LAURA In
memoriam
Hon hette Laura. Vad annat kunde en höna med självaktning
förresten heta om inte Laura?
Hon bodde
i båthuset på Villa Elisa
tillsammans med 3 andra hönor, och förde ett mycket regelbundet liv.
6 dagar i veckan lade hon ett ägg och på
den sjunde dagen vilade hon sig. På natten sov hon ensam på en pinne
medan de tre andra hönorna trängde ihop sig på en. Lauras sovplats
låg också ett pinnhål högre upp än de andras, och
det var alldeles som sig bör, det markerade skillnaden mellan henne och de
tre andra slätstrukna hönsen. Kom inte och säg att alla hönor
äro lika!!
[Villa
Elisa blev sedermera Barnhemmets
sommarvilla.
Mats Blomqvist
fotograferade år 2000 och tillhandahöll.]
Ånej,
Laura skiljde sig märkbart från sina medsystrar, det såg jag
genast första dagen de fyra damerna anlände i en låda till Andrasjön.
När locket lyftes, kurrade tre av hönorna ihop sig i ett hörn medan
den fjärde kvickt lyfte på huvudet och skrockade. När några
dagar gått och hönorna voro hemtama hörde Laura igen min röst
på långa vägar och kom springande emot mig så snabbt benen
förmådde bära henne. Hade jag inte gryn i fickan åt henne
följde hon efter mig och hackade mina väskor och drog det för långt
ut på tiden förrän frukosten hämtades till båthuset
hände det ibland att Laura begav sig upp till villan för att påminna
om sin tillvaro. De tre andra hönorna kunde inte övervinna sin skygghet
men Laura visade aldrig någon rädsla, flere gånger hände
det att hon hoppade upp i min famn när jag satt i sanden.
Så
en dag hände något. Det var förresten senaste söndag. Jag
gick ned till stranden med resterna från söndagslunchen och såg
som vanligt till att Laura fick de bästa bitarna, en artighet som hon kvitterade
med att följa mig halvvägs upp till villan, hela tiden skrockande belevat.
Jag satte mig och läsa och under tiden fullbordades Lauras öde.
Dvärgpinschern
Pipsan som var på besök i en av grannvillorna, hade i ett obevakat
ögonblick smitit iväg och berusad av sin nyvunna frihet rusade den omkring
på stranden. Så fick den syn på en katt och satte iväg
efter den och under den vilda jakten hamnade Pipsan på den gård där
Laura med uppvaktande tre hovdamer höll till.
Med
ett glatt skal hopade dvärgpinschern mitt i högen av hönor som
skräckslagna yrde omkring, dvs alla utom Laura. I hennes lilla hönshjärna
fans det tydligen en liten gnista förnuft och hon började springa upp
mot villan.
Pipsan trodde kanske att hönan
ville leka och rusade efter nafsande henne i fjädrarna så att vingpennorna
flögo åt alla håll.
Vad hjälpte
det att Laura i sin flykt höll samma fart som Kärlekens budbärare
på lördag när han delar ut posten. Pipsan hade 4 ben, precis dubbla
antalet mot Lauras och så gick det som det gick. Snart låg hon där
blek men skön badande i sitt blod.
Väl
förtrogen med en hönas funktioner och plikttrogen in i det sista lade
hon i dödsögonblicket det ägg som skulle levereras på måndag
och drog sin sista suck. Mördaren hoppade runt liket och uppgav små
skrik, antagligen imiterade dvärgpinschern Tarzan när denne djungelns
herre fällt ett lejon. Löjtnanten hörde det mystiska oljudet och
kom ut just lagom för att få mördarens signalement.
Nu
hänger Laura på lit de parade i källaren och i morgon är
det min smärtsamma plikt att plocka henne på de några fjädrar
hon har kvar och så äts hon upp med grönsallad och gurka.
Jag
såg mördaren en dag då jag var efter mjölk. Pipsan sprang
före cykeln en bit, och jag tänkte hämndgirigt att det var synd
att den inte hade svans. Den kunde ju i misstag kommit under hjulen.
|