Minnesfesten vid Jutas

senaste söndag artade sig till enkel men värdig hyllning af kämparna från 1808. Vädret var vackert och landskapet stod för de till hundratal uppgående människorna i höstens vemod. Minnesvården och platsen däromkring var smyckad med blommor och guirlander. På utsatt tid framträdde doktor Ernst V. Knape och nedlade en krans från medborgare och medborgarinnor från Nykarleby med följande ord:

„Ett folk lefver icke blott i dagens löjen och tårar eller i hoppet om framtida lyckligare öden, utan äfven i det förgångna. Ett folk är icke blott det släkte, som verkar i dag; vid sidan af de lefvande gå skuggorna af de döda. I dag är bundet vid i går, sekel är knutet till sekel. Med osynliga trådar äro vi spunna samman med dem, som lefde och kämpade för hundra år sedan. Minnen kalla vi några af trådarna i den spånaden.

De som lefde och kämpade för hundra år sedan! Vi mana fram dem i dag, skuggorna af de döda, minnet af hjältarna vid Jutas. Men är det ej som om vi med detsamma blefve skuggor och de åter befolkade slagfältet? Här red Döbeln med sitt svarta band om pannan, med feber i blicken och blodet, ledande stridens växlingar. Här, där monumentet är rest, voro kanonerna uppställda emot fienden, som hotfullt samlade sig i skogsbrynet och på vägen bortom ängen. Är det ej, som om vi åter såge de mörka leden af trasiga och blodiga krigare breda ut sig på fältet. Gevärspiporna blixtra. Hör, salvorna smattra och kanonerna dåna! Där nere drabba de samman man emot man, tills segern är vår och tumultet upplöses i brusande hurra, som försvinner i skogen, då de våra förfölja fienden.

Krutröken driver bort öfver älfven. Striden är ett minne blott.

Skuggor af det förflutna! Äfven i bröstet på oss, dagens barn, klappar hjärtat af stolthet öfver segern. Hundra år hafva förflutit, sedan ni göto ert varma blod för fäderneslandet, och ännu värmas vi i hänförelse öfver er kamp. Tiderna skifta. Människorna upphöra aldrig att kämpa, om ock mål och medel växla. Släkte efter släkte skall kämpa för fäderneslandets välfärd, och släkte efter släkte skall värmas och hänföras af fädrens bragder. I strålglans står för oss Döbelns dag vid Jutas. Genom ett sekel förnimma vi segerns jubel, som eldar och eggar. Och då åter ett sekel runnit fram öfver Finland, skola nya släkten hafva vuxit i kärlek till fosterlandet, eldade af samma minne.

På stenen här nedan äro inhuggna följande ord af vår störste skald, som ock var siare:

O fosterland, hvem spanar dina öden?
Förborgadt är, om lyckan eller nöden
en gång skall röjas i din framtids drag;
men hur du jublar då, men hur du klagar,
skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
du minnas denna, minnas Döbelns dag.

Så vi blotta våra hufvuden i tacksamhet inför det stora minne vi nu fira. Och som en gärd af kärlek till de män, som i dag för hundra år sedan stredo vid Jutas nedlägga vi denna blomsterhyllning.“

Doktor Knape uppläste äfven följande till festen anlända hälsning:

Hell Jutas-hjältarnas sinne!
Det lefver så länge som landet står.
De gjorde sin plikt, vi göre vår;
så hedras högt deras minne.

Gånge Rolf.

Härefter sjöng Nykarleby sångkör „Vårt land“, hvarpå mag. A. Takolander med bärande stämma uppläste Runebergs dikt „Döbeln vid Jutas“.

Tullförvaltaren L. Nilsdorff nedlade vid foten af minnesstoden en blomstersköld.

Sedan tonerna af „Björneborgarnas marsch“ och „Suomis sång“ förklingat, framträdde landtbrukaren A. V. Finskas och höll ett tal till fädrens minne. Festen afslutades med „Vårt land“.

*    *    *

Österbottniska Posten fredagen den 18 september, nr 38/1908.
Lars Pensar tillhandahöll.

Att Gånge Rolf i egen hög person inte framförde dikten, beror kanske på att han förberedde sig för:

— 100 årsdagen av slaget vid Oravais inföll i måndags. Dagen högtidlighölls med med gudstjänt i Oravais kyrka och besök på slagfältet, där tal hölls av lektor K. E. Wichmann. På aftonen minnesfest i ungdomsföreningens lokal med tablåer, deklamation m. m. — J.

som fanns i samma nummer.