyra ribbor som är snedfasade i ändan så att de kan limmas och stiftas ihop till en stjärnarm som sen fixeras och limmas mot centrumringarna.

7-uddig stjärna, tillverkad i början på 1980-talet av LP. Foto: Lars Pensar.

När slöjdläraren vid seminariet, senare högstadiet, Göran Wikström, i början av 1980-talet började göra en 7-uddig stjärna, var det för honom en liten utmaning då han började med den mera krävande konstruktionen än de fem och sexuddiga. Han försökte även få in stjärntillverkning i Arbis kursprogram. Rektor vid högstadiet, Helge Hedman, kom också att intressera sig för tillverkningen, och tog initiativ till att den sju-uddiga skulle få en mera officiell status som stadens sjärnmodell. Han inlämnade 1982 till kulturnämnden förslaget men erhöll aldrig något svar.

Stjärntillverkningen i högstadiets slöjdsal omfattade olika storlekar av den sju-uddiga. En version med tofsar i spetsarna gjordes i mindre antal.

Betlehem var minst i Juda, Nykarleby tävlade om att vara minst i Finland. Benämningen ”Nordens Betlehem” var en gång berättigad och den mångfärgade Betlehemsstjärnan blev då en lämplig julsymbol för Nykarleby.

Färgerna på de sju uddarna och den runda mitten, bestämdes delvis av det färgurval som fanns i de pergaminpapperhäften som såldes i bokhandeln. Grundfärgerna rött, blått, gult och grönt hade använts tidigare också. De fyr-, fem- och sexuddiga stjärnorna färgsattes enligt de färger sjömännen kände från havet, rött från babordslanternan, grönt från styrbords och gult från ankarlanternan. På det runda mittpartiet finns den gula färgen, men på spetsarna skulle de två vågrätt motstående ha röd färg, kärlekens färg, som symbol för hur Guds kärlek utsträcks över mänskligheten. De gula diagonala uddarna symboliserar himmelsljuset som lyser över världen, medan de gröna motsatta uddarna symboliserar som liturgisk färg — hoppet.

Den mörkblå udden som kan vara riktad nedåt får då vara en symbol för jorden, berättade Helge Hedman.

Stjärnan hängs då i bisektrisen mellan grön och gul spets, men enligt en annan version kan stjärnan hänga med den blå spetsen rakt uppåt som symbol för den blå himmelen.

1985 gjorde Hedman den stora dukklädda stjärna, som juletid hänger i Topeliusesplanaden vid Bankgatans korsning. Den fyller alltså 18 år denna jul. Den sätts upp på stadens försorg, liksom de två identiska stjärnor som hänger vid Bangatans samt Gref Tottgatans korsningar. De uppsattes 2001 och tillverkades på Kampen av De arbetssökandes förening r.f. i Nykarleby. Tidigare lyste dessa stjärnor endast nattetid. Från år 2002 sprider de sitt sken dygnet runt under julen.

Staden ombesörjer även stjärnor vid Brostugan och Kuddnäs för att nämna ett par ställen ytterligare. Den tofsförsedda, sju-uddiga stjärnan på Normens balkong är en gammal stomme som renoverades av vaktmästaren, bekläddes och hänger med den blå spetsen uppåt. I skolans festsal och i stadens bibliotek hänger stjärnor som Göran Wikström gjort.

Både Hedman och Wikström har gjort stjärnor som beställningsarbete under årens lopp. Runar Renvall kom även in på stjärntillverkning kommersiellt och övergick att beklä dem med konstfibertyg, ett både starkt och färgbeständigare alternativ. Ann-Maj Smedman har fortsatt i samma spår och tillverkar sedan något år ansenliga mängder stjärnor. Sen har både en och annan slöjdkunnig gjort sig en stjärna själv och kanske någon dessutom att skänka bort också.

I juletid när man vandrar omkring i Nykarleby kan man få syn på endel varianter på denna sju-uddiga vad gäller färgernas placering och uddarnas längd. Tyvärr har stångstjärnornas antal minskat, senaste jul syntes endast sju stycken i gamla stadscentrum och näromgivning, upphissade i flaggstänger eller i de allt sällsyntare vindflöjelstängerna, också de ett minne från den tid när sjön var en nödvändig arbetsplats för många i Nykarleby.

Snart skall många stjärnor igen lysa mot den mörka vinterhimlen — utomhus och inomhus — på fester och i vardagen, med uddar i olika färger, antal och längd, och alla är de goda Nykarlebystjärnor.