Från det gamla Nykarleby

Hamnen flyttas.

av
G. Hedström

[Del 7]

Emellertid hade Nykarleby stad redan 2 år tidigare, eller den 3 nov. 1862, beviljat handl. G. M. Hedström och Elias Roos rättigheter att från Rehmalsbacken anlägga en landsväg genom stadens utmark till stranden av Bonäs fjärd, där allaredan någon sommarstuga blivit byggd. I oktober 1864 anmäler G. M. Hedström inför magistraten, att stadens handlande överenskommit, att på hamnkassans bekostnad vid Bonäs viken, eller den s.k. Andra sjön anlägga en landningsbrygga av 222 alnars längd och 10 alnars bredd. Men i händelse direktionen för Österbottens ångfartygsbolag tillåter ett eller flera av bolagets fartyg att anlöpa den projekterade bryggan, skulle den göras 300 alnar lång och ett upplagsmagasin skulle uppföras i dess närhet. Därjämte skulle den nya vägen mellan staden och hamnen på nämnda kassas bekostnad sättas i farbart skick. Efter att ha inhämtat utlåtande av stadens äldste beslöt magistraten, att nämnda brygga skulle byggas av sten till en längd av 225 alnar och den föreslagna förlängningen av trä. Även magasinet skulle byggas, och utsågos herrar G. M. Hedström och Alfred Häggblom till stadens ombud vid dessa arbeten. Bryggan utfördes på ackord för 960 mk, men beviljades sedan ett tillskott av 300 mk till ackordsumman.

Sommaren 1864 anlöptes den nya bryggan av Österbottniska ångfartygsbolagets ångbåt “Österbotten“, kapten C. O. Olson [från Nykarleby. Ett sommarvärdshus uppfördes snart av N. Ahlqvist [senare Nylunds villa]. Den ångbåtstrafik som sålunda lyckligen påbörjats, blev snart livligare och av stor betydelse för staden, särskilt sedan kusttrafiken övertogs av ångaren “Wasa“, kapten C. Liljeqvist, medan ångaren “Aavasaksa“, kapten A. Tornberg, uppehöll trafik på linjen Uleåborg—Nykarleby—Vasa—Stockholm. En livlig kusttrafik underhölls senare en följd av år även av ångarna Necken, Tärnan och Norden.

År 1881 byggdes det sista handelsfartyg som gått av stapeln i Nykarleby, nämligen skonerten “Eko“. Denna byggdes på Långön, nuvarande [f.d.] G. Hedströms villaställe. Eko, vars ägare var Alfred Häggblom [han som försåg staden med den första gatlyktan vid sin butik i hörnet av Borgaregatan och Västra esplanaden, idag Topeliusesplanaden], var känd som en snabb seglare och upprätthöll många år trafik på Lybeck.

Då sedermera järnvägen 1901 drogs ned till ångbåtsbryggan, hoppades sangviniskt folk på en uppblomstring av trafiken, men de förväntningarna som hystes i detta avseende blev ej fyllda.

Innan ännu någon landsväg var anlagd till Andra sjön, byggdes där den första sommarstugan av G. M. Hedström. [Idag den s.k. barnhemsvillan, tidigare benämnd “Villa Elisa“.] Man kom dit till fots genom skogen. Om häst användes, måste man färdas via Bonäs. Ungefär samtidigt som vägen till bryggan byggdes, eller strax härefter, tillkom flera villor. De första bebyggarna från söder mot norr var G. M.Hedström, [övergick snart till handl. E. Roos, varpå G. M. Hedström byggde en ny mindre villa något norrut, idag den s.k.Thors villa], A. Häggblom, E. Löwberg och I. W. Lundqvist. Längre mot norr byggde N. Malmberg, C. Grundfeldt och P. A. Lybeck.

[Roos villa. Förstoring. Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2016-01-17.)]

[Villa Elisa, mot väster. Foto: Lars Pensar. Sommaren 2004 byggdes en ny sommarvilla närmare stranden och vårvintern 2005 revs denna.]

Lättheten att komma ned till sjöstranden har varit avgörande för Andra sjöns framgång som villaplats. Landsvägen gjorde utflyttningen bekväm och medgav villaägarna, av vilka många var affärsmän, att efter dagens arbete till fots eller med häst, komma ned till sina familjer.

Ehuru sjötrafiken nu i många år legat nere och järnvägen ej mera finns, samt stranden med det långa “lötet“ onekligen är ful, har dock villornas antal även under senare år ökats. Hela antalet stiger nu [1920] till 16, förutom 3 belägna på Juthbacka hemmans mark. Även en torpare har slagit sig ned här.

Från Andra sjön sökte sig villabebyggelsen snart längre ut, först till Markus, där en tid tre villor fanns, sedan till Långön, där nu 8 villor är belägna, samt vidare till Kråkskär, Loppan, Wexala, Sandön, Djupön, Skadön, Kotaskär, Nybackholmen, Rödklubben och Lodön. Ja, t.o.m. Granholmen, Aspskär och Furuskär ute i havsbandet, fick sina villor och sommargäster. Då härtill läggs att mindre sommarstugor ännu finns på, t.ex. Smugun och Hummelskär, så finner man att stadsborna nu mer än någonsin visat sig sätta värde på det sunda uppfriskande skärgårdslivet.

Men ett sommarliv, så sällskapligt, glatt och omväxlande som fördes på Alörn under Topeli tid, torde sedan dess ej existerat.

Slut.